Att sova med en elvisp

Kära Rufus!
Jag älskar dig till döds och tillbaka alla dagar i veckan, men skulle du möjligen, möjligen, MÖJLIGEN kunna tänka dig att förpassa elvispsleken till dagtid i fortsättningen?
Jag har förstått att du tycker det är mycket kul att fräsa runt i sängen som en helikopter halva natten och ömsom trycka in nappen i munnen på din mor, ömsom på din far och klappa i händerna och förtjust skrika titta! titta! titta! varje gång vi rör på oss, men alltså...
Din morsa blir rätt trött av det.
Det blir hon, faktiskt.

I ett järngrepp varje vinter

Det här med jul alltså. Det är väl för trevligt ändå! Det finns liksom ingen hejd någonstans. Det är glöggbalunser och mingel och julmiddagar och glitter och pepparkakor och ljusslingor till höger och vänster var eviga dag i FLERA VECKOR innan själva jesusbarnet får läggas i krubban. Vi snackar inte EN, utan SJUTTIOTOLV chokladaskar på bordet.
Inte lagom någonstans.
I like it.
I like it a lot.

Ode till min frisör

Shit, alltså. Vad jag GILLAR min frisör! Hon vet verkligen värdet av att hålla käften. Man kommer dit, får kaffe, säger hej. Sedan pratar vi i en minut om hur jag vill ha håret, och sedan är det tyst resten av timmen. Inget "vad ska du göra i jul då?". Inget "mörkt och jobbigt det är så här års". Inte ens ett litet "bra låt, det här". Hon är bara helt knäpptyst, och masserar min hårbotten som om hon vore Gud. Jag vet noll saker om henne, förutom hennes förnamn, men ändå, GILLAR!

Ansiktsboken har talat

Efter en omröstning på Facebook (!!!) har min kille bestämt sig för att odla skägg. 12 av hans kompisar sa JA TILL SKÄGG. En sa NEJ. Själv säger jag numera inte bara NEJ till skägg utan även NEJ till Gustavs kompisar.

- Ponera att skägget växer åtminstone en centimeter i månaden. Kanske två.
- Mmm.
- Då har jag 10-20 centimeter skägg när pappaledigheten är slut! COOLT!
- Fast alltså, jag tyck...
- Nu hör jag dig inte riktigt. Facebook har talat.

Julklappsvecka på Bokunge

Den här veckan ägnar sig Bokunge helhjärtat åt att tipsa om bra böcker att ge bort i present till små människor i jul. Missa inte. Okej?

Mera skräck åt folket!

Sak att gå i spinn över på en tisdag: John Ajvide Lindqvist kommer med ny bok i vår. Lilla stjärna heter den. I maj, mina vänner. Mumma.

Egentid schmegentid

Det var då själva faen vad lite tid man har över sedan det här med barn kom in i bilden, alltså! I go bananas vilken sekund som helst. Liksom, först jobbar man. Sedan kommer man hem och leker tittut och äter middag. Sedan badar man, läser man och lägger man. Och vips är klockan kväll och det ligger högar med tidningar, pojkvänner, teveprogram, böcker, vänner och bloggar och skriker på ens uppmärksamhet vart man än tittar, men då är man så trött att man liksom inte pallar något annat än att dumglo rakt framför sig.

Vet inte vad jag hade väntat mig direkt, men känner mig bitter och ful i håret och aldrig, aldrig får jag gå på stan heller, buhu.

*bokar en klipptid och håller käften*

Tack tekniken

Ny dator på jobbet = ungefär samma som nytt liv, känner jag.
Plötsligt kan jag surfa på internet snabbt som vinden.
Ha tre program öppna samtidigt utan att något låser sig.
Se filmklipp på youtube utan att det hackar.
Och liksom, göra grejer, bara.
PLUS! Se skärmen.
Man bara: Sweet.

