lördag, juli 25

TVÅ HUNDRA!!!!!

Men gud ändå, vad är det här för väder? Höststorm i juli, knäcks mina tomatplantor på balkongen nu så stämmer jag nån, vem som helst, det säger jag er. Men aja.

Innan stormen hade vi loppis utmed vägen. Det finns väldigt många pissdåliga grejer med att bo utmed vägen där alla kör/går, och två stycken bra. De två är 1. Man kan sätta upp ett bokskåp som blir väldigt välanvänt, och 2. Man kan sätta upp ett bord vid sin grind och ha loppis helt plötsligt om man vill.

Barnen ville.

De sparar till en minecraftlego-byggsats, och krängde sina gamla leksaker och tjänade nästan 400 kronor på två dagar. Så sjukt nöjda. En kund köpte grejer för 200 kronor, och när hon räckte över pengarna skrek Rufus rakt ut i extas och sprang ett ärevarv i trädgården med hundralapparna i näven över huvudet.

Tänk om alla gjorde så när man betalade något. I kassan på Ica, hos tandläkaren, på bilbesiktningen. Humörhöjare, no?

torsdag, juli 23

Jenny Hellström made me do it

Jag har gått omkring och närt en tanke vid min barm ett tag nu, och den har varit typ: Jag vill kunna sy, helst en kjol. Jag antar att det var därför jag klickade hem Sy! Från hood till skjortklänning av Jenny Hellström Ruas (ja, den Jenny Hellström) häromdagen.

Jag har ett ganska ansträngt förhållande till att sy. Jag orkar liksom aldrig tänka färdigt när jag sitter vid symaskinen. Jag mest chansar, hoppas på det bästa, syr, misslyckas, blir kränkt, och sen försöker jag inte igen på ett år eller tre. Det har sannolikt att göra med att jag sällan pallar att mäta särskilt noga, klipper lite på måfå, tycker att nåla är för mesar, och att sicksacka är överkurs. Det, och så lite att jag inte kan min symaskin över huvud taget, och har lagt manualen på ett så kallat "bra" ställe någon gång för typ ett år sedan.

I hate them "bra" ställen.

Men så kom i alla fall boken. Och kläderna i den var fina. Och i inledningen fanns en lista med tips på hur man skulle undvika att hamna i "åh-gud-jag-hatar-allt-och-jag-är-så-jävla-svettig-nu-DÖDAR-jag-den-här-symaskinen- MED-EN-TRUBBIG-GAFFEL!!!"-läge varje gång man syr något. En del av de tipsen var till exempel: "Ta en drink", "småät" och "gå och lägg dig". Så vackra ord, tycker ni inte? Man vill bara slå in dem i presentpapper och ha dem under kudden och bli bästis med Jenny Hellström på direkten när man läser dem, visst?

Exakt.

Igår sydde jag således en kjol. Eller ja, först var jag på den urgulliga lilla sybutiken som finns här och köpte dragkedja och knapp och sytråd och vliseline (!!!) och mönsterpapper (!!!) och sprättare. Men sen sydde jag en kjol! Och jag mätte och nålade och sicksackade och tänkte (nästan) klart innan jag satte igång, och jag hittade manualen till symaskinen och DET HÖRDES STRÅKAR I BAKGRUNDEN, och nu är kjolen klar och den blev som jag ville ha den, och jag vill tacka livet. Eller Jenny Hellström. Eller båda.

Så fräckt ändå?

Tycker väldigt mycket om boken.

(Och kjolen. Kanske mest kjolen? Men också boken.)

söndag, juli 19

Säg en film! Säg fjorton!

Excite! Mannen jag lever med och jag bestämde oss just för att införa en filmkväll i veckan, och bestämma film varannan gång. Vi måste gå efter alfabetet när vi väljer, men annars finns det inga regler. Nya eller gamla filmer, redan sedda eller osedda, allt funkar (så länge filmen finns att få tag på).

Mina bokstäver är B, D, F, H, J, L, N, P, R, T, V,  X, Z, Ä.

Har kommit på: "Begin again" och "Lunchbox" hittills, för de har jag tänkt se länge. Men mer, då, mer? Är så himla ringrostig på film, va. Men ni kanske vet? Jag blir asglad för tips!

Rapport från en söndag

Jahopp.

"Sitt inne och glo på ipad/dator hela dagen (ALLA MINUTER!!!) om du vill"-dagen gick ungefär som förväntat. Det lilla barnet tröttnade efter två timmar och började leka. Det stora barnet tröttnade inte över huvud taget. Han har suttit klistrad vid minecraft/minecraftklipp på youtube från halv nio i morse tills halv nio ikväll, med ytterst korta avbrott för intag av föda och toalettbesök, och när han gick och la sig deklarerade han att när han blir vuxen och "får bestämma allt" (HA! You wish, gullet) ska han ha såna här dagar jämt. Om han gifter sig och får barn någon gång och barnen till exempel vill ha en macka med jordnötssmör och sylt "så får tjejen eller killen jag har gift mig med fixa det".

Ok.

Meanwhile har jag grävt upp en jädra massa blommor ur en rabatt enligt mitt nya motto som jag väl strax kommer brodera på en bonad och hänga över sängen: "Livet är för kort för att slösa rabatt på fula blommor." Istället för det menlösa lila spretet jag grävde upp tänker jag peta dit: höstanemon, malva, nån gul vallmoliknande grej kanske, prästkragar, stjärnflocka, pioner och rosor. Kanske lavendel? Det kommer att göra mig: jefligt fattig på pengar, men jefligt rik på blomsterrelaterad extas. Om blommorna överlever, det vill säga. Och inte äts upp av sniglar.

Hej svejs.

lördag, juli 18

6 x skärmfri vecka

Okej, så "skärmfri vecka" är inte nödvändigtvis samma sak som "spelfri vecka", om någon undrade. Har varvat monopol, yatzy, uno, monopol, yatzy, uno, monopol, yatzy, uno, monopol, yatz... ja. Har också: Plockat blåbär i hällregn. Åkt på loppisar. Ätit kantareller. Läst fyra böcker för egen del, och fyra ziljarder böcker för barnen. Äntligen (ÄNTLIGEN!) lyckats få mina avkommor att gilla The Ark och Orup. De skrålar nu lydigt med i både Calleth you, cometh I och Regn hos mig. Möblerat om i torpköket. Fuktskadat min telefon i annat hällregn. Käkat glass i sol. Blivit myggbiten. Sett en hjort. Hört hundra fladdermöss i väggen. Sådana grejer.

