En mycket liten giraff, tack

Dagens festligaste diskussion: Husdjursdiskussionen kring matbordet.

Caroline: - Igelkottar! De är underskattade som husdjur känner jag. Så sjukt söta!
Lisa: - Jag tycker giraffer är söta. Fast de är kanske inte så praktiska att ha som husdjur?
Caroline: - Jodå, om man krymper dem. Så de blir i ungefär samma storlek som en igelkott.
Lisa: - Sant. Då vill jag ha en krympt giraff som husdjur.
Gustav: - Jaha, men då vill jag ha en krympt ko. Fatta coolt att ha en liten, liten, liten ko som man behöver gå ut och rasta!
Lisa: Får man sticka sådana där kroppsstrumpor som folk har till sina små hundar till sin minigiraff eller miniko, tror ni?
Caroline: Ja. Och så får man sätta små guldknoppar på kossornas horn också om man vill.

Alltså, gemene hundägare i parken kommer ju dö knall fall av avundsjuka när Gustav och jag kommer gående med en minigiraff i kroppsstrumpa och en miniko med guldknoppar på hornen i varsitt koppel. Det fattar man ju direkt.

T som i trött som i tuvudvärk

Men asså, ärligt, att man skulle bli så här TRÖTT av att jobba, va!
Vad är grejen med det? Varför har ni inte sagt något? Ni kunde varnat!
Jag skulle kunna hålla upp tre fingrar i luften och bara "Hur många fingrar?" och gissa FEL för synen är så suddig, men det gör jag inte, för jag ser inte poängen med det.
Natti natti.

Borta bra och allt det där...

...men hemma! Hemma är inte så jädra pjåkigt det heller.

Antal jobbdagar avklarade: 1
Antal gånger jag behövde gå och handla på hemvägen: 0
Antal lägenheter som såg ut som skit när jag kom hem: 0
Antal chihuahuaor med hatt som sprang omkring i lägenheten: 0 (lite besviken)
Antal killar i frack som mötte mig i dörren vid hemkomsten: 0
Antal killar i smoking däremot: 1 st (!)
Antal appletinis serverade på silverbricka: 1 st

Och sonen bara: Göllegöllegöll mamma, hit med din näsa så jag kan bita i den tills det nästan kommer blod.

Så säger pandan

Shit, alltså. På vissa plan är det så mycket svårare att vara förälder än jag förväntade mig! Idag har vi till exempel tvingats tillbringa säkert en timme med att googla djurläten för att kunna lära Rufus rätt när vi tittar i hans djurpekböcker. Man trodde liksom att man skulle kunna komma undan med hund, häst, gris, tupp och får typ. Men nej, då.

- Titta, Rufus! En noshörning! Så här säger noshörning... eh. Gustav, hur låter en noshörning?
- Ingen aning. Hoppa över den.
- Okej. Titta, Rufus! En sköldpadda! Så här säger sk... vaffan! Hur låter en sköldpadda då?
- Ingen aning. Låter den ens? Hoppa över.
- Titta, Rufus! En zebr... nej. En pingv... nä. En flodhä... nähä. Men vad i h-vete, HUR LÅTER EN LARV?!?

Det här är inte okej, pekboksgörare, inte okej! Det är meningen att mitt barn ska tro att jag kan precis allt i åtminstone tio år till (helst jättemycket längre), det är ALLDELES FÖR TIDIGT att jag tvingas blotta mina svaga sidor på det här viset innan han ens fyllt ett. Nu lyckades vi visserligen styra upp situationen genom att distrahera Rufus på annat håll tillräckligt länge för att hinna googla upp djurlätena till nästa läsning, men det var verkligen på gränsen.
Känner mig helt svettig.