Alla dessa timmar

På den här helgens todo-list:

• Rensa i förrådet och slänga hälften av allt som står där på närmsta återvinningsstation
• Byta däck på bilen
• Köpa alla julklappar
  
• Skapa fred på jorden

Noll av ovanstående punkter har vi hunnit med, men det är inte så konstigt, för det är ju för farao skidor på teve heeeela tiden, man bara: Hej André Pops! och sedan blinkar man och det är natt igen. Fan.

Skärpt som stryk

Jag har skärpt mig nu.
Plötsligt vet jag massor av saker jag vill ha i julklapp.
Barnet må vara viktigt och yada, yada, yada, men hallå, jag är också viktig!
Jätteviktig, visade det sig.
Tillräckligt viktig för att få beställa en iPhone till mig själv i adventspresent, till och med.
Vem kunde ana?

Ett litet v mer eller mindre

I fredags hade jag möte med Förläggaren angående manuset som snart är bok. Det var fint. Man hade liksom kunnat tro att det skulle vara dödens jobbigt att sitta och gå igenom sin text och se miljarder korrekturtecken flimra förbi i kanten, förslag på ord som ska bort, ord som ska till och frågetecken i marginalerna, men det tycker jag inte, jag tycker bara det är fantastiskt, ett proffs som fixat med min text och gjort den bättre, LYXEN!
Således höll jag med om allt hon tyckte.
Utom kanske en sak.

- Det här förstår jag faktiskt inte, Lisa, det måste du ändra. "Ester tingar sig upp ur sängen." Är det något småländskt uttryck eller? Tingar?
- Nä. Det är ett stavfel. Det kanske kan räcka om jag lägger till ett "v"?

Man blir ju nervös

Men guuuud, vad är det för feeeel på mig?!?
Tomten bara: Vad önskar du dig i julklapp?
Och jag bara: Vet inte.
Någon måste ringa 112, det här är allvarligt.

Om det här med apelsiner

Hörni, jag har tänkt på det här med apelsiner lite. Rätt god frukt, och allt det där, liksom. Men FAAAAN vad jobbiga de ändå är! Svåra att skala, slabbiga att äta. Man måste liksom knöla in en hel klyfta i munnen och svälja skitsnabbt (så det gör ont i svalget för att biten är för stor) för att det inte ska spruta apelsin vida omkring en där man sitter.

På gränsen till värt att ens äta dem.

Och så BOOM! tillkommer plötsligt aspekten barn på det. Nu för tiden ska man först skala och kladda med frukthelvetet, och sedan FÅR MAN INTE ENS ÄTA UPP DEN SJÄLV!

Så sju-hu-hu-ukt ovärt!
Jag tror jag tänker mörka apelsinens existens för Rufus så länge det bara går.
Borde funka ÅTMINSTONE upp till sjuårsåldern, väl?
Jag menar, inget dagis i världen kan väl vara så korkat att de serverar apelsiner till kidsen, eller?
Fatta skala tjugoåtta stycken och inte ens få smaka en klyfta.
Döden.

Vi snackar kreativt

Det är sannerligen trångt på jobbet nu för tiden, det säger jag er. I höstas utlyste Barnens Bokklubb en högläsningstävling, som uppmanade Sveriges skolklasser att läsa en bok högt, och sedan skapa ett konstnärligt tävlingsbidrag utifrån läsupplevelsen. Nu trillar bidragen in.

Eller ja, trillar är helt fel ord i sammanhanget.
Väller räcker inte ens.
Posten bara: "Hej. Det står en lastbil här med tävlingsbidrag till er. När kan vi komma?"

Över 2000 bidrag har vi fått in, och alltså, man DÖR faktiskt nästan av all finhet. Det är filmer, skulpturer, teckningar, installationer och foton överallt här. Gotta love them skolbarn, alltså!