Vid ett tillfälle lekte barnen "roliga klipp på youtube". Det var ganska underhållande. Har även fnissat mycket åt att det flög förbi en duva och kuttrade vid ett tillfälle, och vi tittade helt trött på den och bara: "Ah, duva. Det är omvärlden kommunicerar med oss nu. Det var säkert en länk till någon skitviktig artikel vi borde läsa."

OCH IMORGON ÄR DET SKÄRMDAG! Tänker väl varva instagram, bloggar, twitter, instagram, bloggar, twitter, instagram, blogg... ja.

Det har varit rätt skönt, faktiskt.

lördag, juli 11

Skärmexperimentet

Det är ett jäkla dealande om speltid i vårt hem för tillfället. Så nu testar vi detta, efter långa, tårfyllda diskussioner: Hela familjen helt skärmfria en vecka från och med imorgon. Och efter den veckan får man sitta inne med sin dator/ipad en hel dag (ALLA MINUTER!!!!) om man vill.

Kan bli intressant, det här.

Hörs om en vecka!

fredag, juli 10

En lista

Snor av Maria, som snott av Ania, som snott av Sandra, men jag hittar inte rätt länk.

Beroende av:
Mat på regelbundna tider. Jag tappar all livslust, all initiativförmåga och gråter för ingenting när jag är hungrig. Det värsta jag vet är när man driver runt i grupp på stan och letar efter en restaurang och redan är skithungrig och ingen kan fatta något beslut. "Kanske här?" "Nääää, jag vet inte." "Ska vi kolla nästa?" "Ja, kanske?" "Mig kvittar det." ÅH FY FAN, JAG BLIR SÅ ARG, MEN BESTÄM NÅT BARA, GE MIG MAT, ANNARS LÄGGER JAG MIG I RÄNNSTENEN OCH GRÅTER OCH SEN GÖR JAG SLUUUUUUT!!!

Vad behöver du mest just nu?
Äh, jag vet inte? Har ny läslampa vid soffan, vin, bok och sovande barn. Mitt liv är komplett.

Vad tror folk om dig?
Gud, svårt. Min bästis säger att det finns folk som tycker att jag är cool. Första gången hon sa det till mig skrikskrattade jag rakt ut.

Stämmer det?

*skrikskrattar rakt ut*
Nä.

Vad får du ofta komplimanger för?

Att det är fint i mitt hem och att jag skriver roligt. (Av folk jag inte känner.) Att jag bakat eller lagat något som var gott eller snyggt eller både och. (Av folk jag känner.) Att jag fixat något i hemmet, till exempel en ny läslampa. (Av mannen jag lever med.) Att jag är stark. (Av barnen jag lever med.)

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Jahadå! Jag kanske inte skrattar högt som i HAHAHA, men jag fnissar ofta till i min ensamhet när jag kommer att tänka på något festligt som någon sagt eller gjort. Häromnatten vaknade jag upp och kom att tänka på att min syster kallade en Britt för Breet av misstag i en konversation för någon vecka sedan. (Nä, ni tycker inte det är kul nu. Men TRO MIG, det var kul när det hände.) Jag fnissade rakt ut mitt i natten.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
"Men HALLÅ, jaaaa! Svinsnyggt ju! Varför har du inte gjort så förut? Också, du är imponerande snabb. Där har vi en del att lära." Det var från min syster efter att jag fiskat beröm för ovan nämnda nya läslampa.

Nästa mål i ditt liv:
Alltså, jag har semester, jag orkar inte tänka på livsmål. Men jag vill gärna måla om i vardagsrummet.

Hur svarar du i telefon?
"Ja, det är Lisa?"

Vem ringde dig senast?
Gustav. Han sa: "Yo, vad ville du?" och jag sa "Det var inget, vi letade efter bollen till fussballspelet, men vi hittade den, så det är lugnt."

Antal timmar sömn i natt?
Nästan nio.

Hur känner du dig just nu?
Amen, nöjd! Har jag nämnt att jag fixat en läslampa vid soffan? Jag bara ah, vi behöver en läslampa här -> kanske den som ligger i källaren ->  fast den har ju fel färg -> men jag har sprayfärg -> kutade ner till källaren -> sprejade -> monterade -> klar. Ibland är jag faktiskt imponerande snabb.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Kanske blå? Eller röd.

Favoritdryck på morgonen?
Kaffe.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Mellan elva och tolv.

Är du blyg?
Ja! I verkliga livet är jag blyg, introvert och mycket ängslig i nya sociala sammanhang. På internet är det lättare.  

Sysslar du med någon idrott?
Jag rider en gång i veckan, men skulle aldrig få för mig att tävla.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Njaeeeee, nä, jag tror faktiskt inte det. Bli kär av att titta på varann? Bara? Helt tysta? Nä, jag vill ha prat också. Skitbra prat, medan man tittar på varandra.

Har du några smeknamn?

Det händer att Linda kallar mig för Liesl. Det händer att Karin kallar mig för Bästis. Det händer att Maja kallar mig för Stormesen. Och det händer att Rufus skriker "Mamiiii!" och springer mot mig när jag kommer för att hämta honom på eftermiddagarna. Det händer inte att Gustav kallar mig för Regeringen eller Chefen, och det är tur för honom, för jag hade blivit vansinnig.

Har du kyssts i regnet?
Ja. Jag vill gärna tänka att det var som i en Jakob Hellman-sång.

onsdag, juli 8

Årets sambo bölar ut

Okej, glöm allt jag sa om harmoni i familjen, Gustav har tandvärk. Ingen här är harmonisk alls. Igår var det på en nästan hanterbar nivå (han kunde till exempel släpa sig upp och faktiskt vara uppe). Idag har han varit instängd i sovrummet hela dagen, och kommer bara ut för att skriksuckandes jaga reda på nya droger (alvedon/ipren) med några timmars mellanrum. Vi räknar timmarna, nä, minuterna till hans akuta tandläkartid imorgon.

"Pappa är faktiskt en riktig superstackare", säger det ena barnet.
"Om pappa svimmaj i tanden kanske vi inte haj någon pappa mej föjjän på löjdag", säger det andra barnet.