Pappas dag

Min pappa kan allt. Utom möjligen att sätta upp snygga tofsar i mitt hår och visa 100% entusiasm varje gång jag vill möblera om. Annars - allt. Speciellt bra är han på att ta fart när man ska gunga. Jag har i och för sig inte testat det på ganska många år, men minnet sviker inte när det gäller sådana viktiga detaljer, det gör det inte.
Så här gör han: Tar tag i gungan som man sitter på. Lyfter den högt, högt, högt över marken, så högt han bara når. Håller den still fast han får mjölksyra i armarna. Sedan säger han. NU DU! NU SKA DU FÅ ÅKA! Och så släpper han och man flyger iväg och illskriker för det kittlar så mycket i magen och så gastar man igen pappa, igen, igen, igen, säg nu ska du få åka, säg det! Och då gör han samma sak massor av gånger till.

Bästa pappan, jag svär.
Idag och alla andra dagar.

Med grädde på toppen

Hörde talas om att det är kladdkakans dag idag, och ja ja, visserligen är det ju bara ett fånigt påhitt av handeln, men ändå, you had me att kladd.

Testade ett nytt recept. Och man kan verkligen lita på den där Leila, det säger jag er. När alla andra människor i världen gör kladdkaka med vanliga ingredienser (socker, ägg, kakao, smör, mjöl, sådana grejer) då kan man vara helt säker på att Leila har slängt något extra something something för att lyxa till det lite till. Och mycket riktigt, längst ner i receptet: 50 gram kvalitetschoklad .

Man blir liksom aldrig besviken.
Aldrig!
Illamående däremot.
Det blir man.
Nästan jämt.

Ett litet utbrott

Och just det! Det är inte varje dag jag håller med Malin Wollin i allt hon tycker, men det här har hon tamigfan rätt i. Om jag fick tre önskningar av en god fe skulle jag lägga åtminstone en på att önska så alla vuxna (inte bara mammor!) skulle sluta stå framför spegeln och nypa sig i sina fina magar och bara "Guuud, måste börja nya sunda livet nuuuu, hur ser jag uuuut!" så att BARNEN HÖR (eller ja, gärna resten av tiden också för den delen), för det krävs faktiskt ingen hjärnkirurg direkt för att haja att barnen sedan växer upp och får rätt lätt att falla i samma tankemönster och plötsligt står man där med en tolvåring som svälter sig själv och bara: Vad hände?

Käften om det där med vikthets och missnöjdhet med era kroppar.
Okej?

Matchad

- Gustav, får jag dricka lite av det här vinet?
- Ja, jag köpte det till dig.
- Får jag dricka det i tacky martiniglas?
- Visst.
- Bra, för det passar bättre ihop med min morgonrock.
- Det matchar din white trash-outfit, menar du?
- Just det.

Finaste fredagen

Stor dag idag, emedan vi varit i simhallen för första gången i Rufus liv.
Hemskt festligt att se sin telning i denna nya situation!
Först var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den. Sedan var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den och höll krampaktigt i en boll. Sedan var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den, höll krampaktigt i en boll och plaskade lite med ena handen. Sedan doppade han huvudet och hade två-tummar-upp-kul. När han började gnugga sig i ögonen gick vi upp, och innan vi hunnit ut ur lokalen sov han som en sten i vagnen. Nu sover han i sängen, och hans föräldrar tänker ägna sig åt sina respektive favorithobbys = brygga öl/kolla på sjukhusserier. Det är inte jag som brygger ölen.

Oskyldigt anklagad

Idag var jag inne på en butik och köpte en hemlig grej till en liten tjej i min närhet som snart fyller ett bast. Det gick till ungefär som det brukar: Jag sa hej. Betalade. Småpratade med damerna i kassan. Bad dem hjälpa mig med dörren. Gick därifrån. Tio sekunder senare blev jag ryckt i ärmen av en av damerna bakom kassan som ville kolla så jag inte hade snattat något. Ur min väska stack det nämligen upp en leksak, som "skulle kunna vara från butiken, och den är i så fall inte betald."

Jag kan inte F.Ö.R. M.I.T.T. L.I.V sluta tänka på det här.

