lördag, april 19

Årspremiär

Svante är lite skeptisk. "Men vajföj ska vi bo i det häj tojpet, nu då? Vi boj ju i Gnesta." Men i övrigt är det fint att vara här igen. Det är ju hit påskharen kommer, det är ju sen gammalt. Tror fasen att vi få pallra oss hit på påsken då.

torsdag, april 17

När man är dum mot Svantar

Igår när jag hämtade barnen på förskolan var det ett äldre barn som (OBS! På ett rätt kärleksfullt vis, faktiskt) ville skoja med Svante, och drog av honom hans mössa. Svante fattade inte det roliga med det. Enter: illvrål.

"HAN TOG AV MIG MIN MÖHÖHÖHÖSSA!!!"

Då gick Rufus utan att tveka en sekund fram till det äldre barnet och läxade upp hen.

"Det är INTE roligt! Du får INTE vara dum mot Svante! Jag vet att du försökte skoja, men han blev jätteledsen nu, så du MÅSTE säga förlåt! Och ge oss två av dina glaskulor. Jo-o! FÖR DET ÄR SÅ DET GÅR NÄR MAN ÄR DUM MOT SVANTAR!!!"

Okej, okej, han gick eventuellt lite överstyr där i slutet, men ändå: Så jädra gulligt att han kliver in och försvarar sin lillebror, jag älskar det. Det är ju sen gammalt att jag har en sour spot för syskon som är fina mot varann (finns väl inget jag lipar så mycket åt i böcker och filmer), men det här med att det inträffar sådana här scener mellan ens egna avkommor? Det tar ju det hela till en helt ny nivå. Kommer väl vara konstant blank i ögonen från och med nu och resten av livet, typ.

Eller ja, förutom när de slåss och skriker på varann och retas, då.

Vilket i och för sig också är rätt ofta.

Men ni fattar.

Skärtorsdag klockan fem

Äh, dra mig baklänges på en liten tallkotte vad skönt, nu är jag klar med alla superakuta jobbmåsten som jag jobbat med dag som natt (okej, sen kväll då, på nätterna har jag ju åkt ambulans eller legat vaken och lyssnat på möss som knaprar i våra väggar) den senaste veckan och som absolut really, really var tvungna att hinnas med innan påsk. Nu stänger jag ner datorn och drar till skogs och letar påskägg. JAG VILL TACKA LIVET!!!, etc.

Kanske inte så himla intressant för er att veta, men så är det.

onsdag, april 16

Jamen glad påsk då


- Rufus och Svante, vill ni klä ut er till påskkärringar?
- NÄE!
- Okej, okej. Vad vill ni göra då?
- Vi vill klä ut dig till påskkärring.

- konstpaus -

- För det hörs ju på namnet. Påskkärring. Det passar mycket bättre på dig.

måndag, april 14

Och kruppen...

... har inte kommit tillbaka något mer. (Tack för alla snälla kommentarer på ambulansinlägget!) Vi har repat oss fint. I eftermiddags såg sjuklingen ut så här. "Sjuklingen". Jag tror han får gå till förskolan imorgon.

Lilla jobb, I love you

Jag bloggar förtvivlat dåligt, men jag gör andra grejer istället. Till exempel har jag varit och lämnat in manus på en pysselbok på bokförlaget idag. Ni vet en sån där med klistermärken (!!!) i, och labyrinter och finn fem fel och para ihop och färglägg och sånt. (Ivar och hans dinosaurier ska bli med pyssel framåt augusti.)

Det har varit stressigt, för jag har haft tre stora grejer som alla behövde göras "så fort som möjligt", och barnen har varit sjuka och tiden har inte räckt, så jag har jobbat på nätterna och gnällt en del. Men så satt jag där idag. Och diskuterade labyrinter och klistermärken (!!!) och vilken gullig dinosauriebild som skulle illustrera vad.

Och då bara: HERREGUD!!!

Tänk om jag hade vetat det när jag var fem år? Att jag bland annat skulle jobba med att hitta på pysselböcker när jag blev stor? (OBS! MED KLISTERÄRKEN!!!) Jag hade inte kunnat hantera informationen ens. Eller för den delen, om jag vetat när jag var nitton och bara: Menåååå, jag vill jobba med det här, sitta uppe på nätterna och typ skriva grejer och pyssla, himla synd att det inte går, himla synd att man måste ha ett Riktigt Jobb.

Jag är så himla glad över att allt det här.

Det gick ju?

High five, inre femåring! High five, inre nittonåring!

You rule.

lördag, april 12

Den där milen

Jag kan inte bestämma mig för om det räknas på riktigt, för jag gick i alla tre uppförsbackarna. Men om vi skiter i det nu och fokuserar på det oerhörda? DET STOD 10,01 KILOMETER PÅ MÄTAREN NÄR JAG KOM HEM FRÅN DAGENS SPRINGTUR!!!

Gråter nästan nu. Alltså på riktigt. DENNA MILSTOLPE!!! (Hehe.)

Säger ni att jag springer långsamt så dödar jag er.

fredag, april 11

"Jag blev jättejättehuk, mamma. Vi fick åka till hukhuset."

Klockan elva igår kväll vaknade Svante med krupp, och hade panik för att han inte fick luft. Och sen blev det värre. Och värre. Och värre.