Vi säger hej till träningsvärken

Ni vet när man inte har tränat på allvar sedan jesu födelse för att man alldeles nyss har fått barn (käften) och bestämmer sig för att det äntligen är dags och anmäler sig till ett boxpass? Och ungefär 25 minuter in i passet börjar titta på klockan och räkna ner till nedvarvningen som borde vara om sisådär lika länge till? Och ni vet sedan, när det har gått lika länge till och ingen nedvarvning verkar vara i antågande, och man rycker sin bästa kompis i armen och tittar på henne med skräck i blicken och bara: "FOR THE LOVE OF GOD, Karin, säg att det inte är ett EXTRA LÅNGT pass det här!?!" och hon bara: "Jo. 90 minuter", ni vet då?

Då vill man dö en smula.

Sluta nu!

Okej, sluta tigga nu. SLUTA! SLUUUUTA!
Mina spotifyinbjudningar är slut, och jag får apadåligt samvete när jag inte kan säga ja till alla.
Fattar ni?

De av er vars tiggarbrev gick hem (det visade sig inte helt oväntat att jag föll både för smicker, rim, hot, löften och för folk som döpt sitt barn till samma som jag) har fått ett mail och en invite i er inbox vid det här laget.

Till alla er andra - tack och förlåt. (Jag har skickat vidare de flestas mailadresser till Stina som kommenterade och sa att hon också hade invites över. Håll en tumme för att hon inte ljög!) Jag gillar er också.

Vill du ha Spotify?

Det har kommit till min kännedom att det fortfarande vandrar människor på denna jord som inte använder sig av Spotify. Så kan vi inte ha det, förstår ni väl.

Känner du att du vill ha Spotify, men saknar en inbjudan?* Mejla ett tiggarbrev till mig på onekligenblogg@yahoo.se, så bjuder jag in dig. I alla fall de 10 som tigger bäst.

*När man kommit över en inbjudan får man tillgång till gratisversionen av Spotify, den med lite reklam här och där. Spotify Premium, som kostar lite pengar varje månad, har ingen reklam. Den behöver man heller ingen inbjudan till. Teckna ett abonnemang här.

UPPDATERING: Fram till midnatt får ni tigga. Sedan stängs tiggarslussarna för den här gången.

Onekligen jul

Trettio låtar i en julspellista på Spotify på repeat.

Fyrtio hembakta lussekatter på köksbänken.

Femtio rundor (minst) mellan alla fönster med en liten juldiktator i famnen som pekar med hela handen på de upphängda julstjärnorna och skriker TITTA! TITTA! TITTA! tills man lyder och går dit så han får stråla lite i julglansen.

Första advent: Två glada tummar upp från ringvägen.

Släpp tomtarna loss

WOHOO, advent!
Nu jeflar ska här pyntas!
På bloggen också.
Det säger lagen.

Bäst när det gäller

Rufus var på 10-månaderskontroll igår.

När man är 10 månader ska man bland annat kunna avancerade saker som att greppa små grejer med pincettgreppet (tumme och pekfinger) samt ta en kloss i vardera hand och sedan slå ihop dem. Båda de här grejerna kan Rufus givetvis sedan länge, emedan han är ett sjusärdeles begåvat barn. Glad i hågen sprang jag således hem efter jobbet igår för att casha in lite skönt beröm från BVC.

- Gustav, Gustav, Gustav, hur gick det på BVC? Slog Rufus ihop klossarna sådär fint som vi övat på? Fick han (läs:vi) beröm? SA LÄKAREN ATT VÅRT BARN ÄR ETT GENI?
– Inte direkt.
– VARFÖR INTE? Var han dum i huvudet, eller?
– Inte läkaren. Rufus, däremot, kan eventuellt ha gjort det intrycket. Han stirrade på klossarna som om han aldrig hade sett något så konstigt i hela sitt liv och rörde sig inte ur fläcken. Han misslyckades med pincettgreppet också.

Så himla jobbigt. Nu kanske jag måste ringa upp läkaren och tala om hur det ligger till istället. Att mitt barn visst kan allt det där, egentligen. Orka.

Snart va? Nu?

