onsdag, september 2

Amy

Såg "Amy", dokumentären om Amy Winehouse på bio igår, och den var väldigt, väldigt bra, gå och se den. Tragisk så man vill lipa (amen, så klart), men också så nära? Det var så mycket filmmaterial som var hämtat från korniga mobilfilmer filmat av Amys kompisar eller Amy själv, så det kändes som om man fick lära känna henne på riktigt (nåja) från biofåtöljen.

Så det är ett tips!

Bland mycket annat så oerhört ledsamt att se hennes kropp förändras (hon hade bulimi, det var därför hon dog, i kombination med alkoholen, jag visste inte det innan, tror jag?), i slutet var hon så tunn, så tunn, så tunn, och folk bara, typ imponerat: "Åh, hon är så petite!"

Jävla värld.

tisdag, september 1

"Djupa Ro" är med trailer!



Och som trailermakare vill jag tacka: Min lillebror, för precis lagom taffligt gitarrklinkande. Saga (@samvetet på instagram), för lånet av snygga foton. Och alla er jag hittade i mitt egna fotoalbum, för att ni (förhoppningsvis) inte tänker stämma mig nu när ni blir youtubekändisar.

EXCITE!

Klicka, så får ni förhoppningsvis en hyfsat bra känsla för boken.

Själva "Djupa Ro"  släpps den 14 september.

Detta har hänt

- Min syster har börjat vidareutbilda sig till barnsjuksköterska på distans, och ibland måste hon vara i Huddinge och gå på föreläsningar och - wait for it - SOVA ÖVER HOS MIG!!! Älskar detta så hett och innerligt att jag nästan gråter när jag tänker på't. Hoppas hon sköter studierna asdåligt, så utbildningen tar tio år att genomföra.

- Pappa har varit JÄTTEROLIG och frågat "Nå, har ni hittat något gemensamt ni kan prata om än då?" en dryg timme efter ovan nämnda syster anlänt till Gnesta i söndags. Vi tystnade i svadan i kanske en halv sekund för att skratta gällt åt detta, sedan babblade vi vidare.

- Jag har gjort en boktrailer till Djupa Ro. Det tog två arbetsdagar. Den blev en minut lång. Jag är inte så snabb när det kommer till boktrailers? Men den blev rätt fin, och snart får ni se. Gud, jag fattar att ni sitter som på NÅLAR.

- Det har varit höstpremiär för var-är-alla-regnbyxor-och-regnjackor-och-stövlar-relaterade konflikter i vår hall i arla morgonstund. Jag kan inte påstå att jag älskade det.

- Jag har gjort upp kvällsplaner. De innefattar Johanna, bio, och Amy Winehouse.

- Min bok har kommit från tryck.

Eller jaha, nähä, det där sista hände bara inne i mitt huvud? Fine. FINE! Tänk inte på mig, tryckeriet, jag klarar mig, det är lugnt.

*välter brevlådan*

lördag, augusti 29

Saker man i alla fall kan göra

Jag finner det mycket, mycket svårt att tänka på något annat än drunknade barn och människor som kvävts till döds i lastbilar.

Men det här är i alla fall fint: Två privatpersoner här i Gnesta stod och småpratade med några kompisar igår, om de nästan två hundra nyanlända flyktingarna som anlänt helt utan ägodelar till Stjärnhov en bit härifrån. "Vi kan köra dit med lite grejer imorgon, vi har ändå inget planerat", sa de. "Har ni något ni vill skänka med kan ni väl komma hit och lämna det?" Sedan skrev de samma sak på Facebook, för att nå några vänner till. Och klick, klick, klick så var inlägget delat in absurdum, och idag har de här två personernas trädgård blivit helt fylld av saker som folk skänkt bort. Kläder, skor, spjälsängar, tandborstar, bindor, leksaker, filtar, schampo, jackor, pussel, telefoner. Jag har sett folk gå förbi med kassar hela dagen. Sist jag hörde något för någon timme sedan hade de kört tredje vändan med stort släp till flyktingförläggningen.

Det är så lätt att bara fastna framför nyhetssändningarna och stirra rakt framför sig för att allt känns så jädra hopplöst, tycker jag. Men det finns också fortfarande folk som vill hjälpa till. Det känns pyttelite bättre när det blir så tydligt ändå.

(I många kommuner ordnas insamlingar via kyrkor, eller till exempel lokala Röda Korset. Eller via privatpersoner! Jag tycker Facebook har varit en väldigt bra plats att få uppdaterad information på i det här fallet. Men annars verkar det bra att kolla med kommunen, eller församlingar kring där man bor. Det är också extremt lätt att klicka här, och skänka en hundralapp eller två till unhcr. Det tar en minut.)

torsdag, augusti 27

Hej från hobbypsykologen

Sak som kan reta upp mig: Att det är norm att vara extrovert i så himla många sammanhang. (Ja, "öppna kontorslandskap", ja "mingel", ja "nätverka och knyt kontakter och marknadsför dig själv", ja "se till att göra ett minnesvärt första intryck" JAG TITTAR BLAND ANNAT PÅ ER!!!) Vem har bestämt att man ska behöva göra extroverta grejer för att lyckas? Nån extrovert sate, säkert. En sån där lycklig person som känner livet i sig som mest när hen minglar runt och småpratar med okända människor, uhhhhh. Själv känner jag verkligen inte livet i mig av att mingla. Det händer att jag minglar ändå, och det händer att det till och med är rätt kul, men efteråt? Herregud, vilken urvriden trasa jag är. Hade jag kunnat hade jag gått från varje mingel, rakt ut i skogen, och satt mig på en ödslig sten och hållit käft i ett dygn för att återhämta mig.

Jag vet inte om jag har någon poäng med det här inlägget.

Har jag sagt att jag trivs rätt bra med att jobba hemifrån, själv? Andra saker jag trivs rätt bra med är: Låsa in mig på toaletten när jag väl är på mingel, och liksom… andas. Inte hela tiden. Men några gånger då och då.

Jag kommer ihåg när jag råkade läsa den här texten för något år sedan och fattade massor om mig själv som jag nog inte hade fattat innan. Det här att det kan kännas okej att stå i en aula och prata inför 200 personer, till exempel, men FRUKTANSVÄRT jobbigt att småprata med vänliga lärare i lärarrummet efteråt?

Intressant, ju.

I mitt uppretade tillstånd känns det här som något introverta tvingas kämpa emot/ta sig runt sedan födseln, (vilket väl i och för sig säkert till viss del är bra, det finns ju poänger med den yttre världen), medan en extrovert person kan segla smidigt rakt in i vuxen ålder och bara… nätverka gärnet på sina öppna kontorslandskap utan att ens någonsin ha reflekterat över att det FINNS FOLK SOM FÅR KÄMPA MED DET DÄR!!!

I rättvisans namn borde alla mingel/sociala sammankomster vägas upp med motsvarande timmar i total ensamhet, säg… på en ödslig sten i skogen, utan musik, utan prat, utan nåt, man måste bara sitta där och hålla käft, prick lika länge som det där minglet eller den sociala sammankomsten, även om man är extrovert och får panik av tanken.

Så skulle mänskligheten typ vara i balans sen.

Visst, då, rätt smart?