Har ni försökt lugna en panikslagen treåring som inte får tillräckligt med luft någon gång? Fy fan. Den lilla bågspända kroppen som slingrar sig fram och tillbaka i desperation i ens knä, med fullständig skräck i ögonen. Och man bara: UT! Vi måste ut! Och bär med sig panikbarnet ut i kylan som man hört att man ska, men det hjälper inte, inget hjälper.

Det slutade med att vi fick ringa ambulans.

Och sedan fick han adrenalin och kortison och syrgas och adrenalin och adrenalin och syrgas och syrgas och syrgas och fyrtio graders feber och en puls på 190, och vi fick åka till Nyköpings sjukhus. Och klockan blev tolv och ett och två och tre och fyra och fem, och inte förrän då var det äntligen bra igen.

Fy fan.

Mina ben skakade så mycket i ambulansen att jag trodde det var ett skämt.

Nu ligger han och sover med massor av kuddar bakom ryggen, öppet fönster, alvedon i kroppen och jag ska gå och lägga mig och vara rädd för att historien ska upprepa sig den här natten också.

Lilla korven.

När han slog upp ögonen i morse låg han och stirrade i taket i säkert fem minuter bredvid mig innan han vände sig om mot mig.

"Jag haj vajit på hukhuset, mamma. Kommej du ihåg det? Det vaj jättejätteläskit."

Så himla TACKSAM för vård och mediciner och ambulanser och snäll sjukvårdspersonal just nu. Skulle gärna betala mer i skatt om någon bad mig. Och gärna rikta den till vård i allmänhet och ambulanspersonal i synnerhet. Och jag kan baka kakor också? Köpa praliner? Hugga av mig min högra arm? Jag är inte knusslig.

Men jag är trött.

torsdag, april 10

Var har du barnen?

Det är den här typen av dag:

- gick upp 04.55 för att hinna med ett tåg i ottan. Ska föreläsa på ett högstadie i Partille.

- ställde mig i dörröppningen in till barnen och glodde lite på dem. De sov. Och var gulliga.

- räknade ut att det var sexton timmar tills jag kommer hem igen.

- förutspår att jag kommer ställa mig i samma dörröppning och glo på samma barn då också. De kommer sova. Och vara gulliga.

Nästan varje gång jag jobbreser så här så får jag (den vänliga/nyfikna) frågan: "Hur går det där hemma när du är borta så här från barnen?" Jag har väl svarat på den hundra gånger vid det här laget. Ännu fler om man räknar med alla övriga tillfällen (kvällar, dagar, helger) jag befunnit mig någonstans utan barnen och folk bara: (igen, vänligt/nyfiket!) "Var har du ungarna?" Jag har verkligen ingenting emot att svara. Jag freaking älskar att prata om mina barn och mitt livspussel. Men det är intressant att Gustav inte har fått frågan en enda gång under de dryga fem år vi haft barn.

Inte EN ENDA gång.

onsdag, april 9

Vad han säger för att få mig på fall

"MEN JAG OJKAJ INTE, TYJVÄJJ! KOM MIN SUPELÄLTEMAMMA OCH BÄJ MEJ!"

tisdag, april 8

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar det om övernaturliga grejer, voodoo, häxor och krossade knäskålar. Vi har läst "Skuggan" och "Samlingen" av Petrus Dahlin och Lars Johansson. Och så kliver vi in bakom kulisserna och pratar med förläggaren till den största svenska (övernaturliga) ungdomsbokssuccén någonsin. Hur var jobbet med böckerna? Vad var svårast? Varför gick det egentligen så himla bra? Förläggaren heter Marie Augustsson, och böckerna i serien "Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln".

Klicka här för att lyssna!

Om det här med varför jag springer ändå

Jag fick följande högst relevanta reaktion på mitt springrelaterade vredesutbrott igår: "Varför envisas med att springa om du inte gillar det?" Den frågan har jag ställt mig själv många gånger också. Det här är vad jag har kommit fram till:

1. För att jag inte får ihop "träning på lokal" eller "träning på bestämda tider" med mitt vardagspussel. Kvarstår "träna hemma" eller "gå ut och springa" som alternativ. ("Gå ut och gå" blir jag inte tillräckligt slut av, och "gå ut och cykla" skulle aldrig fall mig in.) Och då föredrar jag ändå "gå ut och springa". Det finns ju grader i helvetet. Göra burpees hemma framför teven är, om möjligt, ännu värre än att springa. Tycker jag. När man springer får man åtminstone glo på fina åkrar samtidigt.

men mest tror jag det handlar om att...

2. Jag när en helt orimligt stor dröm om att bli en springande person. Det kan ju tyckas underligt när jag nu hatar själva springandet så mycket, men så är det. Det är väl medias fel. Som allt annat. Jag vill så oerhört gärna vara en sådan där människa som bara helt vanligt snörar på sig löparskorna, springer en mil, och säger när någon frågar att "jag tänker så bra när jag springer, helst ska det vara i gryningen, när ingen annan har vaknat". Jag tror kanske att jag tycker att springande personer är en lite bättre form av människa än alla andra typer av personer. Jag är fruktansvärt imponerad och fruktansvärt avundsjuk på springande personer. (Och fruktansvärt provocerad av dem också. Men det hänger nog ihop med avundsjukan.) JAG VILL OCKSÅ! Jag har 0% längtan efter att bli en "spinningmänniska" eller en "taekwondomänniska" eller en "innebandymänniska". Men "löparmänniska", åh! Be still my beating heart, JAG VILL OCKSÅ!