I förrgår när jag pratade med min kusin satt hon på golvet och tindrade ikapp med sina nyuppsatta julstjärnor.
"Men Tove!" skrek jag. "Jag trodde det var förbjudet! Att julpynta innan advent."
"Det har jag också alltid trott. Men det visade sig att det var okej."
"MEN VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?"
"Jag gör ju det. Nu."

Det är en tidsfråga nu, mina vänner. Tror kanske till och med jag ska julpynta bloggen lite. Det kan den behöva.

Som en mört

Att somna i barnets lekhörna efter middagen, med huvudet på en plyschelefant, höften på en grön träkloss och det lekande barnet klättrandes runt knäskålarna är måhända inte det glammigaste jag gjort i mitt liv, men ack ack ack, gotta love them powernaps!

Nu kanske jag rent av orkar borsta tänderna innan det är natt.

Om det här med teven

Viktigt klargörande: När det är vinterstudio och skidor på teve så orkar jag givetvis. Dra de där sjutusen sladdarna till projektorn, alltså. Men det tär ju! Det gör ju verkligen det.

Det bästa för vårt barn

Jag har gått omkring och närt en känsla av att vi behöver en tv i den här familjen. Vi har inte haft någon på tre år. Visserligen har vi en projektor som man kan dra fram och ställa på bordet och koppla in till tv-mottagaren, men orka! Dra sjutusen sladdar varje gång är tråkigt. (Tycker alla utom Rufus. Han tycker sjutusen sladdar är toppen. Speciellt om han får bita på dem, samtidigt som han välter ner projektorn från bordet och/eller dreglar i tv-mottagaren.)

Tyvärr har det inte gått så bra för mig att förankra den här känslan hos min kille. Man skulle kunna säga att det har gått uselt, rent av.

"Pah!" säger han. "Det kommer inte in någon tv i mitt hem."
"Men..." har jag försökt.
"Nej."

Men nu! Nu känner jag att jag har kommit på det ultimata argumentet.

Är det till exempel inte så att alla barn som växer upp utan tv automatiskt blir mobbade i skolan sedan för att de inte hänger med i svängen när de andra kidsen börjar snacka om idol och sådant livsviktigt? Och att man kan man vara ganska säker på att Rufus kommer att stå där ensam i ett hörn av skolgården och viska för sig själv: "Varför har vi ingen tv hemma? Varför får jag bara leka med kottar? Varför? VARFÖR?" medan de andra barnen skrattar lyckligt i bakgrunden? Och att om Gustav vill sitt barns bästa så borde han springa sitt snabbaste och köpa en tv omedelbart imorgon när lönen kommer?

Jo, just det.
Jag visste det.

Kärleken till en kaffemaskin

I ungefär samma veva som jag gick på tjänstledighet för ett drygt år sedan införskaffades en ny lyxig kaffemaskin till jobbet. Det var ett sabla halabalo kring den där maskinen, vill jag minnas. Jag hann aldrig testa den innan jag slutade, men ordet om kaffets förträfflighet spred sig snabbt som vinden till min soffa på södermalm. Varje gång jag mailade mina kollegor för att kolla hur de hade det på jobbet utan mig började de yra om kaffemaskinen. "Ja, jo, jobbet är väl bra. Men KAFFET! KAFFET ÄR FANTASTISKT!" Och i februari, när Rufus var helt nykläckt, och jag gick dit för att visa upp honom, då bara: "Jo, alltså. Ditt barn är fint och så. MEN HAR DU SETT VÅR KAFFEMASKIN?!?" Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte mina kollegors vurm för kaffemaskinen var en smula... vad ska jag säga? Överdriven?

Men det var då det.
Nu kan jag knappt hålla mig borta från den.