Så här kan det till exempel stå på inbjudningarna:

"Välkommen på mingel under bokmässan! Vi börjar i montern klockan 17, och minglar fram till 18. Sedan kommer vi dela ut ostrich pillows, och hålla käft i varsin isoleringscell fram till 19. Hoppas vi ses!"

onsdag, augusti 26

Att vänta på en bok

Jag var på Rabén & Sjögren igår och firade releasen av den här lågstadieantologin som är fylld av korta berättelser för barn i lågstadieåldern. (Nu även med lärarhandledning! Som strax kommer att finnas att laddas ner gratis från Rabéns hemsida för alla som vill jobba med texterna i skolan.) Skämtade mycket om att jag skulle låta bli att ta tåget hem efter galejet, och helt sonika tälta utanför förlaget tills min bok för unga vuxna kommer från tryck, så jag kan få lägga vantarna på den direkt.

"Skämtade."

Alltså, jag gör det snart? Vet inte vad det är med denna bok, eller vad det är med mig, men aldrig någonsin förr har väl någon yrkesverksam författare varit ocoolare än jag är inför detta boksläpp. "Djupa Ro" blir min tjugonde bok (om man räknar alla böcker jag medverkat i, även antologier). I inget tidigare fall har jag varit mer nervös eller uppspelt inför att folk ska läsa.

Dör väl snart om den inte kommer från tryck.

(Också: TJUGO BÖCKER?!? Fick kontrollräkna sju gånger. TJUGO?!? Varför har jag inte jubileumsfest? Dygnet runt, hela året? Jag borde.)

måndag, augusti 24

Om det här med att köpa kläder

Har sett tips om dokumentären "The true cost" (som handlar om om klädindustrins påverkan på människor och planeten) på så många håll de senaste veckorna att jag till slut klickade play på netflix, och HERREGUD, så intressant (och fruktansvärt deprimerande). Spontan känsla strax efteråt: Ska aldrig mer köpa kläder något. Sitter här i mitt orimligt billiga linne från H&M och mina orimligt billiga brallor från Zara och är så äcklad av konsumtion att jag vill... don't know. Gråta har jag redan testat.

Ni bara :Och det kommer du på nu? Var fan har du levt de senaste åren, under en sten? Jag bara: Tyvärr inte, men jag funderar allvarligt på att kanske flytta till en.

Hade uppenbarligen mycket svårt att värja mig mot denna film.
Trots att den sa mycket jag redan visste/anade var den så... tydlig?
Alla borde se.
Finns på Netflix.

Pax att vara Kevin Bacon



Kära dagbok!

Jag var på möhippa/svensexa i helgen, och det var hemskt kul, jag fick lära mig måla graffiti. Eller ja "lära mig". Vi fick testa. Vi stod två timmar vid en graffitivägg, men oändligt antal sprayburkar med färg, och en supercool graffitibrud som lärde oss hur man skulle tänka. Svänger mig nu med nya ord som "outlines" och "caps" och känner mig A S C O O L. Sjukt rolig grej.

Men i alla fall.

Sen pratade vi halva middagen om saker vi ville lära oss, hemliga drömmar vi hade, som skulle kunna förvandlas till bra möhippeaktiviteter. Någon ville till exempel testa att dreja keramik. Någon annan ville prova att svetsa saker. Här är min grej: Jag vill leka att jag är med med i en dansfilm. Alltså i en dansfilm som redan finns, som jag sett hundra gånger, exempelvis Dirty Dancing eller Footloose. Tänk! Tänk vad festligt om det skulle komma en rolig koreograf till ens kompisgäng och liksom lära hela gruppen stegen till någon av de här danserna så man äntligen, äntligen fick låtsas att man var med i dem på allvar, åh, alltså, ÅH, kan ej sluta götta mig åt denna tanke. Det finns exempelvis väldigt många bra moves att hämta från första delen av klippet ovan. PAX ATT VARA KEVIN BACON!!! (Johanna? Jag tänker att du ska vara han den långa killen med vit skjorta och svart fluga, och Karin? Du är han som tar över efter Johanna sen. Och sen kommer Maja in med kullerbyttan efter Karin, och... aaaa, det finns roller för alla här, fy helv vad kul, visst?)

Måste kanske gifta mig nu.

Och eh... anordna min egen möhippa, tydligen.

Aja.

torsdag, augusti 20

Det här om att börja förskoleklass

- Men oj, vad har du gjort på knäet? Har du ramlat?
- Ja, på rasten. Det kom blod.
- Oj! Blev du ledsen då?
- Nä. Jag sa bara aj, aj, aj tyst så ingen hörde, så här: aj, aj, aj.
- Varför då? Det måste ju ha gjort jätteont? Jag hade nog börjat gråta, tror jag.
- Ja, fast på skolan säger några stora barn att man är jättedum i huvudet och en larvig tönt om man gråter.

Det tog en dag i skolan, alltså? EN DAG?!? Jädra stora barn, I will hunt you down and… nä, förlåt, det var inte ens kul, jag vet, jag vet. I verkliga livet kläckte jag istället ur mig följande mogna reaktion:

- VA?!? I så fall är det dom stora barnen som är jättedumma i huvudet och larviga töntar.

Vet inte om jag är så jättestolt över det, direkt. Men ändå? Kommer bli vansinnig den dagen mitt barn (min pojk?) inte vågar gråta längre. VANSINNIG, SÄGER JAG! Höll en lång monolog sen om allas rätt till gråt, och hur jobbigt det kan kännas att vara ledsen om man inte får visa det, och att han alltid, alltid, alltid får känna precis vad han vill, att man aldrig, aldrig, aldrig är en larvig tönt för att man visar vad man känner, man är bara smart och ganska modig. Han slutade lyssna efter två sekunder ungefär, men aja.

Förutom det känns det bra. Så coolt att han är så stor? Idag stod Svante och jag och väntade på att det skulle ringa in med Rufus på skolgården, och tänkte att vi skulle följa med honom, se så han hittade sin krok för ryggsäcken, kolla var han satt i klassrummet. Såna grejer. Men när det ringde höjde han bara näven i luften. HEJRÅ, MAMMA! HEJRÅ SVANTE! SES SEN! och sen stack han in i den lilla klungan av sexåringar helt utan behov av att någon skulle följa med någonstans.

Jahopp?

Fräckt.

tisdag, augusti 18

Kvinnan som vandrar med lurar

Jag har hittat på en sån bra vana åt mig själv den senaste veckan, och den är så här: Ladda ner ett sommarprat jag vill höra, eller en pod jag vill höra, och sen ta med telefonen och ett par hörlurar och gå längs åkrar och skog utan folk tills halva programmet gått, vända, gå tillbaka. Gud, att ingen någonsin kommit på det här förut?!?

Skoja.

Fattar att folk gjort det här sedan stenåldern, men för mig är det nytt, jag är inte så snabb. Allra bäst är det när jag lyssnar på någon (annan) introvert person som pratar om grejer/känslor jag själv tänker på mycket. Då är det som att gå längs åkrar och skog med en bästa kompis och liksom bara: Men gud, så har jag också tänkt, åh, du fattar ju exakt, I love you, är det okej om jag gråter lite? Nyss var jag till exempel i totalt samförstånd med Nina Hemmingsson (hennes sommarprat finns här). Häromdagen var jag i totalt samförstånd med Annika Norlin (hennes sommarprat finns här).

Ni kan se båda som tips.

söndag, augusti 16

Pärlor för svi... nä. För gulliga små barn, menar jag.