Plus

3. Det också gör mig förbannad att jag inte kan. Och det skulle kännas som ett misslyckande att ge upp. Det mesta annat jag hatat och inte kunnat, men ändå försökt mig på har jag ju åtminstone kunnat lära mig så småningom. (Lex: köra bil i innerstaden). Hur jävla svårt kan det vara att lära sig springa en mil? Jag har hyfsad kondition (jo, men faktiskt), och en hyfsat fungerande kropp (jo, men faktiskt). Jag ska göra det. Om det så ska ta mig hela livet att lära mig.

När jag började öva mig för 2,5 år sedan kunde jag springa ungefär 500 meter innan jag gav upp och började gå. Nu för tiden kan jag springa 6-7 kilometer. Så jag tycker ändå att det tar sig. Och när jag klarar den där för-e-bannade milen första gången så kommer jag bli så nöjd med mig själv att det är värt varenda vredesutbrott.

GUD.

Vad jag ser fram emot den dagen.

måndag, april 7

Om det här med att jogga, del 5729

Jag har ett litet springrelaterat utbrott jag vill dela med världen. It goes something like VARFÖR ÄR DET SÅ ORÄTTVIST, DET BLIR JU ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG LÄTT, NI HÄVDAR ATT DET ÄR SKÖNT, MEN NI LJUGER JU!!! Plus att jag ser ut som en tomat i fejjan när jag sprungit. "Sprungit."

Mina barn skrattar åt mig.

Hade det inte varit för att jag känner mig så jä-hä-hä-vla nöjd efteråt så hade jag aldrig mer sprungit en meter. Det är en ovärdig syssla! EN OVÄRDIG SYSSLA, SÄGER JAG!

Blir helt vansinnigt provocerad när jag tänker på det.

Den dag jag springer en mil (har alltså – okej, sporadiskt, men ändå, ändå! – försökt lära mig detta nu i två och ett halvt år) kommer jag att vara nöjdare än när jag födde fram mina barn. Och jag skämtar inte ens.

9. Så syns feminismen i min vardag

Jag tänkte skriva att feminismen poppar upp lite här och där i min vardag när man minst anar det, men det är ju en helt kass liknelse, den "poppar" inte på något sätt, den mer ligger konstant utbredd i soffan i vårt vardagsrum som en fet och pösig kudde och är. Som ett husdjur. Eller en familjemedlem som inte direkt gör något väsen av sig till vardags, den bara hänger där och zappar mellan tv-kanalerna och käkar chips och frodas. Inga konstigheter.

Feminismen ligger som en grund bakom de flesta genomtänkta beslut vi tar i denna familj. Hoppas jag. Kring hur vi delat föräldraledigheten. Kring hur vi delar arbetet i hemmet. Kring hur vi delar på pengar. Kring hur vi vill uppfostra våra barn. Kring vad vi pratar om vid middagsbordet. Kring typ allt.

Det handlar om ett grundläggande synsätt på människor och samhälle.

Och det genomsyrar ju det mesta.

(Eller ja, det borde genomsyra det mesta. Ibland är man ju för dum i huvudet eller för lat eller för ogenomtänkt eller för bekväm för att leva som man lär. Lex: byta däck på bilen.)

Jag är petig när det gäller barnen, tycker jag! Om jag blir lat och bekväm i sällskap av vuxna ibland, och inte orkar ta diskussionen, så tar jag igen det med barnen. Jag är framme som en hök och hugger och ifrågasätter och förklarar för dem. Gustav är ännu värre bättre. Ibland kan vi slänga en blick på varann över matbordet när Rufus slänger ur sig nån kommentar om hur tjejer är och hur killar är och hur världen ser ut och liksom mentalt gnugga händerna åt hur roligt det här ska bli, och sen kastar vi oss över det arma barnet och läxar upp honom. (På ett snällt sätt, reds anm.)

Men generellt: jag hoppas att feminismen syns för det mesta i min vardag. Eller nä, förresten! Jag hoppas att den inte ens syns, jag hoppas att den bara finns där helt naturligt som en grund.

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

söndag, april 6

Snacka går ju

I torsdags morse sa jag det här till min kompis: "Jag har slutat jobba på kvällarna nu. Det är min nya grej. Jag svarar inte på jobbmejl eller fixar fakturor eller skriver jobbtexter efter klockan fem på eftermiddagen. Så om du inte får svar direkt när du mejlar mig klockan 23.32 i fortsättningen så är det inte för att jag börjat hata dig, utan för att jag gör andra grejer. Till exempel sover."

Sedan trillade det in tre deadlines lite hastigt och lustigt, och igår stängde jag till exempel ner datorn vid 23.49.

Man kan säga att "min nya grej" går lite sisådär.

Men det är ju roliga jobb.

Annat jag gjort i helgen: varit själv med barnen, blandat milkshakes, ätit kakor, bråkat hela lördagen med den ena sonen, varit sams hela söndagen med samma son, träffat en gammal kompis, träffat en ny kompis, städat i källaren och handlat.

Nu får jag fasen i mig se på tv.

