Det är fredag och dags att dra till skogs.
Att köra dit i tusen graders hetta utan AC i bilen: Not so nice.
Men att komma fram, sätta nyckeln i låset, springa runt runt i trädgården och andas lantluft: Very, VERY nice.
Att köpa torp är eventuellt det smartaste jag och min kille någonsin har gjort.
IQ tusen miljarder på det beslutet.
Minst.
Igår var min brandmansbrorsa på söder och släckte eldar.
Själv gick jag i vida cirklar kring brandbilarna och spanade efter honom med ängslig blick.
Jag ville helst att han inte skulle vara där av två mycket starka anledningar:
1. Jag gillar inte när min lillebror befinner sig nära eld.
2. Jag vet inte hur jag ska hantera om jag träffar honom in action.
Som tur är upptäckte jag inte honom, och kunde lättad dra den felaktiga slutsatsen att han (och jag) var i säkerhet. Tur det, för hur GÖR man om man träffar sin lillebror i uniform på stan?
Man kan ju inte farao gå fram och säga "Hej gullet, du aktar dig väl för elden?" när han jobbar. Hur skulle det se ut? Va? Va? Jag blir helt nervös av att tänka på det här. Det är ju bara en tidsfråga innan det händer. Måste ha en actionplan för hur jag ska gå till väga. Lika bra förresten att planen innefattar poliser också, för annars står jag väl där en dag öga mot öga med min poliskompis som råkar vara mitt uppe i ett rafflande gripande och jag bara "Heeeeeeeeeeej, Lovisa! Vad kul att seeeeeeees!"
Och jag tror att jag talar för alla inblandade om jag säger att: Nej! Så kan vi inte ha det.
Ni måste hjälpa en vilsen själ här. Alla sorters tips emottages tacksamt.
A. Det är sol och provocerande många lediga människor på stan these days.
B. Det är fyra långa veckor kvar tills jag går på semester.
Jag känner starkt att det är något här som inte stämmer.
A samsas dåligt med B.
Och B vill helst spöa skiten ur A.
Mupp.
Jag vet inte hur mina två bästa tjejkompisar tänker egentligen.
Först lämnade en mig och åkte till Indien i tre månader.
Sedan lämnade den andra mig och åkte till Cuba och yada yada i två månader.
Förstå hur det känns.
Jag = En övergiven sommarkatt.
Det hade varit smartare om mina två bästisar kordinerade sina resor lite bättre.
Fokuserade lite på det viktigaste, nämligen:
Vem har vårdnaden om Lisa? Vem tar ansvar för att hon mår bra? Vem fixar umgänge och planerar hennes aktiviteter alla kvällar i veckan?
Det är liksom svårt för mig att hantera att EN av dem är borta.
Att båda två försvinner... det är för mycket för mig.
Det är det.
Jag kanske tänker gråta en skvätt och nynna "Brevet från Lillan" för mig själv ikväll.
Och/Eller sätta mig och jama förtvivlat utanför deras fönster.
Igår hade jag och min kille bestämt oss för att vi ville se på film.
Travade resolut iväg till videobutiken.
Tog djupa andetag och försökte tänka lugna fina tankar.
Raindrops on roses and whiskers on kittens, typ.
Videobutiken är lite av ett känsligt område, nämligen.
Jag: - Inget turkiskt drama idag, bara. Jag är inte på humör.
Killen: - Nej.
Jag: - Och inget kinesiskt drama heller. Eller koreanskt. Bara så du vet.
Killen: - Nej då.
Jag: - Och inte den som du håller i nu.
Killen: - Men den är ju rumänsk!
Jag: - Men nej! Jag vill se Juno.
Killen: - Men Lisa, du har sett Juno tre gånger.
Jag: - Sant. Men något annat med Ellen Page då?
Killen: - Du måste förstå att Juno och Ellen Page är mina turkiska dramer. Och mina kinesiska, koreanska och rumänska dramer också.