Tre dagar på höstterminen klarade vi, sedan kräktes ena barnet ner halva sovrummet mitt i natten, och nu är det som det är. Alla mår som gamla frallor, och väntar i skräck på vem som ska falla dit härnäst. Under tiden lever vi life: Lägger väldigt många minecraft-pärlplattor. Tvättar lakan. Skurar golv och toaletter. Sånt.

Jag är extra nöjd över pärlplattepassusen i stycket ovan. Ni vet hur man jämt säger att föräldrar ska välja sina strider med barnen? Mhm, vi har valt pärla. Trots att inget av barnen någonsin har visat något som helst intresse för att lägga pärlplattor har vi inte gett upp. Vi har köpt pärlor. Gustav har föregått med gott pärlexempel. Vi har spärrat upp näsborrarna och väst i mungipan: "Jamen, du kommer gilla det här! Vi vet det. Man följer liksom instruktioner. Måste vara noggrann och koncentrerad. Man konstruerar något man bestämt själv över. Som lego ungefär, fast med pärlor. Det är preciiis sånt du brukar tycka om! Släpp dina sabla youtubeklipp och kom hit och prova!"

Tjurskallebarnet ba: Nä.

Tills Gustav satte sig och började pärla en Creeper från Minecraft, that is. Och sen ett Minecraftsvärd. Och sen en Minecraftpilbåge med pil.

Idag klev barnet upp i ottan och föreslog att vi skulle pärla nästan hela dagen, och sen gjorde han det. "Jag trodde inte jag tyckte om att hålla på med pärlor, men det gjorde jag ju! Får jag göra en till? Snälla? Jag tror jag ska testa en gast nu."

Gustav - tjurskallebarn, 1 - 0.

(Man kan googla figuren man vill göra enligt principen "creeper minecraft pearl beads" så hittar man mönster att följa.)

torsdag, augusti 13

Ett fritidsbarn

Mitt stora barn är så stort, så stort, vi skolar in honom på fritids nu, och nästa vecka börjar han förskoleklass. I ett klassrum. På inskolningssamtalet sa han till sin lärare att han förmodligen kommer bli väldigt bra på matte, för han kan räkna till nio hundra. ELLER TUSEN TILL OCH MED. Sen skrev han "Bertil" på en lapp helt apropå inget och berättade för henne att så heter hans farfar. "Och när man gör pannkakor har man ägg, mjöl och mjölk."

Alla bara: Ja?

Men jag älskar hur hans hjärna hoppar. Det sabla lilla skrythuvudet.

"Nej, man kan väl inte direkt säga att jag är allergisk mot något, men jag är vegetarian."

Nyss var han bebis? Ja, jädrar i mig.

söndag, augusti 9

5 x ridläger






Sen vi lärde känna varandra i Paris för femton år sen har min kompis Linda och jag pratat om att gå på ridläger ihop. De senaste tre dagarna har vi gjort det. Det var ett islandshästridläger (på Vänga gård en kvart härifrån), och min häst hette Saela och hon var = urgullig. En av gångerna jag hämtade henne i hagen fick jag syn på min egen skugga på grusvägen och ville typ peka på mig själv och hoppa lite på stället och bara: KOLLA, KOLLA, HÄR GÅR JAG HELT SJÄLV MED EN GRIMMA VÄRLDSVANT PÅ AXELN OCH SKA HÄMTA IN MIN HÄST FRÅN HAGEN, SOM I EN HÄSTBOK!!! Älskar det där. Hämta hästen. Ta in den i stallet. Plocka fram rätt hink med ryktborstar. Rykta. Sticka näsan i manen och lukta. Kratsa hovar. Lägga handen på den mjuka, mjuka mulen och säga hej, kompis, nu ska du få lära mig tölta. Åh, ändå! Kommer aldrig bli något annat än en elvaårig hästboksromantiker när det kommer till pysslet med hästen.

Jag är inte ens säker på att det ingick någon ridning i mina hästdrömmar som liten. Det var mest "så fort jag öppnade stalldörren gnäggade Silver mjukt emot mig" och sånt jag var intresserad av. Det, och att få ha ryktborstar i olika färger. Och täcken i olika färger. Och ooooh! Grimskaft i olika färger. Och att få rykta och pyssla och leda och klappa och alltid ha tillgång till hästlukt, för det var den bästa lukten. I en av böckerna jag läste brukade tjejen alltid hoppa upp och sätta sig på ryggen på hästen i boxen, och rykta från hästryggen. Det tyckte jag var väldigt imponerande. Det tänkte jag mig också att jag skulle göra när jag fick en egen häst.

Jag har inte ryktat från hästryggen på lägret nu. Men jag har ryktat från stallgolvet! Och jag har töltat och ridit på ovalbana och blivit bedömd som vore det tävling, och ryggat runt hörn och gjort framdelsvändningar och ridit långritt i skogen. Samt skaffat bonnabränna och fått umgås med en bästis i tre dygn.

Jag klagar inte.

torsdag, augusti 6

Åtta filmer senare

Hela listan över filmer jag sett på min very own swoon-filmfestival i soffan de senaste dagarna: Sånger från Manhattan (Kiera Knigthley har skitsnygga kläder och spelar in en skiva i New York med Mark Ruffalo som är så jädra gullig när han får feeling och liksom hoppar i takt till musiken på ett tak någonstans på Manhattan!!!) –> Laggies (Kiera Knightley i livskris blir polare med en fjortonårig tjej som är rolig och tjejens pappa är helt överarbetad och håret står åt alla håll och det är charmigt, man gillar honom.) –> About time (Engelsk kille har SÅ JÄDRA FIN RELATION MED SIN PAPPA OCH SYSTER OCH BLIR KÄR I EN SÅ HIMLA FIN TJEJ. Ja, och han kan resa i tiden, men never mind, det är pappan och systern och tjejen som är det bästa.) –> What if (Harry Pot... förlåt, Daniel Radcliff, träffar en väldigt bra tjej som tyvärr redan har kille och de kan bara vara vänner, fast det är supertricky, för de är så sjukt bra ihop, OCH hon är animatör och ritar himla fint, och ibland flyger det en tecknad liten figur över filmen, så där indiefint som man ju gillar.) –> Morning glory (Rachel McAdams är nyhetsproducent på teve och håller på att jobba ihjäl sig för att hennes crappy morgonshow inte ska läggas ner och tvingar dit det gamla avlagda nyhetsankaret Harrison Ford som är ett svin för att vända tittarsiffrorna och han är helt jävla omöjlig att jobba med, tror man.) This is 40 (Gift par fyller fyrtio, krisar om allt, snor till sig egentid för att spela candy crush på toa och vill dra ner på gluten och det är så sjukt roliga dialoger, för det är samma manusförfattare och samma humor som Bridesmaides.) –> New York, I love you (Många små kärlekshistorier som alla utspelar sig i New York, i samma stil som i Paris, je t'aime om man sett den.) Oh, och så såg jag Heartbreaker (Vanessa Paradis och gullig lockig fransman som till exempel GÖR DIRTY DANCINGDANSEN för att få henne på fall!!!) häromdagen också.

Jag gillade allihop. Jag vet inte om det säger någon om kvalitén på filmerna egentligen, men skit i det nu. Av dessa var jag på allra bäst hjärtan-i-ögonen-swoonhumör efter Sånger från Manhattan, Heartbreaker och About time (med What if tätt därefter). Men jag skrattade absolut mest till This is 40.