Ser jag ut som en tjuv?
Beter jag mig skumt?
Och om jag nu hade varit på rövarstråt - hade jag då låtit den snodda leksaken sticka upp ur väskan, ställt mig i kassan för att småprata och betala för en annan vara, och sedan bett personalen hjälpa mig med dörren för att verkligen se till så att de fick en ordentlig titt på mitt stöldgods?

Hoppas inte, det verkar ju direkt korkat.

Jag gjorde det inte

När man reser sig från den varma soffan
och släpar sig iväg och tränar
i någon slags överjävlig snöstorm,
bara för att inse att man inte är sitt mest vältränade jag just nu
(kanske inte ens sitt näst mest
eller sitt näst näst mest),
och det är någon himla modellbrud
med fyra meter långa ben
och platt mage
som ställer sig och stretchar naken i bastun
mitt framför ögonen på en,
då kan det hända
att man vill spotta lite
som i förbifarten liksom
rakt ner på hennes fantastiska fot.

Fåret vem?

Fyra gånger de senaste veckorna har olika människor i min närhet talat (eller kanske skrivit) om Fåret Shaun. Jag har nickat och sett glad ut, och kanske sagt något i stil med: "Ha, ha! Fåret Shaun, ja! Tell me about it." Men i själva verket har jag känt mig som ett levande frågetecken, redo att slänga mig på marken och skrika.

VEM ÄR FÅRET SHAUN?
BORDE JAG KÄNNA TILL HONOM?
OCH VARFÖR STAVAR HAN SITT NAMN SÅ KONSTIGT?

Och, som bubblare: Stavar han verkligen sitt namn konstigt, eller är det jag som aldrig förr sett namnet i skrift?

Sömnigt och suddigt

Börjar svininfluensan med ont i hela kroppen? I så fall är det KÖRT för mig. Idag har vi varit inomhus hela dagen och lekt med en boll, sovit i kapp, gömt oss bakom soffan och hittat oss igen.

Att dela eller inte dela

Har förresten mötts av ett och annat "Oj! REDAN?!?" på sistone när jag berättat att jag ska börja jobba igen. Är lite osäker på om det betyder "Oj! Har det redan gått tio månader, vad fort tiden går!" eller "Oj! Ska du redan lämna bort ditt barn till någon annan? Dålig morsa!", men oavsett vilket finner jag det hela mycket intressant.

I det här hushållet har diskussionen om hur man ska dela upp föräldraledigheten aldrig riktigt varit en diskussion. Vi både vill och kan dela helt lika, därför gör vi det. Men det behöver ju inte betyda att alla andra i världen tänker likadant, har jag märkt. Så... av nyfikenhet härnurå, vill jag gärna veta: Ni som har barn (eller mycket snart får barn) - hur har ni gjort/tänker ni göra med föräldraledigheten? Och, om ni orkar, i kommentarerna, varför?

Hur tänker ni dela/har ni delat på föräldraledigheten?

Mamman har varit hemma hela tidenBåda har varit hemma, men mamman har varit hemma längre än pappanVi har delat likaBåda har varit hemma, men pappan har varit hemma längre än mammanPappan har varit hemma hela tiden

Nedräkningen har börjat

Har ägnat orimligt mycket tid och kraft på sistone åt att pimpa det här hemmet.
Det har tapetserats! Det har sytts kuddöverdrag! Det har tapetserats igen! Och lackats! Det har köpts pynt! Det har sytts draperi! Det har sorterats! Rensats ur! Och ändrats färgtema i badrummet! Och jag ber om ursäkt för alla utropstecken, men H.E.R.R.E.G.U.D!

Idag skurar jag kakel och golv.