Själv hanterar jag tandvärken precis som jag brukar göra med alla åkommor Gustav drar på sig - genom att bli helt okontrollerat arg, och efter ett tag också tycka synd om... wait for it... mig.

ALLTSÅ, VAD ÄR DET OM?!? Så fruktansvärt osympatiskt.

Det har till exempel hänt någon gång när han varit kräksjuk för fjärde gången samma vinter och legat isolerad i tre dygn att jag tänkt tankar i stil med "Varför är jag aldrig sjuk? Varför får jag aldrig ligga isolerad? Jag vill också ligga i tre dygn och spy och se på teveserier och sova och ropa efter iskall saft och säga 'det är nog ingen bra idé att jag hjälper till med matlagningen' när det är dags för middag, fan vad orättvist!"

Riktigt dit har jag inte kommit nu, jag är inte avundsjuk alls. Men jag är fortfarande vansinnig. Inte nödvändigtvis på Gustav (alltså, det är på riktigt väldigt synd om honom) utan på sakernas tillstånd, men vem märker skillnaden? Ingen. Särskilt inte Gustav själv, är jag rädd.

Har visserligen sammanbitet servat med alvedon/ipren och ringt runt till tandläkare och tagit med mig barnen till simhallen för att hålla oss ur vägen, men jag har också: snäst, höjt rösten, klampat i trappan, dramaqueenat, suckat och diskat superhögt i vredesmod. Priset för årets bästa sambo? Ja, nä, kämpa på ni andra, jag lämnar walk over. Har inte en chans i helvetet. Så kränkt över att min semester har förvandlats till skriksuckarnas högborg.

Beter mig ungefär som om jag vore tre.

Men imorgon!

Om fjorton timmar!

KÄMPA FAMILJEN, etc.

måndag, juli 6

Nätet i bakgrunden

Jag träffade en kompis från förr idag, och vi fikade i fyra timmar. Jag har inte sett honom på många år, så vi fick börja i den här änden: "Hur många barn har du nu igen?", men under hela första delen av mitt liv, och fram till gymnasiet, var han en av de allra närmsta. Nu är vi trettiofem, och hundra saker har hänt. Och ändå är det på rätt många sätt samma?

Jag tycker det är en av de intressantaste sakerna som finns. Vad stället man växer upp på gör med en, vad personerna man växer upp med betyder, och hur mycket det/de stannar kvar hos en sen, fast man kanske inte ens vill, eller fast man kanske inte ens fattar det i sitt vardagliga liv. (Yeah, yeah, uppenbarligen tycker jag det är intressant. Har just skrivit en hel bok om det.) Och sen ses man när man är trettiofem och vet egentligen ingenting om den andres vardag men ändå bara: Ah, men hej, vi cyklade hem åt samma håll i alla år, jag känner ju dig. Och så kan man hoppa över alla hundra år av trevande småprat och säga riktiga grejer direkt istället.

Man hinner för farao prata om skitmycket viktigt på fyra timmar då!

Och nä, det är inte alls säkert att man har så mycket gemensamt längre. Man kanske inte ens skulle gillat varann om man träffats för första gången nu. Men jag tycker så himla mycket om att bli påmind om att jag inte hittat på de där människorna. Att de fortfarande finns. Det lilla gäng som åkte till Lefkas, körde omkull på mopeder med, drack folköl, tältade, åkte skolbuss, badade på Sikabacken och tjafsade om vem som hade pluggat minst till proven, de finns fortfarande. Ibland kan jag prata med någon av dem i fyra timmar.

Inuti huvudet på mig är de som ett litet tryggt nät någonstans i bakgrunden.

Herregud, vad jag hoppas att mina barn hittar ett bra sånt nät när de blir äldre.

söndag, juli 5

Vad jag tänker när jag tänker på semester, del 2

Vi har semester ihop nu, alla i familjen. Det är så här, två dagar in på spektaklet: OVÄNTAT HÄRLIGT OCH HARMONISKT?!? (Jag har, i vanlig ordning, varit nervös. Jag tycker inte semester nödvändigtvis behöver betyda den mest harmoniska familjetiden på året. Snarare tvärtom.) Den här veckan gör vi ingenting. Eller alltså, jo, vi gör grejer, men vi har ingen plan. Vi har inte bokat några biljetter, inte hyrt något hus, inte åkt någonstans, eller bokat in något umgänge med någon. Vi är hemma. Vi sover rätt mycket. Idag har jag läst lite i en bok, rensat en halv grusgång och två rabatter, sprungit varv på varv runt fotbollsplanen med Svante som håller på att lära sig cykla, sovit middag på en filt i skuggan och sett på när Gustav bryggt öl i trädgården. Under tiden har barnen lallat omkring och ömsom sprungit i vattenspridaren, ömsom badat i plastpoolen, ömsom haft något slags gymnastikdisco i vardagsrummet, ömsom cyklat och ömsom spelat minecraft. Vid ett tillfälle lekte vi kurragömma. Men mest sköter de sig liksom själva? Och är ganska sams? Mind: blown.

Gustav säger att han kan sköta all nödvändig matlagning under våra gemensamma semesterveckor om jag vill.

Det är den finaste kärleksgåva jag någonsin fått, tror jag.

Sommaren 2015, du kanske kan bli något ändå?

Och också: Barnen är så stora. Vad mycket lättare allt blir.

5 x odling


Man kan säga att naturen liksom gillar att det blivit varmt helt plötsligt. Det är ett sabla prunkande going on här just nu.


Potatisen är värst, ety den breder ut sig utan att ta hänsyn till någon annan. Idag åt vi färskpotatis som vi byggt själva och kände oss som gudar vid middagen. Vi åt också spenat, och några salladsblad som sniglarna så generöst lämnat kvar åt oss. (Ja, och vegobullar och gräddfil och smör och sånt tjafs, men de hade vi inte byggt från grunden, så skit i dem nu.)


Och det här är Felix Fågelskrämmare! Den byggde Svante och jag igår, och bannemig om hen faktiskt inte gör sitt jobb rätt bra? I morse plockade vi i alla fall en liter jordgubbar (som ingen annan hade ätit på först) och åt till frukost.


Och kronärtskockan! Åh, kronärtskockan, mitt hjärtas fröjd och glädje. Så coolt att den inte kolat vippen än? Vi har fem plantor.