Slut på filmfestival! Nu ska jag testa detta "umgås med riktigt folk" i några dagar istället. Jag hoppas verkligen att alla jag träffar kommer vara lika snabba och fyndiga i sina repliker som folk är i romantiska komedier, för nu har jag vant mig. Så himla härligt, ju? Man blir på skitgott humör.

onsdag, augusti 5

Filmfestivaler vi minns

Little did I know att "ensamma jobbveckan hemma" skulle förvandlas till någon slags liten filmfestival på egen hand, men det är vad jag gör på kvällarna när jag tycker att jag jobbat färdigt: ser på film. Har hunnit fem hittills, och jag plöjer urskillningslöst på det lättsmälta temat mysigt/fnissigt/romantiskt/sånt som Gustav aldrig vill se. Ja, och sen sitter jag där i soffan och fnissar och swooonar och lipar i min ensamhet hela kvällarna och det är fantastiskt. FANTASTISKT.

Först såg jag "Sånger från Manhattan" (eller "Begin again" på originalspråk) av samma regissör som gjorde musikfilmen "Once" för några år sedan. Den här är med Kiera Knightley (som har så sjukt snygga kläder hela filmen att den är värd att se bara därför) och Mark Ruffalo och innehåller massor av musik, massor av New York, och massor av andra bra grejer, så som cool rockjournalistfru och att Kiera Knightley får stå på ett tak och sjunga singer-songwriter låtar över Manhattan. Den är meget fin. Så efter det gick jag rakt av på tips från imdb "people who liked Begin Again also liked..." 

Works like a charm.

Märkligt att jag glömt bort att se på film de senaste åren?

Jag gillar det ju.

måndag, augusti 3

When the dog bites, when the bee stings

Ni vet känslan när ens torktumlare går sönder, och man beställer en ny, och betalar extra för att få den gamla bortlyft från källaren och den nya inlyft, för att man är mol allena i sitt hem hela veckan och inser att man kanske är ganska stark, men inte stark? Ja, och så väntar man tålmodigt på leveransen och håller sig hemma alla sekunder mellan 09-15 den angivna dagen? Fast man desperat vill gå och handla kaffe? Ja, och så dyker ingen upp? Förrän tre timmar för sent? Och då är det en äldre man som man misstänker har ryggproblem som kommer dragandes med en torktumlare i släptåg. Själv. Utan att ha en aning om att han förväntas bära ut den gamla torktumlaren från källaren och bära ner den nya. Ni vet känslan då?

Raindrops and roses and whiskers on kittens 
Bright copper kettles and warm woollen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things


Övar så himla mycket på detta "välja glädje" nu!!!

Men den äldre mannen var i alla fall himla trevlig, visade det sig. Vi utgjorde ett hyfsat team. Och jag tror hans rygg höll? Nerför hela källartrappan? Plus att jag ju fick ett träningspass på köpet, UTAN EXTRA KOSTNAD HÖLL JAG PÅ ATT SKRIVA, men whoopsie daisy, betalade jag inte 500 spänn? Jo, jag gjorde ju det.

Cream colored ponies and crisp apple strudels
Doorbells and sleigh bells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things.


Ska torktumla så jädra mycket nu.

söndag, augusti 2

Semestern är död! Länge leve semestern!

Så gick en målarvecka från vårt liv och kommer inte åter (på några år). Bra sätt att umgås, tycker jag. Man får förvisso jättemycket mjölksyra i armarna och färgstänk i håret av att stå och balansera på en stege och försöka måla utsprånget på taket långt där uppe, och det är kanske inte superkul med själva målandet dag fyra eller fem eller sex. Men. Att hasa omkring i fläckiga kläder hela dagarna och jobba ihop tills någon skriker LUNCH! eller GLASS! eller REGN! och ha ett skittydligt mål och en känsla av att GUD VAD SKÖNT ATT DETTA ÄNTLIGEN BLIR GJORT malandes innanför pannbenet hela tiden? Och antingen bara stå och hålla tyst över sin pensel med sin pappa eller mamma eller man bredvid sig, eller småprata lite med samma pappa eller mamma eller man bredvid sig om man är på det humöret? Jag kan rekommendera det som familjesyssla. Jag tycker målarveckan var den bästa semesterveckan, tror jag.

Men nu, över till...

HEMMA SJÄLV! HELA VECKAN!

*vältrar mig lyckligt i ett regn av glitterkonfetti*

Barn och man åkte vidare till Dalsland och Gustavs föräldrar i eftermiddags, men jag har varit ledig färdigt och måste jobba, så jag åkte hem istället. Och ja... efter fem veckors ledighet klistrad vid familjens sida känns det "ganska" skönt med det där hemma självandet. Och jobbet älskar jag ju, det är ju sen gammalt, så OOODELADI, OOODELADI! Är lite förkyld och febrig, men också mycket exalterad.

SKA FÅ JOBBA! I FRED! OCH ÄTA VAD JAG VILL TILL MIDDAG UTAN ATT NÅGON SÄGER 'DET HÄR ÄR INTE I MIN SMAK' EN ENDA GÅNG!

Oh, be still my beating heart.

Det här kommer bli bra.

lördag, augusti 1

5 x färdigmålat


Vi har verkligen inte haft tur med vädret den här målarveckan.


Det kan ingen säga.


Men så fort det varit uppehåll och pappa har gett sitt OK GO! för att måla efter att ha gått omkring och känt på alla brädor så de varit tillräckligt torra har vi kastat oss ut och målat.

Och sista dagen, lagom till lunch när mamma och pappa hade bestämt sig för att åka hem, blev vi tamigfan klara. Fast ingen av oss riktigt hade trott att det skulle gå. PRIS SKE LOV!


Nu står torpet här och mallar sig och är skitsnyggt i kvällssolen. (WTF?!? Nu passar det?!?) Det kan det gott få göra, tycker jag. ÄR SÅ SJUKT NÖJD NU! KONFETTI ÖVER ALLA!

tisdag, juli 28

3 x falu rödfärg

Vårt torp har skrikit efter ny färg nu i flera år, och nu jädrar, äntligen. Vi bestämde oss i januari, och talade om för mamma och pappa att vi tänkte måla och bad dem ta hand om barnen på valfri plats under tiden. De valde att ta hand om dem här, så att de också kunde hjälpa oss med själva målandet. WOOP! WOOP!

Man blir jetesmutsig när man borstar på den gamla falu rödfärgen. Jete.

Nu har vi hållit på i två dygn och kommit kanske... nästan halvvägs? Lite uppehåll vore bra, bara. Det spelar inte så stor roll om det regnar lite när man målar det röda, men det vita kräver torrt väder, och torrt väder... har vi inte direkt haft hittills. Aldrig förr har väderapparna i telefonerna uppdaterats så ofta som i detta torp just nu. KÄMPA VÄDRET! KÄMPA FAMILJEN! Det kommer bli asfint.

lördag, juli 25

TVÅ HUNDRA!!!!!

Men gud ändå, vad är det här för väder? Höststorm i juli, knäcks mina tomatplantor på balkongen nu så stämmer jag nån, vem som helst, det säger jag er. Men aja.