Det har kungen sagt.

torsdag, april 3

Jodå, det är jag som är den vuxna av oss

5-åringen: "Vad bra det blev med rullgardinen i vårt sovrum, mamma! Jättefint."
Jag: "Eller hur!"
5-åringen: "Ja, verkligen. Vad duktig du är som kan fixa så mycket."
Jag: "ELLER HUR!!!"
5-åringen: "Man ska säga 'tack'."

onsdag, april 2

Om man recenserar en tisdag

Det fanns många saker jag inte gjorde igår. Exempel: Besteg ett berg, rakade av mig allt hår, bloggade. Men jag hann med en del annat! Exempel:

- Körde på en trottoarkant med bilen i ottan så att jag fick punktering.
HEMSKT DÅLIGT GJORT.

- Tvingade i panik Gustav att byta däcket åt mig, utan att ens försöka själv.
HEMSKT DÅLIGT GJORT.

- Kom (ändå!) i tid till den första lektionen som jag skulle hålla i på Ribbyskolan i Västerhaninge, utan att ha kört för fort på vägen.
OVERKLIGT BRA GJORT.

- Höll fem lektioner för fem sjuor om skrivande, läsande och böcker.
OCKSÅ RÄTT BRA GJORT.

- Hann förbi Ikea och köpte en rullgardin till barnens rum.
NÖDVÄNDIGT GJORT.

- Spelade in två nya avsnitt av podcasten, ett om "idyllfobi" och ett om "syskon".
BRA GJORT.

- Åt spontanmiddag på Barbro med podcastens producent, aka min bästa kompis.
DET BÄSTA JAG GJORT PÅ JAG VET INTE HUR LÄNGE!!! (Kan varmt rekommendera både Barbro och min bästa kompis.

- Kom hem mitt i natten.
BRA OCH DÅLIGT GJORT. Bra på så vis att det var skönt att jag kom hem, och inte somnade eller körde på en älg eller så på vägen hem. Dåligt på så vis att jag trodde väckarklockan skämtade aprillo med mig när den ringde i morse.

Och med "väckarklocka" menar jag naturligtvis "telefon", och med "ringde" menar jag naturligtvis "spelade den förvalda väckarklocksstrudelutten".

Slut på tisdagsrecension.

måndag, mars 31

Det finns ett nytt litteraturmagasin i stan

I dagarna har det första numret av den nya litteraturtidskriften "Fyrahundrafemtio" kommit ut. Det är en tidskrift med (bland annat) långa, klassiska journalistiska reportage, om böcker, läsning och böckernas värld. Någon beskrev den som en blandning mellan glansiga magasin (Vi Läser) och branschtidningen Svensk Bokhandel. Lite så är det! Och så är det också lite som att läsa Filter, fast bara om böcker.

Så här efter att ha läst alla sidor i första numret: Jag gillar det skitmycket.

Det var till exempel väldigt intressant att läsa ett granskande reportage om Amazons lager i Tyskland, väldigt roligt att läsa genomgången av genrebeteckningar som dött ut (fast "dött ut", jag vet inte? Chicklit och YA till exempel, visst används de fortfarande?) och väldigt tillfredsställande att läsa texten om alla (tröttsamma) pseudonymer.

Och så är jag och Gustav med i den också! I ett långt, långt reportage om kvinnlig/manlig läsning, och kvinnliga/manliga influenser. I tre timmar var reportern och fotografen här och pratade med oss. Om Gustavs nyårslöfte (om att ha ett mansfritt 2014), om vad vi läser och influeras av, vad vi tror att det har för inverkan på oss, etc, etc, etc. Det var ta mig tusan det roligaste samtal jag haft på... jättelänge. (Och, ja. Det handlar eventuellt liiite om Lotta Lundgren. Men vad kan jag säga? Att prata om Lotta Lundgren har blivit en livsstil.)

Hoppas tidningen lever och har hälsan länge till! Jag tecknar i alla fall prenumeration nu.

Kort avbrott från tevesoffan

PRESIDENTENS BARN!!! JAG HAR SETT PRESIDENTENS BARN!!!

Mvh
Scandalmissbrukaren

söndag, mars 30

Mitt namn är Solnaråttan. Jag har kommit för att hämta dig.

En länk jag ångrar att jag en gång klickade på: Den om Solnaråttan. Iuuuuuuuueeew! Osmart. Nu hör jag Solnaråttan överallt. Minsta lilla knäpp i huset får mig att spärra upp ögonen i vild panik och försöka förbereda mig mentalt på hur jag ska tackla åsynen av Solnaråttan alive and kicking i mitt kök/mitt sovrum/min hall. Det går väldigt dåligt. Jag är övertygad om att jag kommer att dö när det händer. Jag är också övertygad om att jag vacklar på gränsen till att bli paranoid i väntan på denna död.

Nyss hörde jag till exempel det karaktäristiska Solnaråtte-ljudet vid sovrumsfönstret och smög livrädd dit för att konfrontera mördardjuret.

Det visade sig att "det karaktäristiska Solnaråtte-ljudet" till vardags även brukar kallas "helt vanliga mysiga regndroppar mot fönsterruta."

Jahopp.

Jaja.

Jag lyfte åtminstone inte på en lövhög och nästan snuddade vid en lömsk orm igår, som min syster gjorde i sin trädgård. Det är väl alltid något.