Jag: - Det är ju heeelt ologiskt. Hur kan Juno vara ett turkiskt drama? Den är ju amerikansk!
Ni fattar.
Till slut tog vi Eastern promises.
Amerikanskt med en touch av Ryssland, utan Ellen Page men med Viggo Mortensen.
Det känns ändå fint när man kan mötas halvvägs.
Det är någon som har fest i mina bihålor.
Jag tror de spelar skithög musik för det dunk, dunk, dunkar i hela huvudet.
Hoppas de har roligt.
Det har inte jag.
Hej då.
Himlen har öppnat sig över Stockholm.
Regnet öser inte ens ner, det hälls.
Litervis i sekunden, typ.
Och om man ställer sig i fönstret och tittar ner på gatan för att se exakt HUR mycket det regnar, då kan det hända att man upptäcker en jättefin cabriolet med taket nedfällt parkerad utanför.
En jättefin cabriolet med taket nedfällt i det här vädret kan liknas ungefär vid ett badkar.
Inget jättbra val, tänker jag.
Men jag kan ha fel.
Eh, är det ett bra tecken att min jobbdator tjuter helt plötsligt?
Om man ser till datorn gissar jag: Nej.
Om man ser till mig gissar jag: Ja.
Förra gången jag var med om något liknande ringde jag datorkillen.
- Hej. Är det ett bra tecken om det ryker från min dator och skärmen har blivit helt grå?
Det tyckte inte datorkillen att det var.
Han kom springande och hämtade min dator.
Sedan såg jag den aldrig mer.
Istället fick jag en ny, som var mycket bättre.
På den linjen tänker jag.
Tyskland har det inte lätt just nu.
Inte nog med att de ligger under i halvtid, man blir ju dessutom förbannad bara av att titta på dem.
Både Schweinsteiger och Podolski är ju så fula så man får ont i ögonen.
Jag känner ett starkt behov av att dela mina känslor med min lillebror, så jag skickar ett sms.
"Fem tusen spänn på att Schweinsteiger var störigast på skolan och satte skräck i hela högstadiekorridoren."
Svaret kommer inom en minut.
"Lätt. Han och Podolski satt längst bak och kastade suddgummin på tjejerna längst fram. Och så kletade de fast snorkråkor under bänkarna."
Heja Spanien!
Ledsen, det är för mycket snor i systemet för bloggning just nu.
Jag åker ut på landet och firar min kille istället.
Han fyller liksom 30 år.
Fatta festligt!
Imorgon kommer jag att vara förkyld och ha feber.
Kom ihåg var ni hörde det först.
Nyss var min kompis Lovisa väldigt gravid.
Det är hon inte längre.
Nu har hon en bebis istället.
Alltid lika förvånande när det sker.
Fast man rent logiskt fattar att den stora magen innehåller en bebis är det ändå en chock när magen försvinner och kompisen kommer dragande med vagn.
VAGN, liksom!
Det har ju bara vuxna.
Sigge, 4 veckor, var hur som helst inte så intresserad av att lära känna mig som jag hade hoppats.
Han var mest intresserad av mat.
I fyra timmar åt han.
Fyra timmar är ganska länge.
Jag var väldigt imponerad.
- Alltså, hur kan någon äta så där länge?
- Äh, erkänn Lisa. Du skulle också göra det om du fick chansen. Tänk dig själv, sparris och parmesan i fyra timmar.
- Poäng.
EM-studion på Götgatan har verkligen tappat greppet på sistone.
Igår laddade vi järnet inför första semifinalen.
Gustav satt i kalsonger och strumpor (don't ask) framför storbilden och hade radat upp snacks och öl på bordet framför sig.
Klockan 20.45 slog vi på tvn.
Klockan 20.47 insåg vi att vi tagit fel på dag.
Klockan 20.49 blev vi deprimerade och gick och la oss istället.
EM-studion på Götgatan är för sorglig nu för tiden.
Verkligen.