Innan stormen hade vi loppis utmed vägen. Det finns väldigt många pissdåliga grejer med att bo utmed vägen där alla kör/går, och två stycken bra. De två är 1. Man kan sätta upp ett bokskåp som blir väldigt välanvänt, och 2. Man kan sätta upp ett bord vid sin grind och ha loppis helt plötsligt om man vill.

Barnen ville.

De sparar till en minecraftlego-byggsats, och krängde sina gamla leksaker och tjänade nästan 400 kronor på två dagar. Så sjukt nöjda. En kund köpte grejer för 200 kronor, och när hon räckte över pengarna skrek Rufus rakt ut i extas och sprang ett ärevarv i trädgården med hundralapparna i näven över huvudet.

Tänk om alla gjorde så när man betalade något. I kassan på Ica, hos tandläkaren, på bilbesiktningen. Humörhöjare, no?

torsdag, juli 23

Jenny Hellström made me do it

Jag har gått omkring och närt en tanke vid min barm ett tag nu, och den har varit typ: Jag vill kunna sy, helst en kjol. Jag antar att det var därför jag klickade hem Sy! Från hood till skjortklänning av Jenny Hellström Ruas (ja, den Jenny Hellström) häromdagen.

Jag har ett ganska ansträngt förhållande till att sy. Jag orkar liksom aldrig tänka färdigt när jag sitter vid symaskinen. Jag mest chansar, hoppas på det bästa, syr, misslyckas, blir kränkt, och sen försöker jag inte igen på ett år eller tre. Det har sannolikt att göra med att jag sällan pallar att mäta särskilt noga, klipper lite på måfå, tycker att nåla är för mesar, och att sicksacka är överkurs. Det, och så lite att jag inte kan min symaskin över huvud taget, och har lagt manualen på ett så kallat "bra" ställe någon gång för typ ett år sedan.

I hate them "bra" ställen.

Men så kom i alla fall boken. Och kläderna i den var fina. Och i inledningen fanns en lista med tips på hur man skulle undvika att hamna i "åh-gud-jag-hatar-allt-och-jag-är-så-jävla-svettig-nu-DÖDAR-jag-den-här-symaskinen- MED-EN-TRUBBIG-GAFFEL!!!"-läge varje gång man syr något. En del av de tipsen var till exempel: "Ta en drink", "småät" och "gå och lägg dig". Så vackra ord, tycker ni inte? Man vill bara slå in dem i presentpapper och ha dem under kudden och bli bästis med Jenny Hellström på direkten när man läser dem, visst?

Exakt.

Igår sydde jag således en kjol. Eller ja, först var jag på den urgulliga lilla sybutiken som finns här och köpte dragkedja och knapp och sytråd och vliseline (!!!) och mönsterpapper (!!!) och sprättare. Men sen sydde jag en kjol! Och jag mätte och nålade och sicksackade och tänkte (nästan) klart innan jag satte igång, och jag hittade manualen till symaskinen och DET HÖRDES STRÅKAR I BAKGRUNDEN, och nu är kjolen klar och den blev som jag ville ha den, och jag vill tacka livet. Eller Jenny Hellström. Eller båda.

Så fräckt ändå?

Tycker väldigt mycket om boken.

(Och kjolen. Kanske mest kjolen? Men också boken.)

söndag, juli 19

Säg en film! Säg fjorton!

Excite! Mannen jag lever med och jag bestämde oss just för att införa en filmkväll i veckan, och bestämma film varannan gång. Vi måste gå efter alfabetet när vi väljer, men annars finns det inga regler. Nya eller gamla filmer, redan sedda eller osedda, allt funkar (så länge filmen finns att få tag på).

Mina bokstäver är B, D, F, H, J, L, N, P, R, T, V,  X, Z, Ä.

Har kommit på: "Begin again" och "Lunchbox" hittills, för de har jag tänkt se länge. Men mer, då, mer? Är så himla ringrostig på film, va. Men ni kanske vet? Jag blir asglad för tips!

Rapport från en söndag

Jahopp.

"Sitt inne och glo på ipad/dator hela dagen (ALLA MINUTER!!!) om du vill"-dagen gick ungefär som förväntat. Det lilla barnet tröttnade efter två timmar och började leka. Det stora barnet tröttnade inte över huvud taget. Han har suttit klistrad vid minecraft/minecraftklipp på youtube från halv nio i morse tills halv nio ikväll, med ytterst korta avbrott för intag av föda och toalettbesök, och när han gick och la sig deklarerade han att när han blir vuxen och "får bestämma allt" (HA! You wish, gullet) ska han ha såna här dagar jämt. Om han gifter sig och får barn någon gång och barnen till exempel vill ha en macka med jordnötssmör och sylt "så får tjejen eller killen jag har gift mig med fixa det".

Ok.

Meanwhile har jag grävt upp en jädra massa blommor ur en rabatt enligt mitt nya motto som jag väl strax kommer brodera på en bonad och hänga över sängen: "Livet är för kort för att slösa rabatt på fula blommor." Istället för det menlösa lila spretet jag grävde upp tänker jag peta dit: höstanemon, malva, nån gul vallmoliknande grej kanske, prästkragar, stjärnflocka, pioner och rosor. Kanske lavendel? Det kommer att göra mig: jefligt fattig på pengar, men jefligt rik på blomsterrelaterad extas. Om blommorna överlever, det vill säga. Och inte äts upp av sniglar.

Hej svejs.

lördag, juli 18

6 x skärmfri vecka

Okej, så "skärmfri vecka" är inte nödvändigtvis samma sak som "spelfri vecka", om någon undrade. Har varvat monopol, yatzy, uno, monopol, yatzy, uno, monopol, yatzy, uno, monopol, yatz... ja. Har också: Plockat blåbär i hällregn. Åkt på loppisar. Ätit kantareller. Läst fyra böcker för egen del, och fyra ziljarder böcker för barnen. Äntligen (ÄNTLIGEN!) lyckats få mina avkommor att gilla The Ark och Orup. De skrålar nu lydigt med i både Calleth you, cometh I och Regn hos mig. Möblerat om i torpköket. Fuktskadat min telefon i annat hällregn. Käkat glass i sol. Blivit myggbiten. Sett en hjort. Hört hundra fladdermöss i väggen. Sådana grejer.

Vid ett tillfälle lekte barnen "roliga klipp på youtube". Det var ganska underhållande. Har även fnissat mycket åt att det flög förbi en duva och kuttrade vid ett tillfälle, och vi tittade helt trött på den och bara: "Ah, duva. Det är omvärlden kommunicerar med oss nu. Det var säkert en länk till någon skitviktig artikel vi borde läsa."

OCH IMORGON ÄR DET SKÄRMDAG! Tänker väl varva instagram, bloggar, twitter, instagram, bloggar, twitter, instagram, blogg... ja.

Det har varit rätt skönt, faktiskt.

lördag, juli 11

Skärmexperimentet

Det är ett jäkla dealande om speltid i vårt hem för tillfället. Så nu testar vi detta, efter långa, tårfyllda diskussioner: Hela familjen helt skärmfria en vecka från och med imorgon. Och efter den veckan får man sitta inne med sin dator/ipad en hel dag (ALLA MINUTER!!!!) om man vill.

Kan bli intressant, det här.

Hörs om en vecka!

fredag, juli 10

En lista

Snor av Maria, som snott av Ania, som snott av Sandra, men jag hittar inte rätt länk.