Våffeltårtor vi minns

Har ägnat mycket tankekraft den senaste veckan åt att tänka på om det går att göra våffeltårta. Ni vet, som pannkakstårta, fast med våfflor? Våffla, grädde, sylt, våffla, upprepa fem gånger, hallon, florsocker, klar. Nu vet jag: Det gick. Om man ska utvärdera den här våffeltårtan (i jämförelse med vanliga singelvåfflor) så skulle jag vilja ge den + för festlig och fin och - för förlorad frasighet. Så! Nu slipper ni ligga sömnlösa och grubbla över det här, och kan ägna den tiden åt något viktigare. Varsågoda för det!

fredag, mars 28

Spaniens flagga är först röd, sen gul, sen röd igen. Och i mitten står det en figur som ser ut lite som R2D2.

När jag tänker på att vår förskola bad oss mejla från semestern, och kanske skicka några bilder, och det resulterade i en mejlväxling mellan barnen och deras kompisar på förskolan där varje brev avslutades med "Vi saknar er! Ses snart!" då gråter jag nästan lite. Fasen vad fint!

Det här är (bland annat) vad Rufus ville berätta om Spanien för sina kompisar:

- Det fanns guldiga solglasögon på marknaden.
- Han hade slagit sig på knät så det kom blod.
- Man fick äta jordgubbar nästan hela tiden.
- Det var varmt så man kunde ha shorts.
- DET FINNS SPANSKA POKÉMONKORT!!!
- Farmors och farfars hund heter Romeo, och ibland gav Svante bort sin mat till honom i smyg, för han är rätt busig. Svante alltså. Och Romeo! För om man tappar en napp på golvet så äter han upp den.

Det här är (bland annat) vad barnen på förskolan ville veta:

- Hur gick det med ditt knä, Rufus?
- Finns det regnbågar i Spanien?
- Hur kom ni dit?
- Vad betalar man med för pengar?
- Hur ser Spaniens flagga ut, vad är det för färger i den?
- Finns det glass där ni är?

Båda barnen sprang in i hallen på förskolan idag, helt uppspelta för att de skulle få berätta om allt, och svara på alla frågor. Det är så fint. Tror jag? Jag menar: Det är samma för alla, och det spelar ingen roll om ett barn berättar och visar bilder från en helg i Alvesta eller en månad i Thailand eller en helt vanlig dag hemma, engagemanget och entusiasmen hos samtliga inblandade är densamma. Och de lär sig skitmycket på det, både av att berätta och av alla andras berättelser. Men ändå är det ju dubbelt. Det sticker i mina ögon när han pratar om alla Pokémonkort han har fått på sin semester i utlandet. Den privilegierade lilla skrytsamma skitungen!

Jag älskar när han bubblar av glada historier.

torsdag, mars 27

Semestern är slut! Nu tar vi snart helg.

HÄJ! Vi är hemma igen. Huset stod kvar. Och alla våra planterade små fröer hade klarat sig ensamma. Visste inte att jag hade bekymrat mig för något av det, men sen kom vi hem, och jag blev lättad, så jag antar att jag kanske hade varit lite ängslig å gurkornas vägnar trots allt.

Lelle gurkor! Nu ska jag inte lämna er mer på ett tag.

Kan jag till exempel ha tänkt alldeles nyss.

Men semestern var väldigt härlig! Jag kan rekommendera både jordgubbar, t-shirtväder, och snälla svärföräldrar som emellanåt har hus i Spanien och vill att man ska komma dit och hälsa på. Skriv upp det.

tisdag, mars 25

3 x måndag

Det har hänt något med barnen sedan vi kom hit. De leker med varann. Alltså, i timmar. Själva. Utan att ens fråga om vi kan vara med. Gustav och jag sitter med gapande munnar och bara glor på dem i chock och vågar inte säga något. Ibland stoppar vi in pistagenötter i de gapande munnarna också.

Det var väl ungefär det.

Kort avbrott från semesterbubblan...

... för detta utrop: Herregud, så himla roligt att årets ALMA-pris gick till Barbro Lindgren! Det var hon då sannerligen värd. För Loranga, för Benny, för Sagan om den lilla farbrorn, för Vilda bebin, för Max, för Jättehemligt, för allt, allt! Blev himla glad nu.

söndag, mars 23

4 x söndag

Vi kom iväg. Ingen blev sjuk. Och i Spanien är det t-shirtväder och jordgubbarna kostar gratis!!! Idag har vi varit en sväng på en marknad och kidsen har köpt nödvändiga grejer. (Guldiga solglasögon, turtleskepsar och Pokémonkort, alltså.) Sen har vi mest hängt på baksidan av huset. Och lite i en lekpark. Jag har bränt mig på näsan. Gustav har gjort bomben i poolen. All is well.

fredag, mars 21

Den där låtlistan...

Herregud, jag älskar er, ni bara ÖSER ju in musiktips när man ber er! Jag la in precis varenda låt ni tipsade om på en lista, och några jag tipsade mig själv om också, och sen lyssnade jag igenom och plockade bort de jag inte tyckte passade in.

Nu är det 50 låtar kvar.

Det kanske ryker några till, eller tillkommer fler efter hand. Men här hittar ni listan i alla fall: Du blundande på klassfotot i nian.

Jamen, nåt skulle den ju heta? Jag fick ju naturligtvis sno en låttext, som vanligt. Den passar.

torsdag, mars 20

Packa pappas kappsäck

Om gud vill och byxorna håller åker vi på semester om ett drygt dygn. Vi ska till Spanien och träffa barnens farmor och farfar i några dagar. De har bott där hela vinterhalvåret. Och det ska bli himla härligt att hälsa på dem. För vet ni vad de har i Spanien, som vi saknar i Stockholmstrakten? De har gator utan snöslask på!!!