Idag när jag gick hem från jobbet började det plötsligt regna.
Då (som genom ett under) bestämde sig två från varandra vitt skilda regndroppar att attackera mig, leta sig fram med distinkt hastighet, ta sig in under mina glasögon och träffa mig exakt samtidigt i varsitt öga.
Hur händer sådant?
Va?
Jag blev blind och gick nästan in i en gubbe med käpp.
Tänk på det nästa gång, regnet.
Att ordna fest i dagarna fyra för tjugo personer kräver sin planering.
I år tror jag att vi till och med överträffade oss själva i slughet.
Planen i korthet:
Välj ut fyra teamleaders bland festdeltagarna. Tilldela sedan teamleadersarna festliga attribut ( i det här fallet fem clownnäsor, fem barbiediadem, fem Ninja Turtle-partyhattar eller fem multikolorerade tutor.) Låt övriga sexton festdeltagare dra en lapp med beskrivningen av en arbetsuppgift ( i det här fallet "Diskare lördag", "Bajsbärare", "Snickare" "Diskrimineringsombudsman" etc.) Beordra sedan teamledersarna att välja teammembers, en efter en på bästa skolidrottsvis tills alla festdeltagare tillhör ett team . De valda personerna tar med sig sin arbetsuppgift in i teamet, och det är sedan hela teamets ansvar att se till så att jobben blir gjorda.
Fungerade FRUKTANSVÄRT bra, på min ära. Arbetsmoralen har aldrig varit så hög som i år, och irritationsmomenten aldrig så långt borta. Clownnäsorna rök i och för sig all världens väg redan efter två sekunder, men ändå.
Go teams!
Tillbaka efter ett synnerligen lyckat midsommarfirande.
All time high: Kanske när vi gjorde om hiten "Alla som inte dansar är våldtäktsmän" till traditionell midsommardans kring stången.
Nu: Bilkö i hundra timmar.
Sedan: Matkö i hundra timmar.
Sist: Festligheter i tusen timmar.
Värt det. Lätt värt det.
Det ÄR ju i alla fall midsommarfest i dagarna fyra väldigt snart.
Och jag har clownnäsor i väskan.
Det har jag.
Här är en fin bild på min kille och vår kompis Eric.
Den speglar exakt hur vi inte känner oss just nu.
Och vi sammanfattar känsloläget efter första halvlek med ett primalskrik från soffan.
- ÅNGEEEEEST!
Okej.
Jag är sjukt optimistisk inför den här matchen.
Man skulle kunna säga att jag tagit ut segern i förskott.
Korkat gjort av mig.
Men ändå: Det BLIR ju 2-0 till Sverige. Det blir det ju.
HÖR DU DET ZLATAN?
HÖR DU DET?
Ja men då så.
Omigod, vad dyrt det är med lösmustascher!
Det här går inte för sig.
Måste hitta annat alternativ.
Är inte gjord av pengar.
Clownnäsor?
Vampyrtänder?
Ögonlappar?
Tål att tänkas på, det gör det.
Det är väldigt frustrerande när ens bästa kompis envisas med att vara på andra sidan jorden och jobba i Indien hela himla tiden (Läs: I fyra månader).
Men det är festligt när hon berättar om vädret!
- Just nu är det som i en diskmaskin, ungefär. Om man har glasögon på sig så immar de igen direkt när man kommer ut. Det är väldigt roligt. Speciellt för mig, som inte har några glasögon. Jag skrattar skitmycket hela tiden.
Vi planerar midsommarfirande.
Det är mycket roligt.
Anledningen till att det är mycket roligt är att vi fokuserar på de festliga sakerna först.
De som innehåller små lappar, lösmustascher och roliga hattar.
Resten skjuter vi upp till torsdag.
Sedan förra året har jag alltså lärt mig noll saker.
Här står jag som en guldfisk och tänker: NÄ, det blir INGA probleeeeem att köra ut ur stan framåt torsdag eftermiddag och handla mat till tjugo personer på vägen.