Beroende av:
Mat på regelbundna tider. Jag tappar all livslust, all initiativförmåga och gråter för ingenting när jag är hungrig. Det värsta jag vet är när man driver runt i grupp på stan och letar efter en restaurang och redan är skithungrig och ingen kan fatta något beslut. "Kanske här?" "Nääää, jag vet inte." "Ska vi kolla nästa?" "Ja, kanske?" "Mig kvittar det." ÅH FY FAN, JAG BLIR SÅ ARG, MEN BESTÄM NÅT BARA, GE MIG MAT, ANNARS LÄGGER JAG MIG I RÄNNSTENEN OCH GRÅTER OCH SEN GÖR JAG SLUUUUUUT!!!

Vad behöver du mest just nu?
Äh, jag vet inte? Har ny läslampa vid soffan, vin, bok och sovande barn. Mitt liv är komplett.

Vad tror folk om dig?
Gud, svårt. Min bästis säger att det finns folk som tycker att jag är cool. Första gången hon sa det till mig skrikskrattade jag rakt ut.

Stämmer det?

*skrikskrattar rakt ut*
Nä.

Vad får du ofta komplimanger för?

Att det är fint i mitt hem och att jag skriver roligt. (Av folk jag inte känner.) Att jag bakat eller lagat något som var gott eller snyggt eller både och. (Av folk jag känner.) Att jag fixat något i hemmet, till exempel en ny läslampa. (Av mannen jag lever med.) Att jag är stark. (Av barnen jag lever med.)

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Jahadå! Jag kanske inte skrattar högt som i HAHAHA, men jag fnissar ofta till i min ensamhet när jag kommer att tänka på något festligt som någon sagt eller gjort. Häromnatten vaknade jag upp och kom att tänka på att min syster kallade en Britt för Breet av misstag i en konversation för någon vecka sedan. (Nä, ni tycker inte det är kul nu. Men TRO MIG, det var kul när det hände.) Jag fnissade rakt ut mitt i natten.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
"Men HALLÅ, jaaaa! Svinsnyggt ju! Varför har du inte gjort så förut? Också, du är imponerande snabb. Där har vi en del att lära." Det var från min syster efter att jag fiskat beröm för ovan nämnda nya läslampa.

Nästa mål i ditt liv:
Alltså, jag har semester, jag orkar inte tänka på livsmål. Men jag vill gärna måla om i vardagsrummet.

Hur svarar du i telefon?
"Ja, det är Lisa?"

Vem ringde dig senast?
Gustav. Han sa: "Yo, vad ville du?" och jag sa "Det var inget, vi letade efter bollen till fussballspelet, men vi hittade den, så det är lugnt."

Antal timmar sömn i natt?
Nästan nio.

Hur känner du dig just nu?
Amen, nöjd! Har jag nämnt att jag fixat en läslampa vid soffan? Jag bara ah, vi behöver en läslampa här -> kanske den som ligger i källaren ->  fast den har ju fel färg -> men jag har sprayfärg -> kutade ner till källaren -> sprejade -> monterade -> klar. Ibland är jag faktiskt imponerande snabb.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Kanske blå? Eller röd.

Favoritdryck på morgonen?
Kaffe.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Mellan elva och tolv.

Är du blyg?
Ja! I verkliga livet är jag blyg, introvert och mycket ängslig i nya sociala sammanhang. På internet är det lättare.  

Sysslar du med någon idrott?
Jag rider en gång i veckan, men skulle aldrig få för mig att tävla.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Njaeeeee, nä, jag tror faktiskt inte det. Bli kär av att titta på varann? Bara? Helt tysta? Nä, jag vill ha prat också. Skitbra prat, medan man tittar på varandra.

Har du några smeknamn?

Det händer att Linda kallar mig för Liesl. Det händer att Karin kallar mig för Bästis. Det händer att Maja kallar mig för Stormesen. Och det händer att Rufus skriker "Mamiiii!" och springer mot mig när jag kommer för att hämta honom på eftermiddagarna. Det händer inte att Gustav kallar mig för Regeringen eller Chefen, och det är tur för honom, för jag hade blivit vansinnig.

Har du kyssts i regnet?
Ja. Jag vill gärna tänka att det var som i en Jakob Hellman-sång.

onsdag, juli 8

Årets sambo bölar ut

Okej, glöm allt jag sa om harmoni i familjen, Gustav har tandvärk. Ingen här är harmonisk alls. Igår var det på en nästan hanterbar nivå (han kunde till exempel släpa sig upp och faktiskt vara uppe). Idag har han varit instängd i sovrummet hela dagen, och kommer bara ut för att skriksuckandes jaga reda på nya droger (alvedon/ipren) med några timmars mellanrum. Vi räknar timmarna, nä, minuterna till hans akuta tandläkartid imorgon.

"Pappa är faktiskt en riktig superstackare", säger det ena barnet.
"Om pappa svimmaj i tanden kanske vi inte haj någon pappa mej föjjän på löjdag", säger det andra barnet.

Själv hanterar jag tandvärken precis som jag brukar göra med alla åkommor Gustav drar på sig - genom att bli helt okontrollerat arg, och efter ett tag också tycka synd om... wait for it... mig.

ALLTSÅ, VAD ÄR DET OM?!? Så fruktansvärt osympatiskt.

Det har till exempel hänt någon gång när han varit kräksjuk för fjärde gången samma vinter och legat isolerad i tre dygn att jag tänkt tankar i stil med "Varför är jag aldrig sjuk? Varför får jag aldrig ligga isolerad? Jag vill också ligga i tre dygn och spy och se på teveserier och sova och ropa efter iskall saft och säga 'det är nog ingen bra idé att jag hjälper till med matlagningen' när det är dags för middag, fan vad orättvist!"

Riktigt dit har jag inte kommit nu, jag är inte avundsjuk alls. Men jag är fortfarande vansinnig. Inte nödvändigtvis på Gustav (alltså, det är på riktigt väldigt synd om honom) utan på sakernas tillstånd, men vem märker skillnaden? Ingen. Särskilt inte Gustav själv, är jag rädd.

Har visserligen sammanbitet servat med alvedon/ipren och ringt runt till tandläkare och tagit med mig barnen till simhallen för att hålla oss ur vägen, men jag har också: snäst, höjt rösten, klampat i trappan, dramaqueenat, suckat och diskat superhögt i vredesmod. Priset för årets bästa sambo? Ja, nä, kämpa på ni andra, jag lämnar walk over. Har inte en chans i helvetet. Så kränkt över att min semester har förvandlats till skriksuckarnas högborg.

Beter mig ungefär som om jag vore tre.

Men imorgon!

Om fjorton timmar!

KÄMPA FAMILJEN, etc.

måndag, juli 6

Nätet i bakgrunden

Jag träffade en kompis från förr idag, och vi fikade i fyra timmar. Jag har inte sett honom på många år, så vi fick börja i den här änden: "Hur många barn har du nu igen?", men under hela första delen av mitt liv, och fram till gymnasiet, var han en av de allra närmsta. Nu är vi trettiofem, och hundra saker har hänt. Och ändå är det på rätt många sätt samma?