Vi har även: rödbeta, squash, tomater, gurkor, chili, tusen sorters lök, sockerärter, bondbönor, brytbönor, kryddor, hallon och vinbär vid liv och under uppbyggnad. Morot, dill och koriander, däremot? Döda. Och broccolin kan man säga ligger i koma, med oviss utgång. Det ser inte så ljust ut.

Vårt stora problem är mördarsniglar. Vi hoppades att vi skulle slippa dem genom att odla högre upp, men aaaa, nä. De kan klättra. Vi plockar (läs: dödar) sniglar varje kväll, har koppartejp runt alla lådor, och har testat snigelpellets, vägsalt, ölfällor, what have you. Ändå lever de och frodas, och käkar upp våra grödor för oss. Jag älskar inte mördarsniglar. Det gör jag inte.

Men de gillar i alla fall inte potatis.

Det gör jag.

tisdag, juni 30

Detta har hänt

Vi har sommarlov nu, alla utom barnafadern i familjen, och jag och barnen har tagit oss till Småland, checkat in hos mamma och pappa, och glömt bort att bloggen finns. Det är som det brukar.

Förutom det har följande hänt:

1. Jag har lyckats grilla egengjorda vegoburgare på grillen utan trilla-isär-problem. (Och utan fiberhusk!) Ni som fattar fattar.

2. Jag har jämfört allt vi odlar hemma med allt pappa och mamma odlar här och fått mindervärdeskomplex. Det är ett sjujävla prunk som pågår här. Tomatplantorna är kraftiga som små träd? Jag fattar inte.

3. Min bok har skickats till tryck, och jag har tänkt många gråtmilt tacksamma kärlekstankar om min redaktör. Älskar min redaktör så himla innerligt.

4. Jag har blivit lite, lite kär i min systers avkommor. En av dem åt till exempel lunch igår iklädd endast slalomhjälm. Sedan gick han fram och gav mig en örfil när jag eventuellt hånade honom lite, lite. Rätt åt mig.

5. Inget mer.

6. Jo! Jag har fått sovmorgon. Och jordgubbarna har mognat.

Allt är okej.

torsdag, juni 25

Och den delade dropboxmappen

(Foto: Ulrika Pousette)
Vi skriver alla texterna till "Ännu mera vego" nu, jag och Sara. Vår arbetsfördelning är ungefär så här: Sara skriver ner receptet, vad som är i rätten vi kommit på, och instruktionerna för hur man ska genomföra tillagningen. Sedan lägger hon receptet i vår delade dropboxmapp. Jag öppnar det, skriver ingress och fluffar till språket så tonen blir som vi vill ha den. Och så markerar jag de stycken där jag tycker Sara tippar över och blir för nördig som dietist och skriver "stryk?" i kanten och lägger tillbaka receptet i mappen. Och så vandrar varje recept så där mellan oss några varv. Ibland gör vi omvänt också. Då skriver jag först, och sedan går Sara igenom och kollar om jag har ljugit när det gäller näringslära och markerar stycken där jag fluffat för mycket, och lägger till sådant som jag missat. Imorgon ska vi vara så färdiga att vi kan skriva ut hela högen med recept i varsin bunt, har vi tänkt. Och sen ska vi ägna varje matlagningstillfälle under resten av sommaren åt att provlaga alla rätter fram och tillbaka och kors och tvärs och gång på gång och se så alla mått stämmer och instruktionerna är tydliga.

TJOFADERITTAN, LAMBO!

Min familj borde lovprisa marken jag går på lite oftare än de gör, tycker jag. Eller åtminstone sluta envisas med att påpeka att den vällagade mat jag så omsorgsfullt ställer på bordet varje dag ser ut som bajs. För det är ju verkligen inte ens sant.

onsdag, juni 24

Kära dagbok

Åhej åhå, vad svårt det var att veva igång vardagen efter midsommarhelgen då, vi bara somnar hela tiden. Får dra upp oss själva och barn ur sängarna på morgonen, och samtliga familjemedlemmar slocknar som klubbade sälar när det vankas barnbok i sängläge runt åtta på kvällen. Det står disk och tvätt och grejer överallt i huset, för ingen orkar. Eller hinner innan vi somnar, jag vet inte vilket det är.

Skitsamma.

Snart har vi semester.

Och jag har hittat ett nytt ställe att rida på! Det är bra. I höst ska jag ta lektioner på islandshästar en kvart hemifrån, och igår var jag där och fick provrida. Det var så här: IIIH! VAD KUL ATT TÖLTA! OCH VILKA RUFSIGA GULLIGA HÄSTAR MED TJOCKA PANNLUGGAR! OCH VILKA SKITFINA ÄNGAR! IIIH! Är visserligen verkligen inte svårflirtad, det räcker typ med att säga "häst" och "ridlektion" i samma mening så börjar jag spontant klappa i händerna som ett överexalterat barn, men ändå. Det blir bra, det här.

söndag, juni 21

3 x midsommar



Saker jag gillar: Att vi kan vara i torpet med våra två närmsta kompisfamiljer en långhelg utan att bli irriterade på varandra, fast det egentligen är rätt trångt att få plats alla elva. Att den som vill ha kaffe sätter på kaffe. Att våra barn stiger upp på morgonen och inte känner något behov av att väcka oss, för de kan lika gärna serveras kalaspuffar av någon annan vuxen i sällskapet. Att emellanåt få vara den vuxna som serverar kalaspuffar. Att alla vuxna i sällskapet lagar lika mycket mat, och diskar lika mycket disk, utan att någon behöver be om det. Att vi inte känner oss som värdar, fast det är vårt hus, och att alla hittar i kökslådorna nu för tiden. Att den ena kompisfamiljen verkligen verkar gilla den andra, fast de egentligen inte känner varandra speciellt bra. Att se barnen ihop. Ja, jädrar, alla dessa barn som vi umgåtts med sedan de var små spädisar.

Vad bra du blev, midsommar 2015.

torsdag, juni 18

tisdag, juni 16

3 x saker jag tänker mycket på




1. Tapeten "Jordgubben" från Boråstapeter som jag obviously måste ha någonstans på grund av ÄLSKAR DEN!!!

2. Att jag plötsligt fick feeling och bakade donuts i söndags och sedan gav bort typ allihop till Gustav så han kunde ta med dem till kontoret på grund av ÄR VÄL SJUK I HUVUDET?!?

3. Den här manushögen, på grund av SKICKAR SNART TILL TRYCK!!!

måndag, juni 15

Charmig! Glad! Ja jädrar i mig!