Man behöver ju inte vara psykoanalytiker direkt för att haja att jag packar min skolväska, so to speak. Efter över ett år av soffsittande och hemmahäng ska jag lämna min lägga och vistas ute i världen igen. Bland vuxna människor. Det känns pirrigt. Jag är osäker på om jag kommer ihåg hur man för sig bland sådana. Jag menar - anses det okej där ute att skrika TITTUT! när chefen sticker in huvudet på redaktionen, eller är det ett beteende som jag bör jobba bort innan måndag?

Årets trend: Äktenskapet

Sommarens trend i bekantskapskretsen:
Gifta sig inför Gud och hela församlingen under mycket pompa och ståt.
Höstens trend i bekantskapskretsen:
Gifta sig i hemlighet. Gärna på annan ort.
(Hemliga bröllop hittills senaste veckan: 2)

Onekligen brainstormar inför vintersäsongen: Gifta sig i snö? På is? I liten fjällstuga? Fly landet och ställa till med bröllop på söderhavsö? Borgerlig vigsel och fest i pulkabacken? Ingå äktenskap medelst e-legitimation på nätet?

En liten vecka

Om en vecka börjar jag plötsligt jobba igen, och lite lägligt har jag därför ägnat kvällen åt att skissa upp planer för hur det ska bli när Gustav blir hemmaman och jag axlar rollen som familjeförsörjare på heltid.

- Jag tänker så här: När jag kommer hem från jobbet behöver jag inte alls gå direkt och handla och laga mat som du har behövt. Och det ligger inte saker över hela golvet heller, och lägenheten ser inte ut som skit i största allmänhet. Istället möter du mig i dörren i frack, serverar mig en appletini, och så springer det omkring en liten chihuahua i hatt i lägenheten och höjer stämningen. Vad tror du om det?

Gustav bara: Vi får se. Det kan bli så. Eller inte.

Spänningen, va! Spänningen!

Ett lockande erbjudande

Min lägenhet är fylld av 6-10 män som tänker spela brädspel hela dagen.
(Och jag säger 6-10 för att vara på den säkra sidan. Jag har inte räknat dem. Spelandet har inte börjat ännu, de går bara fram och tillbaka till kaffebryggaren hela tiden, det är omöjligt att hålla reda på dem i det här läget.)

- Du, Lisa? Vad ska du ha för roll under den här dagen?
- Well, Henrik. Barnflicka, tror jag.
- Hur ställer du dig till att kombinera den rollen med att passa upp på oss också? Typ hämta saker som vi vill ha, baka goda kakor åt oss, koka mer kaffe... sådana grejer?
- Det beror på vad ni tänker ha för attityd.
- Ganska dryga, misstänker jag.
- Okej. Låt mig tänka. Jag tror nej.

En av fyra

Hur är det möjligt att man lyckas gå till affären och upprepa det man ska ha som ett mantra för sig själv när man kryssar mellan gångarna ("Tandkräm. Salt. Ketchup. Välling. Tandkräm. Salt. Ketchup. Välling. Tandkräm. Salt. Ketchup. Välling.") och ändå, ÄNDÅ lyckas komma hem utan vare sig tandkräm, salt eller ketchup?

Det är faktiskt inte ens jag som är disträ i den här familjen.

I say no more

Min bästis har fått för sig att jag kommer att bli galen om jag inte får sova snart. Jag tror att det var för att jag med darr på rösten sa till henne att det förmodligen är så, och visade henne alla mina svarta ringar under ögonen, men jag kan ha fel. Oavsett har det fått Karin att påbörja övertalningskampanjen: "Vi har en fyra! Sov i vårt gästrum! När du vill!" Det är en mycket intensiv kampanj, den har gått från noll till hundra på tre dagar. Den startade mjukt häromdagen med en beskrivning av gästrummet. Hur ljudlöst det var där inne. Inte en enda vaken bebis bodde det där! Sedan gick snacket snabbt över på alla trevliga saker som kunde följa med själva sovandet. Du får använda vårt badkar också! Och min spa-ögonmask! Nu är kampanjen inne i mms-fasen. Igår kväll fick jag en bild på hur Karin ställt in sitt inramade foto på Dr Carter på gästrummet tillsammans med det korta och koncisa meddelandet: I say no more. Och när jag pratade med henne nyss berättade hon att hon försökt involvera sin kille, eller nej, förlåt, MAKE, i kampanjen också.