Jag tycker det är en av de intressantaste sakerna som finns. Vad stället man växer upp på gör med en, vad personerna man växer upp med betyder, och hur mycket det/de stannar kvar hos en sen, fast man kanske inte ens vill, eller fast man kanske inte ens fattar det i sitt vardagliga liv. (Yeah, yeah, uppenbarligen tycker jag det är intressant. Har just skrivit en hel bok om det.) Och sen ses man när man är trettiofem och vet egentligen ingenting om den andres vardag men ändå bara: Ah, men hej, vi cyklade hem åt samma håll i alla år, jag känner ju dig. Och så kan man hoppa över alla hundra år av trevande småprat och säga riktiga grejer direkt istället.

Man hinner för farao prata om skitmycket viktigt på fyra timmar då!

Och nä, det är inte alls säkert att man har så mycket gemensamt längre. Man kanske inte ens skulle gillat varann om man träffats för första gången nu. Men jag tycker så himla mycket om att bli påmind om att jag inte hittat på de där människorna. Att de fortfarande finns. Det lilla gäng som åkte till Lefkas, körde omkull på mopeder med, drack folköl, tältade, åkte skolbuss, badade på Sikabacken och tjafsade om vem som hade pluggat minst till proven, de finns fortfarande. Ibland kan jag prata med någon av dem i fyra timmar.

Inuti huvudet på mig är de som ett litet tryggt nät någonstans i bakgrunden.

Herregud, vad jag hoppas att mina barn hittar ett bra sånt nät när de blir äldre.

söndag, juli 5

Vad jag tänker när jag tänker på semester, del 2

Vi har semester ihop nu, alla i familjen. Det är så här, två dagar in på spektaklet: OVÄNTAT HÄRLIGT OCH HARMONISKT?!? (Jag har, i vanlig ordning, varit nervös. Jag tycker inte semester nödvändigtvis behöver betyda den mest harmoniska familjetiden på året. Snarare tvärtom.) Den här veckan gör vi ingenting. Eller alltså, jo, vi gör grejer, men vi har ingen plan. Vi har inte bokat några biljetter, inte hyrt något hus, inte åkt någonstans, eller bokat in något umgänge med någon. Vi är hemma. Vi sover rätt mycket. Idag har jag läst lite i en bok, rensat en halv grusgång och två rabatter, sprungit varv på varv runt fotbollsplanen med Svante som håller på att lära sig cykla, sovit middag på en filt i skuggan och sett på när Gustav bryggt öl i trädgården. Under tiden har barnen lallat omkring och ömsom sprungit i vattenspridaren, ömsom badat i plastpoolen, ömsom haft något slags gymnastikdisco i vardagsrummet, ömsom cyklat och ömsom spelat minecraft. Vid ett tillfälle lekte vi kurragömma. Men mest sköter de sig liksom själva? Och är ganska sams? Mind: blown.

Gustav säger att han kan sköta all nödvändig matlagning under våra gemensamma semesterveckor om jag vill.

Det är den finaste kärleksgåva jag någonsin fått, tror jag.

Sommaren 2015, du kanske kan bli något ändå?

Och också: Barnen är så stora. Vad mycket lättare allt blir.

5 x odling


Man kan säga att naturen liksom gillar att det blivit varmt helt plötsligt. Det är ett sabla prunkande going on här just nu.


Potatisen är värst, ety den breder ut sig utan att ta hänsyn till någon annan. Idag åt vi färskpotatis som vi byggt själva och kände oss som gudar vid middagen. Vi åt också spenat, och några salladsblad som sniglarna så generöst lämnat kvar åt oss. (Ja, och vegobullar och gräddfil och smör och sånt tjafs, men de hade vi inte byggt från grunden, så skit i dem nu.)


Och det här är Felix Fågelskrämmare! Den byggde Svante och jag igår, och bannemig om hen faktiskt inte gör sitt jobb rätt bra? I morse plockade vi i alla fall en liter jordgubbar (som ingen annan hade ätit på först) och åt till frukost.


Och kronärtskockan! Åh, kronärtskockan, mitt hjärtas fröjd och glädje. Så coolt att den inte kolat vippen än? Vi har fem plantor.


Vi har även: rödbeta, squash, tomater, gurkor, chili, tusen sorters lök, sockerärter, bondbönor, brytbönor, kryddor, hallon och vinbär vid liv och under uppbyggnad. Morot, dill och koriander, däremot? Döda. Och broccolin kan man säga ligger i koma, med oviss utgång. Det ser inte så ljust ut.

Vårt stora problem är mördarsniglar. Vi hoppades att vi skulle slippa dem genom att odla högre upp, men aaaa, nä. De kan klättra. Vi plockar (läs: dödar) sniglar varje kväll, har koppartejp runt alla lådor, och har testat snigelpellets, vägsalt, ölfällor, what have you. Ändå lever de och frodas, och käkar upp våra grödor för oss. Jag älskar inte mördarsniglar. Det gör jag inte.

Men de gillar i alla fall inte potatis.

Det gör jag.

tisdag, juni 30

Detta har hänt

Vi har sommarlov nu, alla utom barnafadern i familjen, och jag och barnen har tagit oss till Småland, checkat in hos mamma och pappa, och glömt bort att bloggen finns. Det är som det brukar.

Förutom det har följande hänt:

1. Jag har lyckats grilla egengjorda vegoburgare på grillen utan trilla-isär-problem. (Och utan fiberhusk!) Ni som fattar fattar.

2. Jag har jämfört allt vi odlar hemma med allt pappa och mamma odlar här och fått mindervärdeskomplex. Det är ett sjujävla prunk som pågår här. Tomatplantorna är kraftiga som små träd? Jag fattar inte.

3. Min bok har skickats till tryck, och jag har tänkt många gråtmilt tacksamma kärlekstankar om min redaktör. Älskar min redaktör så himla innerligt.

4. Jag har blivit lite, lite kär i min systers avkommor. En av dem åt till exempel lunch igår iklädd endast slalomhjälm. Sedan gick han fram och gav mig en örfil när jag eventuellt hånade honom lite, lite. Rätt åt mig.

5. Inget mer.

6. Jo! Jag har fått sovmorgon. Och jordgubbarna har mognat.

Allt är okej.

torsdag, juni 25

Och den delade dropboxmappen

(Foto: Ulrika Pousette)
Vi skriver alla texterna till "Ännu mera vego" nu, jag och Sara. Vår arbetsfördelning är ungefär så här: Sara skriver ner receptet, vad som är i rätten vi kommit på, och instruktionerna för hur man ska genomföra tillagningen. Sedan lägger hon receptet i vår delade dropboxmapp. Jag öppnar det, skriver ingress och fluffar till språket så tonen blir som vi vill ha den. Och så markerar jag de stycken där jag tycker Sara tippar över och blir för nördig som dietist och skriver "stryk?" i kanten och lägger tillbaka receptet i mappen. Och så vandrar varje recept så där mellan oss några varv. Ibland gör vi omvänt också. Då skriver jag först, och sedan går Sara igenom och kollar om jag har ljugit när det gäller näringslära och markerar stycken där jag fluffat för mycket, och lägger till sådant som jag missat. Imorgon ska vi vara så färdiga att vi kan skriva ut hela högen med recept i varsin bunt, har vi tänkt. Och sen ska vi ägna varje matlagningstillfälle under resten av sommaren åt att provlaga alla rätter fram och tillbaka och kors och tvärs och gång på gång och se så alla mått stämmer och instruktionerna är tydliga.

TJOFADERITTAN, LAMBO!