Det verkar ju lätt.
Jag är så smart att det smärtar ibland.
Märk här nu hur jag inte nämner min bitterhet över Sveriges snöpliga förlust igår.
Jag har nämligen gått vidare.
Jag blickar framåt.
Tänker typ: Bollen är rund och andra liknande saker.
Jag är positivt inställd.
Förutom möjligtvis när jag tänker på en eventuell kvartsfinal MOT HOLLAND.
Holland skrämmer skiten ur mig.
Jag tror att de är robotar.
Läskiga, läskiga målrobotar.
Men men.
Nu tar vi en match i taget.
Allt kan hända, yada yada yada.
Kolla vad sent jag är uppe!
Varför, varför, varföööör, undrar ni så klart nu.
För att jag har varit på konsert och sett Säkert! på Debaser, svarar jag då.
Och sedan somnar jag med ett lyckligt leende på läpparna.
Idag har jag varit så ytterligt snäll mot mig själv.
Farao vad trevlig jag har varit.
Först bara: Vill jag ha lite svenska jordgubbar till frukost?
Ja, men då så. Jordgubbar it is!
Sedan bara: Vill jag ha färsk sparris med parmesan till lunch?
Ja, då fixar jag det.
Och nu bara: Vill jag ha lite choklad, kanske?
Visst, choklad coming up.
Jag är lätt en av de trevligaste personerna jag känner just nu. Det är nästan så jag känner mig tvungen att belöna mig med en kväll i soffan framför fotbolls-EM.
Det är jag värd efter allt uppassande.
Sverige-Grekland.
2-0.
Då gör det inte så mycket att ett av målen var det fulaste världen någonsin skådat.
Man vill ju ändå gifta sig med hela svenska landslaget.
Och det första målet var inte det minsta fult.
Och vänta nu.
Vad var det nu igen vi sa att vi ville ha innan EM?
En leende Zlatan.
Juuuuuust det.
Det vankas Sverige-match och EM-studio i vår lägenhet. Oroväckande många personer kommer. Det gör mig nervös. Värsta tänkbara scenario är att ett flertal personer tänker dyka upp enbart av sociala skäl. Att de inte egentligen bryr sig om fotbollen. Att de tänker typ: YEAH, kompisar + öl + chips = LÄCKERT! Sådana personer vill jag kasta ruttna tomater på dagar som den här.
Jag funderar på att sätta ihop ett fotbolls-quiz som inträdesprov i dörren. De som inte klarar frågorna får stå i trappuppgången till slutsignalen lyder. Då kan de KANSKE få komma in och smaka ett chips. Kanske. Fast bara om det gått bra i matchen. Om det gått dåligt måste alla gå hem så jag kan tjura ifred.
Mmm… fira nationaldag.
Bästa, bästa grejen.
Jag har:
Legat på filt i mammas och pappas trädgård.
Fått skörda första jordgubben från ovan nämnda människors trädgårdsland.
Löst korsord med mormor. (Jag fick bara bidra med ord som hade med internet eller Hollywood att göra.)
Badat i insjö.
Haft EM-fest i soffan.
Blivit gödd med grillmat.
Sovit middag i hängmattan.
Fått öronen sönderpratade av lillmesen.
Tittat på diabilder från 80-talet.
Bästa, bästa helgen.
När jag blir stor ska det vara nationaldag jämt.
Och så kom då telefonsamtalet min far och jag väntat så oroligt på.
Min inhyrda vattningskonsult ringde från ett knastertorrt torp med glädjande besked.
– Dina pelargoner ser lite medtagna ut. Men de lever! Nu pysslar vi om dem åt dig.
Och i bakgrunden en femårings lyckotjut.
- Mamma! Jag vattnar lite här också! Jag vattnar HEEEELA TIIIIDEN!
Inhyrd vattningskonsult med familj är den nya grejen.
Jag känner det lång väg.
Lustigt.