- Eric! Kan inte du göra mig en tjänst idag?
- Kan jag väl.
- Kan du tappa upp ett skumbad, ställa in en massa levande ljus på badrummet, lägga fram spa-masken och ta en bild och skicka den som mms till Lisa med texten I say no more?
- Eh...
- Snälla?
- Jag tror kanske du ska göra det själv istället.
- Varför då? Jag ska ju jobba!
- Men alltså... Du tror inte att det skulle kunna missuppfattas om jag skickade en sådan bild? Lite grann, bara?

Man måste ju älska den här typen av kampanjer, alltså.
Och den här typen av bästisar.
Det måste man faktiskt.

Halva pris

- Du, Gustav?
- Ja?
- Jag har fyllt hela vår frys med trattkantareller.
- SWEET! Var har du plockat dem?
- På mitt allra bästa svampställe i världen.
- Hötorget?
- Hötorget.

Utrop 1 kr!!!!!

Först tänkte jag: Nej, men om man skulle ta en vända på stan och leta upp ett par snygga svarta stövlar? Det är ju ändå höst, och man behöver ju ett par snygga svarta stövlar, det gör man verkligen. Jag kan tradera bort mina andra svarta stövlar sedan, så märks det inte ens att jag köpt nya.

Sedan gick jag ut på stan och provade stövlar.

Nu tänker jag: Nej, men om man skulle strunta i att köpa skodon, behålla de man redan har, och tradera bort sina ben och fötter istället eftersom INGA STÖVLAR I VÄRLDEN NÅGONSIN PASSAR PÅ DEM?!?

Ni kan få förtur.

Säljes: Billiga ben och fötter i begagnat skick. Fungerar skapligt att gå med, i övrigt inga extravaganser. Årsmodell: 1980. Nypris: Cirka 1699 kr. Utrop: 1 kr!

Detaljer

Pia säger: Men är det inte "ge mig 30 grader kallt och tomtar överallt"?

Och ja, jo, det kanske det är om man ska vara petnoga. Men man vill ju helst inte överdriva i onödan! 15 grader räcker rätt bra för mig.

Ge mig 15 grader kallt och tomtar överallt

Saker jag verkligen fått anstränga mig för att inte köpa idag:

• små, små knäckformar med hjärtan på. Röda, vita och bruna.
  
• ljus till förbannelse.
  
• kökshanddukar med lussekatter på.
• en glöggservis.
  
• doftljus "Pepparkaka" och doftljus "Knäck".

Speciellt de där doftljusen är jag nöjd med att jag lyckades låta bli. Det är liksom så dumt att köpa doftljus när det inte finns mycket annat i världen man hatar lika mycket som just ljus som doftar. De andra sakerna klarar jag mig (eventuellt) också utan, men de hade ändå varit mycket mer okej. Man måste ju ändå få fira lite att det verkar bli jul i år igen, det måste man faktiskt.

Om det här med läsare

Det här med att skriva en skönlitterär bok, det må vara en grej. Men det här med att skriva en skönlitterär bok som andra ska läsa, det är en helt annan har jag märkt. I begynnelsen minns jag att jag förfärat frågade förläggaren om det verkligen var nödvändigt att någon annan än jag skulle läsa boken. Någonsin. Om man liksom inte kunde ge ut den invirad i taggtråd med hänglås på, så man slapp det här med läsare. Förläggaren var mycket tydlig i sitt svar. Hon tyckte inte det var en hållbar strategi när det kom till bokutgivande. Chocken!

Anyhow.