Idag fick barnen vykort från ovan nämnda farmor och farfar där det stod "Snart kommer ni! Här är det varmt och soligt, så ni behöver inte ta med er några overaller och mössor och vantar." Det där sista var ungefär den vackraste mening jag har läst i mitt jordeliv.

Är så himla nervös bara att vi ska bli sjuka eller nåt, alla bara kräks ju överallt hela tiden. Men det blir vi inte. Det blir vi inte. Speciellt inte nu, när jag har skrivit det här. Right?

Så klart du gör

Jag pratade lite med min kompis fyraåring häromdagen. Om kompromisser. Hon visste inte riktigt vad det betydde.

- Du kan tänka så här: En kompromiss är när man tycker olika, men försöker komma överens genom att mötas på halva vägen. Till exempel om du vill ha tre glassar till middag, och din pappa vill att du bara ska äta en glass till middag. Då är det en kompromiss att du får två glassar. Fattar du?
- Ja.

LÅNG PAUS.

- Fast, Lisa? Sen när jag har ätit de där två glassarna?
- Ja?
- Då tar jag ju en till så klart.

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är...

Ja, men, går det ens att välja en fråga? Nej. Det gör det verkligen inte. Alla feministiska frågor är skitviktiga och hänger ihop, och bygger på en och samma grund (rättvisa och jämlikhet för alla). Men mäns våld mot kvinnor. Det är en jefligt viktig fråga. Jämställda löner. Det är en annan jefligt viktig fråga. Och så allt som har med hem och familj och barn att göra. (Vem är föräldraledig? Vem tar ansvar för hem och barn? Synen och förväntningarna på mammor respektive pappor.)

Det är nog den frågan som ligger mig närmast just nu om jag ska tvingas välja.

Så här sa Gudrun Schyman i en enkät i tidningen ETC nyss: "I den här takten kommer det att ta 68 år innan vi har jämställda löner, 40 år till ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen, 195 år innan kvinnor och män vabbar lika mycket och 150 år innan vi delar lika på obetalt hemarbete. Jag står inte ut! Vi kan inte vänta!"

Ungefär så.

Kan man ju sammanfatta det.

Allt är viktigt, och alla förändringar går för långsamt. Det är frustrerande.

Men idag läste jag om en cool 14-åring i min nya lokaltidning, och då blev jag ändå glad. Heja Alva!

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

Tips!

För alla som är intresserade av barn & ungdomslitteratur, och närmare bestämt svensk och tysk sådan, så har jag ett (gratis) evenemangstips här: Den 24 april klockan 17.00 och några timmar framåt på kvällen ordnar Goethe-institutet i Stockholm en minibokmässa med fokus på förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Jag ska vara med och moderera två av seminarierna, ett mellan två översättare, och ett mellan två litteraturkritiker. Och också: Pija Lindenbaum ska vara med på ett hörn!

I mina prat ska vi till exempel diskutera hur det funkar att översätta svenska till tyska (och tvärtom). Finns det kulturella skillnader som gör att man måste anpassa böckerna? (Tycker tyska läsare att det är konstigt att det fikas så himla mycket i svenska böcker, till exempel?) Och så ska vi prata om synen på litteratur i de olika länderna, vilken status ungdomslitteraturen har, vilka trender det finns, och vilka slags böcker som brukar få bra recensioner. Jag tror att det kommer att bli intressant.

Här kan du läsa mer, och anmäla dig.

onsdag, mars 19

Lund, I love you

Åh, Lund, vad härlig du är, din lilla rackare! Jag är oerhört svag för 1. Skåne, 2. Kullersten, 3. Fina hus (i rödtegel). Så man kan säga att Lund had me at hello för hundra år sen när jag var där för första gången, och det är samma lika fortfarande. Plus att klasserna på skolorna jag besökt (Svaleboskolan och Fäladsgården) har varit +++++ i författarbesöksstatistiken. Och att jag pallrade mig med tåg vidare till Malmö och hälsade på en av mina favoritpersoner här i livet som jag inte sett på fyra år (!!!). Han är kock. Det är väldigt gott att hälsa på en kock vid middagstid. TIPZ! Nu är jag på tåget hem, och det visade sig dessvärre att jag inte kunde skriva bok den här sträckan heller, så jag lyssnar på era låttips och pinnar grejer på pinterest istället. Allt är helt okej just nu.

måndag, mars 17

En låtlista. Någon?

Okej, så jag sitter på ett tåg på väg mot Lund och försöker skriva bok, och det vet vi ju alla hur det brukar gå –> pissdåligt. Är helt värdelös på att skriva bok någon annanstans än på min inövade skrivplats. Eller åtminstone i ensamhet.

Så... jag gör en låtlista istället. Vill ni hjälpa till?

Jag tänker mig att det ska bli en lista med 20-30 låtar som jag kan lyssna sönder under skrivandet (eller ja, när jag kört fast i skrivandet och lyssnar på musik istället). Jag har höga krav. Det måste vara låtar som jag 1. Gillar, och 2. Tycker passar ihop med boken.