Det var visst fler än vi som ville åka bil igår.
Vägen mellan Växjö och Stockholm verkar vara väldigt poppis just nu.
Fyra köer och en miljard bilar ger en resväg på nästan 7 timmar.
Utan AC.
Jag kan tänka mig roligare sätt att tillbringa en söndag.
Faktiskt.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har väldigt svårt att äta spagetti och köttbullar utan att tänka på Lady & Lufsen.
Den största skillnaden mellan mig och Lady just nu (förutom små detaljer som att hon är en tecknad hund med orimligt långa ögonfransar och jag är en otecknad människa med rimligt långa ögonfransar) är att Lady får MASSA FRIKADELLI.
Jag fick tre.
Det var allt det här huset hade att erbjuda.
Tony skulle ha givit mig på moppo om han hade varit här.
Idag blir min lillebror färdig brandman.
Det är duktigt av honom.
Och väldigt nervöst för mig.
Brinnande hus kommer extremt långt ner på listan över ställen där jag vill att min lillebror befinner sig.
- Fast jag har räknat på det där, Lisa. Det är VÄLDIGT liten del av tiden man verkligen springer omkring i brinnande hus. På ett år tror jag man rökdyker sammanlagt åtta timmar.
– Jo. Men åtta timmar i eld är ändå mycket mer än vad småbröder tål. Jag tycker åtta minuter hade varit lagom. Utspritt på året. Typ som att du snabbt hade dragit fingret genom en ljuslåga några gånger då och då. Det hade räckt.
Från och med nu tycker jag vi enas om att eld är överskattat.
Det blir inget mer eldande i Stockholmstrakten.
Någonsin mer.
Okej?
Halvdag på kontoret.
Kanske en av de bästa uppfinningarna ever.
När jag blir stor ska jag bara jobba halvdag.
Då ska nämligen varannan dag vara helg.
Och innan helgdag jobbar man halvdag.
Så är det faktiskt.
Minns ni mina pelargonbebisar? I början av april såg de ut som på bilden till vänster. I början av maj var de ännu större. I mitten av maj fick de flytta till torpet, och planterades om i fina krukor. Till slut stod nitton pelargonslynglar och frodades i solen.
Då åkte jag därifrån och ämnade inte komma tillbaka på några veckor. Ringde min pelargonexpert för lite coaching kring hanteringen.
- Pappa! Hur ska mina pelargoner klara sig nu, hade du tänkt? Hur ska de få vatten?
- Äh, ställ ut dem bara. Det finns inte en chans att det inte blir regn någon gång under de här två veckorna. Det är lugnt.
Och här är vi nu, nästan två veckor senare. I en värmebölja utan dess like. Inte en droppe regn, som Ledin skulle ha skrålat. Och pappa Bjärbo börjar låta nervös på rösten när man pratar med honom.
- Jag drömmer mardrömmar på nätterna om dina pelargoner. Jag kan höra hur de står där utanför torpet och skriker i panik. Det känns som om mina barnbarn slits ifrån mig!
Vi lägger stor vikt vid de här pelargonerna, min far och jag. Det kan man inte ta ifrån oss. Märker ni att det råder tryckt stämning i landet framåt fredag så kan det mycket väl bero på att vi har fått ta emot ett dödsbesked. Eller nitton.
Jag känner redan sorgen komma krypande.
Här sitter jag och unnar årets studenter att vara lyckliga.
Utanför mitt fönster kör bil efter bil förbi, fullastad med studenter som låter på allehanda vis.
Ganska mycket låter de.
Jättemycket, faktiskt.
Men efter att ha fått en väldigt arg kommentar på förra årets bitska attack mot studenterna tänker jag inte låta det bekomma mig.
Jag är inte bitter.
Jag har stängt fönstret.
Jag unnar dem att vara lyckliga.
Och jag upprepar ovanstående högt för mig själv varje gång jag är på väg att komma på andra tankar.
Fridens liljor!