KAFFEMASKINEN, ALLTSÅ! Å, göllegöllegölle, DEN ÄR SÅ FANTASTISK! Jag får i det närmaste lägga band på mig själv när jag går förbi den för att inte falla på knä och börja tala i tungor i rena skära glädjen över att det kan finnas något så fint i jordelivet som den där fantastiska mackapären. Jag menar, hör bara: Först får man liksom välja färg på kaffekapseln. (Jag tar oftast den gröna, för jag gillar grönt.) Sedan får man trycka på en fin knapp. Och sist får man skumma god mjölk. Plus att det smakar gott också.

Jamen, ni förstår ju.
Det är ju så man tappar besinningen.

Kära intresseklubben

Lunch! Där har vi en grej som jag verkligen gillar.
Man jobbar lite, blir hungrig, tittar på klockan, och se där!
Lunch.
Äter just nu två dagar gammal fylld baguette och tycker att det är det godaste gud skapat.
Känner mig mycket tacksam för att lunch finns.
Så himla smart påkommet av de dära som bestämmer.

Hörde jag nio?

Säg mig... hur dags är det egentligen okej att man går och lägger sig en lördagkväll i november?

Bästa sortens museebesök

Planen var egentligen att jag och Rufus skulle gått med svärföräldrarna på Moderna museet idag, men Ruf bestämde sig för att han fått i sig tillräckligt med kultur för den här veckan (först teater i förrgår och sedan igår bebisbio i soffan tillsammans med Stina och snacks som åtminstone liknade ostbågar i varsin skål, man fattar ju, han var helt kulturellt mättad) och att han hellre ville vara hemma och få en framtand istället. Så vi slopade själva utställningen, hängde hemma, väntade ut tanden, och när den äntligen syntes som en vit prick i tandköttet gick vi till Moderna, mötte upp svärföräldrarna och besökte 1. Shoppen och 2. Caféet. Bästa sortens museebesök, verkligen. Det är ju ändå shoppen och alla fina anteckningsböcker man vill åt, tänker jag. Visst?

Inte en dag för tidigt

Vet ni, vet ni, vet ni?
I helgen börjar världscupen i skidor igen.
Längd, alltså. Och skidskytte. Kanske alpint också, rent av.
Jaha, säger du. Skiter väl jag i.
Det kanske du gör, svarar jag då. Din stackars ovetande krake.

Själv vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på i all upphetsning. Världscupen i skidor! Vinterstudio på teve! André Pops som sällskap hela helgerna! Och Jacob Hård! PRISA GUD!

Vad jag anser: Världscupen i skidor är det lilla ynka ljus som håller oss uppe i vintermörkret, gott folk. Embrace it.

Halvtid rules

De senaste två veckorna har jag jobbat halvtid och varit föräldraledig halvtid.
Killen har gjort samma.
Så OERHÖRT trevligt, alltså!
Så här skulle jag vilja ha det jämt.
Ena dagen: Jobba, jobba jobba, finkaffe vid datorn, effektiv vid tangentbordet, vuxenhäng på lunchen, tidningsläsande på tunnelbanan, hjärnan påslagen.
Andra dagen: Hjärnan av, pyjamas på, stapla klossar, rulla boll, göllegöllegölla tjugofyra-sju.
Bästa jag varit med om, ärligt.
Man är pepp hela tiden.
(Och jag menar det.)

Men men meeen, inget kan ju vara för evigt, right?
Måndag = heltid på jobb, nolltid i hem. Och det är ju inte utan att man undrar: Hur ska min pyjamas klara sig utan mig? Stackarn.

Mmm... sopor

Det står åtta liter glögg och jäser i vårt städskåp.
Blubb blubb, säger den.
Som en guldfisk (i Vinslöv), ungefär.
Ikväll har Gustav tappat om den.
Silat bort alla russin och kanelstänger och potatisar och nejlikor och guvetallt, slängt dem i soporna och ställt tillbaka glöggen bredvid dammsugaren där den hör hemma.
Nu står soppåsen i hallen och luktar jul.

- Årets bäst doftande sopor.
- Lätt.
- Blir man inte lite sugen på att äta dem?
- Lite.