Så om jag säger att jag gillar att lyssna på: Säkert! Veronica Maggio, Belle and Sebastian, Håkan Hellström, Lily Allen, Ed Harcourt och såna.

Och att boken ska bli typ så här: Liten ort, kompisgäng, 20-årsliv, sommar, död, gråt, tandagnisslan, kärlek och hemligheter.

Vad vill ni tipsa om för låtar då?

Att vända sig till ett bokförlag med sitt manus för första gången

Det händer då och då att jag får frågor på mejlen om hur man gör när man har skrivit ett bokmanus och vill skicka det till ett förlag. Har jag några tips? Och det har jag faktiskt! Så nu kommer en snabbgenomgång (nåja) här ifall det finns fler intresserade.

1. Skriv färdigt ditt manus. Inget förlag (som jag känner till) vill ha halva böcker i sin brevlåda. Du måste ha hela berättelsen klar innan du kan skicka in, och du ska helst ha korrläst den och jobbat igenom den några fler gånger än vad du tycker känns rimligt.

2. Researcha vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av just ditt manus. Vad har du skrivit för typ av bok? Vilka förlag i Sverige ger ut den typen av böcker? Gå till biblioteket eller bokhandeln och glo runt, och skriv ner namnet på de förlag som verkar ge ut den typ av bok du skrivit, och koncentrera dig sedan på dem. Det är liksom ingen vits att skicka ett bilderboksmanus till ett förlag som inte ger ut bilderböcker, eller en deckare till ett förlag som bara ger ut poesi.

3. Kolla förlagens hemsidor. Ta din lista med förlag du kan tänkas vända dig till, och googla dig fram till deras hemsidor. Där står det oftast hur de vill ha in manus. De flesta vill fortfarande ha manusen utskrivna och inskickade med vanlig post. Andra vill ha ditt manus på mejl. Kolla upp det, och lyd snällt alla anvisningar du hittar. Och skicka inte in originalbilder om du illustrerat, tänk om de kommer bort? Vad jobbigt det vore.

4. Skriv ett följebrev som du skickar med ditt manus, och lägg inte ner en livstid på att formulera det. En halv A4-räcker, och följebrevet ska kort presentera dig och ditt manus. Det finns spaltmeter med tips och tricks på internet om följebrev, och historier om folks extraordinära exempel. Och säkert funkar det att extraordinära sig ibland. Men jag tycker generellt att man kan strunta rätt mycket i det där, för det är ändå inte följebrevet det står och faller på, det är ditt manus som är det viktiga. Men några korta grejer jag tänkt på: Var inte för personlig! Du behöver inte berätta att du har tre katter och en son som gillar majskrokar eller att dina barnbarn älskar din berättelse. Och du behöver inte skicka med en bild på dig själv heller.

5. Posta eller mejla iväg ditt manus. Du kan skicka till flera förlag samtidigt om du vill. Det kanske är rimligt att välja ut några stycken i en första vända? Förslagsvis de förlag du allra helst vill ska ge ut din bok. Drick sedan lite bubbel och klappa dig själv på ryggen. Herregud, vad bra du är! Oavsett resultat så är det faktiskt skitcoolt av dig att ha skrivit färdigt ett helt bokmanus.

6. Ha tålamod. Det tar ofta lång tid innan man får respons (Flera månader! Ett halvår!) och jag tror man ska vara försiktig med att ringa och tjata eller mejla och fråga efter omdöme i onödan. Det händer så klart att manus kommer bort eller glöms, men i de allra flesta fall handlar det bara om att vänta och hoppas och vänta och hoppas och vänta och hoppas. Gör det.

7. Tackla beskeden like a boss. Det är svårt att bli antagen av ett bokförlag. Varje år kommer det in massor av (ibland flera tusen) manus till förlagen, och endast ett fåtal av dem blir antagna. I de allra flesta fall blir man refuserad, och får ett "Tack för visat intresse. Vi kan tyvärr inte ge ut ditt manus" som svar efter de där månadernas väntan. Det är naturligtvis pisstråkigt. (Och då surar du en stund, och sedan skickar du manuset till ett annat förlag.) Men ibland händer det att förlagen tvekat lite. Då kanske du får ett svar i stil med: "Tack för ditt manus! Vi har läst det med stort intresse, men kan tyvärr inte ge ut det som det ser ut idag. Vi tror att du skulle vinna på att skriva om berättelsen och fokusera mer på XX istället för YY." Det här är superbra nyheter! Det betyder att förlaget verkligen sett potential i ditt manus, och tagit sig tid att läsa det noga och till och med komma med ändringsförslag. Nu jublar du en stund, och sedan sätter du dig ner och skriver om ditt manus. Ordentligt! (Efter förlagets tips. Om du känner att det kan ligga ett korn av sanning bakom tipsen, alltså. Och det kan det oftast.) Och när du gjort det så skickar du in det till samma förlag igen, och håller tummarna för att de ska gilla det bättre den här gången. Ja, och så händer det ju också att ett manus blir antaget. Då får du ett mejl eller telefonsamtal från en förläggare som säger: "Vi har läst ditt manus, och gillar det verkligen. Är det fortfarande ledigt, eller har något annat förlag nappat?" Då jublar du verkligen. KONFETTI OCH FANFARER! Snart har du gett ut en bok. High five!

söndag, mars 16

3 x helg (eller: Vi tolkar grönt)