Men åh, halledaaa, vad trött jag är på allt. (Allt = att behöva laga mat varenda dag, att behöva tömma diskmaskinen varenda dag, att behöva tvätta kläder varenda dag - OBS! Notera "behöva" när det gäller kläderna, tvättberget som väntar på att tvättas i källaren håller på att anta gigantiska proportioner - samt att behöva plocka undan efter måltider varenda dag. Är också rätt trött på att behöva ta på mig kläder varenda dag. Alla paltor jag gillar är ju jämt i tvätten! Undrar varför.)

KÄMPA!

Är så nöjd med att vi ska ändra om i vår uppdelning av le livspuzzle i höst, jag och Gustav. (Jag har jobbat 80 procent det senaste året, och han har jobbat 100.) Många verkar liksom bli så himla härliga personer av att gå ner i arbetstid och få vara mer med barnen i vardagen, och så där. De tar vara på sin lediga tid och typ... gör utflykter med sina avkommor, säkert. HA! Jag blir verkligen inte härlig. Jag blir bitter och rätt otrevlig. Det har i och för sig rätt lite med själva barnen att göra, men det jävla (förlåt) matlagandet? (Och tömmandet av diskmaskinen.) Guuuud, vad jag ser fram emot att inte laga alla vardagsmiddagar i detta hem i höst. Varje dag när det är min tur att jobba till 17.30 och komma in i köket till serverad middag och ha sluppit undan hell hour kommer kännas som en schlager.

Då ska jag vara charmig och glad jämt.

(Förutsatt att maten verkligen är serverad då, givetvis. Annars ska jag ju naturligtvis vara en hungerbitch.)

CHARMIG! GLAD! JA JÄDRAR I MIG!

Kul ska det bli.

Podden är död! Länge leve podden.

Idag går ungdomsbokspodden "Allt vi säger är sant" i graven, och det allra sista avsnittet (som handlar om avslut) är precis publicerat här. Där pratar vi om slut på böcker, spoilers och avslutningsmeningar vi minns. Och om varför vi lägger ner.

Fasen, vad roligt det har varit! Och vad mycket bra böcker vi läst!

Avsnitten kommer att ligga kvar i minst ett år till och här kommer en puss över hela internet till alla som hejat, lyssnat, medverkat och engagerat sig. Vi gillar er.

lördag, juni 13

Livat en lördag

Jag tycker det är intressant att jag har blivit en sådan som tar "en kvällsrunda i trädgården" och vattnar och knipsar av överblommade blommor och dödar sniglar och tittar till grödor så fort barnen somnat. Nog för att jag anade att jag skulle tycka det var rätt trevligt med trädgård när vi flyttade, men jag tänkte nog mest att det var för att man skulle kunna sitta i den och äta middag någon gång emellanåt. Little did I know. Uppenbarligen hade jag ett latent trädgårdsintresse som bara låg och väntade på att få poppa upp i dagsljuset och gå bananer, för nu vaknar jag upp på lördagarna och tänker saker i stil med: "Det roligaste som skulle kunna hända idag är om jag får åka till Blomsterlandet och köpa en perenn och plantera den i min nygrävda rabatt."

Mig har ni lärt upp bra, mamma och pappa! Snart är jag exakt som er.

I övrigt har följande hänt: Två av mina bästa kompisar kom hit igår och vi åt middag på en uteservering. Det var min första äta-ute-i-Gnesta-på-kvällen-gång. Chevré chaud och rödbetor och för mycket vin och fjorton myggbett senare bäddade jag ner bästisarna på var sin madrass. I morse väckte Svante dem genom att rikta sin vattenpistol mot dem och vråla UPP MED HÄNDERNA ANNARS SKJUTER JAG in i deras hörselgångar. Trevligt.

Vi har även: varit på stranden och invigt beach 2015. Kom att tänka på motreaktionerna mot reklamen för nåt himla viktminskningspiller som täckte Londons tunnelbanesystem nyss. Budskapet i reklamen var typ: ÄR DIN KROPP STRANDREDO? Och så nån bild på en skitsmal modell med en pillerburk bredvid sig. Motreaktionen var bland annat en post it lapp som någon satt dit på skylten, med texten: JAG HAR EN KROPP. DEN ÄR PÅ STRANDEN. ALLTSÅ ÄR DEN REDO.

Nu ska jag gå ut och stänga av vattenspridaren.

Adjö med er.

onsdag, juni 10

Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus







I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.

tisdag, juni 9

Nytt avsnitt av podcasten

Dikter, Thåström, låttexter och kärlek. I nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" pratar vi om poesi med poeten Mårten Melin, och har läst "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K Öijer.

Här kan man lyssna!

söndag, juni 7

6 x odling


Det går bra och det går dåligt med våra odlingar, tackar som frågar. (Okej, ingen har väl kanske direkt frågat. Men jag är inte den som är den.)


Bäst går det för allehanda lök.


Och för potatisen!


Sedan finns det en hel del grödor som kämpar på i den här storleken. Det här är rödbetor. Det har också tittat upp sockerärter, morot, bondbönor, spenat, sallad och dill, och till dem alla vill jag säga: GO, GRÖDOR, GO! Plus: akta er för de förbannade sniglarna, som trots koppartejp runt lådorna ändå tar sig in och käkar som om det inte fanns någon morgondag.


Den här lilla lådan hade vi som varmbänk innan, med två fönster över. Sen fick grödorna inte plats, och vi fick lyfta bort fönstren. Men ändå! Nu kan vi nog snart skörda potatis där. Och sallad.


Och rädisor! Mm... rädisor. Min snyggaste grönsak just nu.

Strax utanför bild, däremot: Små taniga stackars ätna broccoliplantor som snart kommer kola vippen. Squash som jag verkligen inte spår någon lysande framtid för. Luktärter som verkar tappat livsglädjen. Och gurka och tomat som står och trängs och är gängliga och veka INNANFÖR balkongen, emedan det blåser halv storm hela jädra tiden, och jag inte tror att de pallar för minsta vindpust. De ger jag inte heller mycket för. Men jag har å andra sidan inte gett upp helt heller.