En mycket fin bubbla

Ett litet steg för mänskligheten, ett sjumilakliv för oss: Idag har jag och mitt kid varit på teater tillsammans, det är ju så man dånar. Föreställningen, Bubbla, riktade sig till barn från 6 månaders ålder, och var baserad på "ett oändligt antal pekböcker". Ruf och samtliga andra bebisar i publiken satt helt stilla och glodde så att ögonen nästan trillade ur huvudet på dem, så sju-hu-hu-ukt spännande verkade det vara med ballonger som flög, dörrar som öppnades, kaffe som hälldes i prickiga koppar och hattar som provades. Och, och, och! Efteråt fick man leka med bollar och äta smörgåsrån. Jamen, FÖRSTÅ! Lyckan.

Dagens tjuvtitt

När storfiskarn drar igång

Vänner, bekanta, kända läsare, okända läsare och allt annat löst patrask som hänger här - hör upp! Det råkar falla sig så att bokunge (barnboksbloggen jag är med och driver) har blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin böcker i år, och att omröstningen precis har startat. Och du behöver inte ligga sömnlös och fundera längre, för jag har svaret på frågan du undrar över: Här! Du kan rösta här!

Kyssar.

Stickshifts and safetybelts

Sjukt tråkigt det här med att vara vuxen och gå helt vardagligt när man vill från en punkt till en annan i lägenheten. När det finns så många roliga fordon att ta sig fram med, menar jag.

Onekligen testar

Det är kanske inte alltid det fungerar att kombinera en god sak med en annan god sak och bara: Mmm... jättegott! Chokladpudding (god sak) är till exempel inte så bra ihop med ketchup (annan god sak). Kaviar (god sak) smakar inte mumma ihop med apelsinjuice (annan god sak). Och ballerinakex (god sak) är inte alls speciellt tasty tillsammans med lakrits (annan god sak), trots att Göteborgskex verkar tycka annorlunda. Men ballerinakex (god sak) tillsammans med pepparkakor (annan god sak) - där snackar vi verkligen en fullträff. VERKLIGEN, alltså.

Nu vet ni det.

Att göra på en ledig dag

Två och en halv timmes svettig väntetid (i en freaking korridor med två hundra miljarder otåliga barn och deras lika otåliga föräldrar) senare (där jag speciellt uppskattade den evighetslånga kön för att få en nummerlapp, och kunna påbörja själva väntandet på sprutan) är Ruf nu vaccinerad mot svininfluensan och kommer slippa baconfebern.

Om han nu inte smittades av den i väntrummet, vill säga, och grisbacillerna hinner angripa innan vaccinet kickar in.

Den risken känns... ja, rätt stor ändå.

Han älskar sig verkligen

Det är när man sätter sig med sin bebis i knät, öppnar bildmappen på datorn och visar honom bild efter bild på hans vackra nuna, hör hur han klappar i händerna varje gång det kommer upp ett nytt foto på skärmen, skriker DÄR!, pekar på sig själv och ler överlyckligt, som man inser att man avundas den där känslan lite. Jag blir inte alltid så där oerhört glad när jag får syn på mig själv. Det blir jag faktiskt inte.

Sexhundratolv nyanser av grått

Är det inte alldeles FANTASTISKT väder ute?

Först bara: November, my love. Varför finns det inte fler månader som du? Sedan bara: Nä. Det funkar inte ens att vara ironisk om eländet.

Secret's in the sauce

Hörni, det här med hollandaisesås...
Är inte det egentligen en ganska underskattad måltid, som förtjänar lite bättre status? Den på påse, ni vet. Som man bara rör ut i vatten och klickar i smör i. Och serverar med yada yada, för att det tydligen står i lagen att man inte kan äta bara sås till middag. (Snicksnack på det, förresten. Det LÄR man kunna! Folk gör ju det hela tiden, de bara kallar såsen för soppa istället för att det låter lite bättre. Hycklare.)

Jo, jag tror nog det va.