Jaha, så var det med den helgen, den var ju snabb. När jag rensar kameran verkar det som om vi gjort olika gröna grejer. Planterat om sticklingar, petat ner fröer i 318 små svarta plastkrukor för förodling (OBS! Ej överdrift), och haft Yoda på besök. Samtliga grejer var trevliga. Eller ja, Yoda var lite svår när det kommer till mat, emedan han länge endast kunde tänka sig att äta kattmat och vi inte hade någon sådan hemma av naturliga skäl. Men sen kom han på att det gick bra med dumplings också. Så det ordnade sig.

fredag, mars 14

Att leka lego chima

Alltså, vi måste prata om en grej. Vi måste prata om att leka med sina barn. (Eller ja, andras barn också för den delen.) Det är ju så jä-hä-hä-vla tråkigt i längden? När femåringen för tusende gången kommer och begär att man ska leka Lego Chima och det finns fem hundra komplicerade regler (INNE I HANS HUVUD!!!) som man måste följa för att det inte ska bli dålig stämning, och leken typ går ut på att sitta och hålla en legofigur i luften och säga saker som han bestämmer åt en att man ska säga, och sen kriga lite och till sist (detta är mycket viktigt): förlora.

Förlora vad, undrar du kanske? Ja-a, du. Det undrar jag också.

Det enda jag med säkerhet vet är att små bitar av min själ dör varje gång jag tvingas leka dessa lekar. Eller förresten, låt oss vara ärliga här: de flesta lekar, faktiskt. Jag försöker naturligtvis ändå leka dem lite nu och då, emedan jag älskar mina avkommor djupt och innerligt och gärna vill göra dem glada, men det händer att jag somnar under tiden. (Och ja. Jag menar bokstavligt.)

ÄR DET FEL PÅ MIG?!?
ÄR DET FEL PÅ MINA BARNS LEKAR?!?
ÄR DET EN FAS?!?

Säg att det är en fas?

torsdag, mars 13

Textuttryck vi minns

Gustav gjorde följande spaning häromdagen: Folk rycker helt orimligt ofta på axlarna i skönlitterära böcker. I verkligheten? Not so much. Eller jag vet inte, rycker ni på axlarna i ert verkliga liv? Är det inte mer något man skriver/säger att någon gör än något man faktiskt gör?

Jag tror att jag rycker på axlarna ibland, men inte lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag tror heller inte att jag "tar ett djupt andetag" eller "rynkar ihop ögonbrynen" lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag "läppjar" ej heller på dryck, eller "mumsar" i mig mat, men det gör inte mina romankaraktärer heller, herregud, NÅN MÅTTA! Det är ju ändå jag som bestämmer över dem.

Kan ni inte säga vilka textuttryck ni stör er på? Det tycker jag vore roligt.

Bebisar i brevlådan

Idag fick jag ett fint inslaget paket på posten. Med två pelargonbebisar i, och ett brev från en bloggläsare som heter Anna med tips på hur jag ska sköta min Mårbacka och en berättelse om bebisarnas ursprung (som involverade en farmor, ett köksfönster, norduppland och en moderplanta som hette Gertrud). Så himla snällt! Blev löjligt glad.

Tack gulliga du, Anna! Jag ska vårda dessa sticklingar som vore de mina barn.

(Och sätta dem direkt i jord som du sa. Jag måste bara köpa jorden först.)

onsdag, mars 12

Helt pirrigt! Känns det.

Jag har börjat skriva på en ny bok den här veckan. En sån där lång, svår, hittepåbok. Det är lite som att vara nyförälskad, jag kan inte tänka på något annat. (Förutom obviously bagels.) Det är en berättelse som jag gått omkring och vridit och vänt på i huvudet i skitmånga år, men av någon anledning har den liksom inte blivit mer än bara snack förut. Jag vet inte vad det är med den. Den är ovanligt svår.

Men hur som helst.

Det uppenbarade sig plötsligt en vecka i min kalender där jag hade noll (0!) möten inbokade, noll (0!) skolbesök att göra, noll (0!) kokböcker att skriva klart, noll (0!) sjuka barn och inga direkt akuta andra jobbgrejer att ta tag i heller. Så då fick det vara dags, vare sig det kändes svårt eller ej.

Hittills har jag bytt berättarperspektiv två gånger, tempus en gång och struktur tre gånger. Men nu! Nu kanske jag faktiskt är igång på riktigt. Jag är helt svettig och fysiskt utmattad (alltså, på riktigt, jag fattar inte varför själv, men jag blir helt slut som artist av att pressa fram skönlitterär text) när arbetsdagen är slut, men HERRE MIN GET vad roligt det är!

Jag hoppas denna känsla håller i sig för evigt.

(HA! Kul skämt. "Den här känslan" kommer att dö på sidan 35, det vet vi ju alla emedan det är så det funkar, men schhhh! vi pratar inte om det nu, okej? Okej.)

Lästips!

Ikväll är Karin på Karins Konstgrepp ett geni (som vanligt) när hon skriver om sin kropp.

"Kroppen på bilden ovan har blivit politisk. Den tillåts inte bara vara en sammansättning av hud, ben, organ och blod. För en kropp som skiljer sig så markant från den kropp vi annars ser i tidningar, i reklam och på film och som ändå inte skäms för sig måste försöka säga nåt va? Ska vi bara låta den existera okommenterad?"
Alla borde läsa!