Och det är fortfarande skitkul.

lördag, juni 6

Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.

söndag, maj 31

4 x barnkalas



4-åringen på bilden önskade sig ett kompiskalas med polare från förskolan, så ett kompiskalas blev det. Huvudpersonen hade på sig Darth Vaderdräkt och tvingade alla gästerna att sjunga "Ja må du bajsa, ja må du bajsa, ja må du bajsa uti hundrade år!" och utbringa ett fyrfaldigt bajs för födelsedagsbarnet. Det tyckte alla kring bordet var en lysande idé.

Sju barn hade vi här, inklusive våra egna två. Vet ni hur mycket det låter när sju barn ställer sig i en syrénberså och tävlar om vem som kan skrika högst i falsett?

Det vet jag.

Nu tänker jag bada badkar.

onsdag, maj 27

Havremoppehösten 2015

Hahaaaahaha (det där var en stressad persons alldeles för gälla skratt), mitt liv just nu, det är ett skämt, allt jag förväntas göra de närmsta veckorna, helst samtidigt, hahaaaahaha, jag vet, så sjukt ointressant, men hahaaaaahaha, jag kan inte riktigt släppa det.

Ska till exempel strax (22.46) ställa mig och laga fyra olika sorters sås/röror och förpacka dem i burkar och ta med dem till stan imorgon tillsammans med två väskor fullproppade med råvaror för dag 4 och 5 på kokboksfotograferingen. 

Men skit i det nu. 

This too shall pass.

Vet någon ett bra ställe där man kan ta ridlektioner i Gnesta med omnejd i höst? Jag är beredd att köra en halvtimme med bil, men inte mer. Idag har jag ridit min sista lektion på Gnesta Ridskola, och nu stänger de ner på grund av ekonomiska problem ---> jag har sorg. Försöker lösa det genom att googla skiten ur internet efter alternativa lösningar, men det verkar inte som om stallmänniskor nödvändigtvis prioriterar att fixa uppdaterade sajter. Eller ens fixa sajter.

VILL SÅ GÄRNA RIDA EN GÅNG I VECKAN! Hos någon snäll som kan tjata på mig att trycka ner hälarna och rikta upp blicken och sträcka på mig och säga åt mig att jag visst vågar hoppa banan i galopp, för det vågar jag nu. VILL SÅ GÄRNA FÅ VÅGA DET FLER GÅNGER!

Alla som kommer med tips får ballonger?

måndag, maj 25

Tove + Björn = sant

Också det här: Min kusin Toves bröllop som jag var på i helgen? Alltså, så sjukt roligt. Har ont i skrattmusklerna i kinderna, blåsor på fötterna, ömma benhinnor, och kanske en liten, liten hint av tequilahuvudvärk och sömnbrist fortfarande, men gud ändå, det är det värt. Visste inte att jag hade längtat efter att få fuldansa med mina syskon förrän jag stod där på dansgolvet med multipla självlysande rave-plastarmband runt handlederna och skreksjöng med till Spice girls rakt in i hörselgången på min bror. Men det hade jag tydligen.

Kunde man ju egentligen ha räknat ut i och för sig.

Finns extremt få saker som är roligare än att fuldansa med mina syskon.

Alla borde prova.

Så här gör vi aldrig igen

Ni vet hur Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga? Well, Lucky Luke aint got nothing on mig. Har förvisso inte dragit några vapen, men jävlar i mig, vad snabbt jag roddat grejer idag.

I vanliga fall på måndagar har vi ett minutanpassat schema att följa på eftermiddagarna. Det går ut på att en av oss hämtar barn klockan 16.00, skyndar hem, slänger ihop mat, slänger fram mat, äter senast 16.45, slänger ihop packning, lämnar det lilla barnet hemma med den andra föräldern som just kommit hem, drar till stora barnets fotbollsträning som börjar 17.30, slänger sig in i bilen, slänger sig iväg till till simskola som börjar 19.00, slänger sig hem, kastar det stora barnet i säng och andas ut.

Idag havererade den planen redan innan klockan fyra, när pendeln blev försenad. Jag var inte på förskolan för att hämta barn förrän 17.10, och den andra föräldern satt fast i kollektivtrafik på annat håll.

Hehe.

Har fortfarande hög puls.

Och hade det inte varit för att det stora barnet längtat så ini efter dessa båda träningar, så hade jag gett upp redan vid förskolegrinden, men...

"Vi kan väl göra ett försök, mamma? Om vi samarbetar? Det kanske kan gå! Vi kanske kan hinna!"

Och low and behold! Nog för att det lilla barnet tvingades följa med. Nog för att middagen fick bli köpta pannkakor med sylt i sprutflaska vid sidan av fotbollsplanen. Nog för att det stora barnet fick äta i bilen. Nog för att han fick spela fotboll utan benskydd. Och nog för att jag nu ligger och flämtar i fosterställning i soffan.

Men vi hann faktiskt. Och vi blev inte ens osams.

Lucky Luke aint got nothing on mig.

torsdag, maj 21

10 x dagens

Dagens nerver: Utanpå kroppen.
Dagens jobb: Att handla och packa ner matvaror inför kokboksfotografering, provlaga några rätter, provsmaka samma rätter, mejla, korrläsa en dinosauriebok, skriva ut recept och messa fyra tusen gånger fram och tillbaka med Sara om sockerärter, halloumi, smör, ärtskott, persikor, hallon och jordärtskockor.
Dagens grej jag kommer ångra imorgon: Packningen jag gjorde inför bröllopet jag ska på i helgen. Packade enligt principen: "Jag tar med allt, så kan jag välja kläder och skor på lördag morgon." Jo, tjena. Kommer bli härligt att bära omkring på i lokaltrafik under rusningstid tillsammans med två kassar mat imorgon.
Dagens öppna hus: På förskolan, eftersom det var Förskolans Dag. Man fick mellis! Man fick spöa tre kids i sällskapsspel!
Dagens low: Vid middagen, när jag vrålade så högt på mina barn att vi alla tre började gråta efteråt.
Dagens vrål: "NU, SÄGER JAG!!! NI MÅSTE LÄRA ER ATT VISA RESPEKT!!! KOM TILL BORDET!!! SÄTT ER PÅ ERA PLATSER!!! SMAKA PÅ MATEN!!! OCH GNÄLL INTE, FÖR DET ÄR INTE SYND OM ER, JAG VÄGRAR LYSSNA, BARA KOM. HIT. NU!!!
Dagens stoltaste ögonblick: Ja, inte fan var det strax efter jag vrålat det där i alla fall. Hatar vrål.
Dagens oh well: Alla blev sams. Alla sa förlåt. Alla fick glass.
Dagens rörliga bild: Hokus Pokus Alfons Åberg på storbild och snart två avsnitt American Crime i sängen.
Dagens leverans: Två pallar med pelletssäckar att bära ner i källaren, untz, untz, pax försten att skjuta upp det till en annan dag, tack och hej.

tisdag, maj 19

Få dina vegobiffar att hålla ihop

Jag visste inte att det skulle komma en dag då jag kände mig genuint lycklig över att ha
kommit på ett trick som får vegetarisk biffsmet att hålla ihop ungefär lika bra som köttfärs gör, men nu är den dagen här, och jag känner mig on top of the world. Bara den som försökt göra nio driljarder vegetariska biffar/bollar som trillat sönder kan förstå det här. Resten av er får scrolla vidare.