Min familj borde lovprisa marken jag går på lite oftare än de gör, tycker jag. Eller åtminstone sluta envisas med att påpeka att den vällagade mat jag så omsorgsfullt ställer på bordet varje dag ser ut som bajs. För det är ju verkligen inte ens sant.

onsdag, juni 24

Kära dagbok

Åhej åhå, vad svårt det var att veva igång vardagen efter midsommarhelgen då, vi bara somnar hela tiden. Får dra upp oss själva och barn ur sängarna på morgonen, och samtliga familjemedlemmar slocknar som klubbade sälar när det vankas barnbok i sängläge runt åtta på kvällen. Det står disk och tvätt och grejer överallt i huset, för ingen orkar. Eller hinner innan vi somnar, jag vet inte vilket det är.

Skitsamma.

Snart har vi semester.

Och jag har hittat ett nytt ställe att rida på! Det är bra. I höst ska jag ta lektioner på islandshästar en kvart hemifrån, och igår var jag där och fick provrida. Det var så här: IIIH! VAD KUL ATT TÖLTA! OCH VILKA RUFSIGA GULLIGA HÄSTAR MED TJOCKA PANNLUGGAR! OCH VILKA SKITFINA ÄNGAR! IIIH! Är visserligen verkligen inte svårflirtad, det räcker typ med att säga "häst" och "ridlektion" i samma mening så börjar jag spontant klappa i händerna som ett överexalterat barn, men ändå. Det blir bra, det här.

söndag, juni 21

3 x midsommar



Saker jag gillar: Att vi kan vara i torpet med våra två närmsta kompisfamiljer en långhelg utan att bli irriterade på varandra, fast det egentligen är rätt trångt att få plats alla elva. Att den som vill ha kaffe sätter på kaffe. Att våra barn stiger upp på morgonen och inte känner något behov av att väcka oss, för de kan lika gärna serveras kalaspuffar av någon annan vuxen i sällskapet. Att emellanåt få vara den vuxna som serverar kalaspuffar. Att alla vuxna i sällskapet lagar lika mycket mat, och diskar lika mycket disk, utan att någon behöver be om det. Att vi inte känner oss som värdar, fast det är vårt hus, och att alla hittar i kökslådorna nu för tiden. Att den ena kompisfamiljen verkligen verkar gilla den andra, fast de egentligen inte känner varandra speciellt bra. Att se barnen ihop. Ja, jädrar, alla dessa barn som vi umgåtts med sedan de var små spädisar.

Vad bra du blev, midsommar 2015.

torsdag, juni 18

tisdag, juni 16

3 x saker jag tänker mycket på




1. Tapeten "Jordgubben" från Boråstapeter som jag obviously måste ha någonstans på grund av ÄLSKAR DEN!!!

2. Att jag plötsligt fick feeling och bakade donuts i söndags och sedan gav bort typ allihop till Gustav så han kunde ta med dem till kontoret på grund av ÄR VÄL SJUK I HUVUDET?!?

3. Den här manushögen, på grund av SKICKAR SNART TILL TRYCK!!!

måndag, juni 15

Charmig! Glad! Ja jädrar i mig!

Men åh, halledaaa, vad trött jag är på allt. (Allt = att behöva laga mat varenda dag, att behöva tömma diskmaskinen varenda dag, att behöva tvätta kläder varenda dag - OBS! Notera "behöva" när det gäller kläderna, tvättberget som väntar på att tvättas i källaren håller på att anta gigantiska proportioner - samt att behöva plocka undan efter måltider varenda dag. Är också rätt trött på att behöva ta på mig kläder varenda dag. Alla paltor jag gillar är ju jämt i tvätten! Undrar varför.)

KÄMPA!

Är så nöjd med att vi ska ändra om i vår uppdelning av le livspuzzle i höst, jag och Gustav. (Jag har jobbat 80 procent det senaste året, och han har jobbat 100.) Många verkar liksom bli så himla härliga personer av att gå ner i arbetstid och få vara mer med barnen i vardagen, och så där. De tar vara på sin lediga tid och typ... gör utflykter med sina avkommor, säkert. HA! Jag blir verkligen inte härlig. Jag blir bitter och rätt otrevlig. Det har i och för sig rätt lite med själva barnen att göra, men det jävla (förlåt) matlagandet? (Och tömmandet av diskmaskinen.) Guuuud, vad jag ser fram emot att inte laga alla vardagsmiddagar i detta hem i höst. Varje dag när det är min tur att jobba till 17.30 och komma in i köket till serverad middag och ha sluppit undan hell hour kommer kännas som en schlager.

Då ska jag vara charmig och glad jämt.

(Förutsatt att maten verkligen är serverad då, givetvis. Annars ska jag ju naturligtvis vara en hungerbitch.)

CHARMIG! GLAD! JA JÄDRAR I MIG!

Kul ska det bli.

Podden är död! Länge leve podden.

Idag går ungdomsbokspodden "Allt vi säger är sant" i graven, och det allra sista avsnittet (som handlar om avslut) är precis publicerat här. Där pratar vi om slut på böcker, spoilers och avslutningsmeningar vi minns. Och om varför vi lägger ner.

Fasen, vad roligt det har varit! Och vad mycket bra böcker vi läst!

Avsnitten kommer att ligga kvar i minst ett år till och här kommer en puss över hela internet till alla som hejat, lyssnat, medverkat och engagerat sig. Vi gillar er.

lördag, juni 13

Livat en lördag

Jag tycker det är intressant att jag har blivit en sådan som tar "en kvällsrunda i trädgården" och vattnar och knipsar av överblommade blommor och dödar sniglar och tittar till grödor så fort barnen somnat. Nog för att jag anade att jag skulle tycka det var rätt trevligt med trädgård när vi flyttade, men jag tänkte nog mest att det var för att man skulle kunna sitta i den och äta middag någon gång emellanåt. Little did I know. Uppenbarligen hade jag ett latent trädgårdsintresse som bara låg och väntade på att få poppa upp i dagsljuset och gå bananer, för nu vaknar jag upp på lördagarna och tänker saker i stil med: "Det roligaste som skulle kunna hända idag är om jag får åka till Blomsterlandet och köpa en perenn och plantera den i min nygrävda rabatt."

Mig har ni lärt upp bra, mamma och pappa! Snart är jag exakt som er.

I övrigt har följande hänt: Två av mina bästa kompisar kom hit igår och vi åt middag på en uteservering. Det var min första äta-ute-i-Gnesta-på-kvällen-gång. Chevré chaud och rödbetor och för mycket vin och fjorton myggbett senare bäddade jag ner bästisarna på var sin madrass. I morse väckte Svante dem genom att rikta sin vattenpistol mot dem och vråla UPP MED HÄNDERNA ANNARS SKJUTER JAG in i deras hörselgångar. Trevligt.

Vi har även: varit på stranden och invigt beach 2015. Kom att tänka på motreaktionerna mot reklamen för nåt himla viktminskningspiller som täckte Londons tunnelbanesystem nyss. Budskapet i reklamen var typ: ÄR DIN KROPP STRANDREDO? Och så nån bild på en skitsmal modell med en pillerburk bredvid sig. Motreaktionen var bland annat en post it lapp som någon satt dit på skylten, med texten: JAG HAR EN KROPP. DEN ÄR PÅ STRANDEN. ALLTSÅ ÄR DEN REDO.

Nu ska jag gå ut och stänga av vattenspridaren.

Adjö med er.

onsdag, juni 10

Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus







I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.