Ni vet, det finns ju fyra kritiska moment när man gör vegobiffar:

1. När man blandat alla ingredienserna och ska "forma smeten till biffar". Ja, och så står man där med händerna i någon slags massa och bara: HUR DÅ FORMAR?!? VADÅ SMET?!? och så typ kastar man ut klickar av det där som ska vara en smet direkt på skärbrädan där man hade tänkt lägga de perfekta små biffarna i väntan på stekpannan och så formar man dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska lyfta upp dem och forsla dem vidare mot stekpannan.

2. När man ska forsla sina fula små kullar med smet, förlåt – biffar – vidare till stekpannan. Ja, herregud. Ni vet, man tar ett djupt andetag. Och så trycker man försiktigt men skitsnabbt (tänk: ninja) in en stekspade under biffarna för att lyfta dem och allt, PRECIS ALLT, blir till mos. Enter: hjärnblödning. Ja, så då slänger man ner de där högarna med mos i stekpannan och formar dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska vända dem.

3. När man ska vända dem. Fy fan. När man ska vända dem.

Jag vill inte prata om det.

*andas i påse*

4. När man ska lyfta upp dem och lägga dem på tallriken. Alltså. Jag vet inte hur det är runt era köksbord, men runt det köksbord jag vanligtvis sitter och äter blir det lätt lite dålig stämning om kocken vrålar "AKTA NU BIFFARNA, DU FATTAR VÄL ATT DU MÅSTE LYFTA FÖRSIKT... JAMEN INTE SÅ!!!  SKÄRP DIG!!!" och börjar hyperventilera så fort någon närmar sig stekpannan för att förflytta en biff till sin tallrik. Men det kanske bara är hos mig. Ni andra klarar säkert det här momentet fint.

I alla fall förstår ni ju själva.

Hittar man ett sätt att fixa biffen (badum-ch!) och göra alla de fyra ovanstående punkterna till en liten enkel barnlek kan man ju lätt få för sig att man förtjänar något slags pris. OCH NU HAR JAG GJORT DET! NU HAR JAG GJORT DET!!! (Eller ja, någon har gjort det. Men jag har inte vetat om det förrän nu.)

Lösningen stavas fiberhusk. Oh, be still my beating heart, jag älskar fiberhusk så himla mycket nu.

Det här är fiberhusk: Nermalda skal från psylliumfrön. Fråga mig inte vad ett psylliumfrö är, för det vet jag inte, men det här vet jag: Fiberhusk är glutenfritt, och du hittar det på hyllan med glutenfria grejer i din butik. Det ser ut typ som mjöl.

Jag har inget färdigt recept på ultimata biffar ännu, men tro mig, det kommer att finnas med åtminstone ett i Ännu mera vego när den släpps i vinter. Men principen är i alla fall så här: Ta en halv deciliter grädde. Ta ett ägg. Ta en matsked fiberhusk. Blanda ihop det i en bunke och låt det stå och svälla i typ tio minuter. Blanda sedan ner dina rivna grönsaker/mixade bönor/hackade nötter/whatever i fiberhuskblandningen och forma smeten till biffar. Dra ihop munnen till ett chockat "oh!" när det faktiskt går. Smeten beter sig precis som du vill! DET ÄR ETT MIRAKEL!!! Stek. Vänd. Förflytta dem hit och dit. Freaking kasta biffarna upp i luften om du vill. Älska livet. Ät.

Och sätt in pengarna på mitt konto som överenskommet?

Fint.

Uppdatering: Okej, proffs i kommentarerna tipsar! Ta gärna med något "tuggigt" i biffarna, till exempel nötter eller frön. Fiberhusk är väldigt bindande, men konsistensen kräver tuggmotstånd, annars blir det en lätt slemmig känsla över biffarna, och eh... det vill man ju helst undvika.

måndag, maj 18

4 år idag

Idag har jag varit förälder till den här personen i fyra år. Fyra år! Jag är så kär i honom. Ibland känns det som om jag vill bita i hans arm.

Han är okomplicerad och rolig, och nöjd för det mesta, och när han inte är nöjd vrålar han så jag blir galen. Då skakar hans storebror på huvudet, och håller upp händerna i luften och säger Okej, okej, Svante, du får väl som du vill, men då får du faktiskt sluta skrika!!! Det är allt eller inget med Svantomen. Han klampar på mina nerver och lindar mig runt sitt lillfinger, och häromdagen kröp han ihop mot mig och sa JAG ÄLSKAJ DIG SÅ MYCKET MAMMA ATT DET KÄNNS SOM OM DU ÄJ ELSA I FJOST. När han blir stor ska han gifta sig med Rufus.

Han gillar äpplen och jordgubbar och gröna sojabönor och coola tröjor och turtles och spindelmannen och batman och darth vader, och han älskar att baka. Det är alltid han som ska hålla i elvispen. Så fort han hör den kommer han springandes och vrålar JAG SKA!!! och hämtar pallen. Ibland leker han att han är en katt. Ibland leker han att han är en bebis. Ibland leker han att han är den svarta ninjan. Han kan bada badkar i en timme och bara ligga still i det varma vattnet och göra inget, och han dansar så jag blir imponerad på riktigt.

Han avgudar sin bror. Det finns inget Rufus gör som Svante inte vill göra, och när de somnar på kvällarna ligger de tätt, tätt ihop. Han är så lätt att umgås med. Han är så lätt att tycka om. Hans små armar när han lindar dem om min hals och kramar, hans skämt utan poäng när han vill spexa, hans obefintliga R, hans konstant kladdiga ansikte och skitiga händer, hela han.

Familjens pajas. Fyra år.

Det är en sån jädra vinstlott att få vara hans mamma.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.

söndag, maj 17

Runt, det går runt, det går runt

Hej hej, long time, vi har varit på Öland med en hoper släkt och en hoper barndomskompisar. När vi skulle köra hem och min mamma och pappa hade sagt "hejdå gumman!" vid bilen och "kör försiktigt!" och "ring när ni är framme!" och gett slängpussar till barnen genom bilrutan och vi rullade iväg skakade Rufus på huvudet i baksätet och bara: "Men mamma, är det inte konstigt att inte bo med sin mamma och pappa längre? Längtar du inte efter dem hela tiden?"

Jag tänker ibland på när mina föräldrar lämnade mig i Uppsala när jag flyttade hemifrån efter studenten. De körde mig dit med flyttlådorna, pappa följde med mig till Ica för att handla, och mamma följde med mig till Ikea, och sen åkte de hem, och jag var kvar själv, jag kände ingen.

Inte så kaxig då, faktiskt.

Idag försökte jag säga till Rufus att man märkligt nog vänjer sig, att det är lite konstigt i början, men sen går det oftast bra.

Det gick inte in. Han ska bo med mig jämt. Jag sa inte emot.

Tänk att jag kanske kommer skjutsa honom till Uppsala en dag, och följa med honom till Ikea, och fylla hans lilla kylskåp med mat för en och sen lämna honom ensam kvar när jag åker därifrån.

Ja jädrar.

(Är det inte konstigt att inte bo med sitt barn längre? Längtar man inte efter dem hela tiden?)

onsdag, maj 13

Nytt avsnitt av podcasten

La precis upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör ihop med Per Bengtsson. Den här gången handlar det om framtid! Vi har läst Per Nilssons "Otopia" och träffat författaren Ursula Poznanski.

Här kan man lyssna! (Eller på iTunes.)

En kollektiv ätstörning

"Hela vårt samhälle, just nu, har ju en kollektiv ätstörning. Det kan ju inte ha funnits någon annan tidsepok någon gång där folk har tänkt så mycket på mat, ängslats så mycket kring mat och fotograferat mat i den utsträckning som sker nu. Att som enskild individ bygga en alternativ liten verklighet, med en privat, sund kroppsuppfattning och normal kosthållning upplever jag som mycket, mycket svårt."
Det där var från boken "Kära Liv och Caroline", och det var Liv Strömquist som sa't.

I mitt instagramflöde har det diskuterats vikt, vikthets och kroppsideal de senaste dagarna. Underbara Clara la upp en bild på sin nedåtpekande viktkurva i förrgår, och skrev en bildtext om att hon börjat träna och springa och tänka på vad hon äter, och var glad att det gett resultat. Ja, och sen gick kommentarsfälten bananas. Ena laget tyckte "Är det verkligen en bra idé att lägga upp en viktkurva så här? Det luktar vikthets, och det har vi fått nog av." Andra laget tyckte "GO, CLARA!"

Jag är team "Är det verkligen en bra idé?" här. Jag tycker nej.

Det är en jävligt öm tå, det här med mat och kroppar och kilon. För mig (uppenbarligen, eftersom jag fick så hög puls av att läsa de där kommentarstrådarna att huvudet höll på att explodera), och för väldigt många fler. Och jag kan inte komma på hur man ska skriva om det på ett sätt som inte är triggande för folk med minsta lilla antydan till ätstörning eller matångest (typ alla, alltså). Det finns inget sätt, va? Jag tror inte det.

På den här bloggen finns det inga andra ämnen som jag har fler opublicerade inlägg kring än de här: kropp, vikt, matångest. Jag skriver dem, för jag tänker på dem, men jag publicerar dem aldrig, för jag tycker det finns en poäng med att hålla tyst om dem.

Och jag känner mig trött, för det finns ta mig fan snart inga andningshål kvar där man slipper läsa/höra om det här, inga ställen där (kvinno)kroppar bara... är. Där de finns. Där de går okommenterat förbi som... en krukväxt.

Det är ju naturligtvis inte Underbara Claras fel, eller någon enskild människas fel, det är samhällets.

Men jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en nedåtgående viktkurva inför sina 40 000 följare, och antyda att vara smal är detsamma som att vara hälsosam. Jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en viktkurva inför sina 4000 följare, eller 400 följare, eller 4 följare heller. Det är visserligen upp till följarna själva att avfölja om de inte vill läsa, men det är fan skitsvårt att avfölja hela samhället, har ni tänkt på det? SKITSVÅRT!

Jag vill så gärna bara få skita i att tänka på vad alla andra människor (speciellt jag själv) väger en stund.

Det finns så väldigt få ställen i världen där man bara får skita i det.
"Jag menar, vi lever i en tidsepok som i historieböckerna, efter vår död, förmodligen kommer att döpas till "matpsykosåldern". Jag har svårt att tänka mig att ett tips från typ en feministisk serietecknare eller en mindfulnessövning kan överrösta den fullskaliga sinnessjukdom som pågår omkring oss."
Det är förresten ett boktips, "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Själv ska jag äntligen klicka hem "Kroppspanik" av Julia Scott, för den verkar passa mig.

söndag, maj 10

5 x odling



Idag har vi ploppat ner allt som ska ner i djupbäddarna i marken. Lägg märke till hur väl Gustav matchat outfit med syssla. Föredömligt färgkoordinerat.



Luktärt, sockerärt, brytböna, purpurböna, bondböna, broccoli, rödbeta, zucchini, spenat, vitlök, gul lök, röd lök, salladslök, schalottenlök, morot, dill, sallad, potatis, praktmalva, kronärtskocka, anemoner, koriander, rosenskära och jordgubbar.



Det är nog egentligen liiiite för tidigt för vissa av sakerna att komma ut i friska luften redan, men vi har reserver av allt förkultiverat kvar i källaren om det skulle skita sig.



Det enda som fortfarande står inne och göttar sig nu är tomater och gurka. Jag oroar mig mycket för tomaterna. De såg plötsligt så klena och trötta ut igår? Nu står de i nya spannar med ny jord och ber för sitt liv under växtlampan. KÄMPA, TOMATER!



Ja! Och så sabbade vi till slut  hela idyllen genom att täcka alltihop med fiberduk. Så oerhört fult. Mina ögon blöder när jag glor på't. Men ändå? HIGH FIVE!