Länge, länge var det i alla fall bara jag och worddokumentet. Sedan (efter ganska mycket angst) var det jag, förläggaren och worddokumentet. Nu (efter gigantiska mängder angst) är det jag, förläggaren, några få andra personer och worddokumentet. Och jag skojar inte när jag säger att jag dör en smula av lättnaden när de där få personerna faktiskt inte ringer upp mig och säger saker i stil med: "Hej, ditt inkompetenta mähä. Nu har jag läst din bok, och jag känner tydligt att det faktiskt får vara nog med det här systerskapet/bästisskapet/förhållandet nu. Boken är för dålig. Jag gör slut."

Är också mycket lättad över att det känns liiite, liiite lättare för varje ny läsare.
Kanske finns det en liten chans ändå att jag överlever släppdatumet. Hoppas!

Som natt och dag

Drömde i natt att jag köpte en lott för fem spänn och vann nitton miljoner.
"Nitton miljoner!" tänkte jag. "Så smidigt! Då har man ju råd med en väldigt stor lägenhet!"
Sedan ägnade jag resten av natten åt att tänka ut vad jag skulle ha i de olika rummen i den väldigt stora lägenheten. (Så här i efterhand kan jag eventuellt tycka att jag fokuserade orimligt mycket på de vita trägolven som skulle finnas i alla rummen. Liksom okej, golv är ju bra och allt det där, men eh, rätt ödsligt att bo utan grejer och bara gå omkring och titta på sina fina golv hela tiden. Möbler har ju sina poänger, trots allt.)

Sedan vaknade jag, gnuggade mig i ögonen och insåg att jag varken hade lott, nitton miljoner, eller en väldigt stor lägenhet med vita brädgolv. Plus att bilen visst inte gick igenom besiktningen.

Nu känner jag mig både ledsen och besviken och tänker tröstäta avocado.

Annars då? Är det bra med er?

Helgens freakshow

Min mor och far har varit på besök i helgen. Det var kul. Jag har i och för sig mest sett ryggen av dem eftersom de krypt omkring på golvet och lekt med Rufus tjugofyra-sju, men då och då, vid festliga tillfällen, har det hänt att de vänt upp ansiktet mot mig och tilltalat mig.

- Han är inte så bra på det här med att skratta högt, din son. Vi måste nog lära honom.

Och så tänker ni er nu den något läskiga och mycket surrealistiska middagsstämningen kring ett bord där två av tre vuxna personer sitter och fejkskrattar högt och ljudligt genom hela måltiden för att, citat: "Visa honom hur man gör."

Se där, min helg i ett nötskal!

Man undrar ju lite hur det kunde komma sig att jag blev så här normal.

Plötsligt händer det

Efter drygt tre år bara: Nämenalltså, man kanske skulle ändra utseende på bloggen lite?
Verkar ju kul.
Plus! Man gillar ju bokmärken. Det gör man.
Och! Nu kan man dessutom klicka på onekligenbilden för att komma till startsidan.
Inte. En. Dag. För. Tidigt.

Titta snabbare!

Gammalt djungelordspråk: Don't drink and decorate.
Mitt nyss så OERHÖRT goda tapetseringssjälvförtroende har precis fått sig en omgång stryk.
Typiskt min jävla otur.

P.S Jag vill att ni kollar JEFLIGT snabbt på min hallmöbel nästa gång ni kommer hit. Inget himla synande i sömmarna och sådant tjafs. Och förresten så SKA det vara så där ojämnt. Det är inne. Shabby chic, eller vad det nu heter. Okej?

*minns plötsligt*

*tipsar skamlöst om ett gammalt inlägg*

Små, små stunder av lycka

Hur man vet att det blir en bra kväll:
Läggning av barn tar 3 minuter.
Inte 1 timme och 3 minuter, som det precis lika väl kan göra, utan 3 minuter.
Man bara: Här, välling, napp, sov.
Ungen bara: Oki, master.

Nu får jag vin.
*dansar hula hula och skrattar hela vägen till köket, vilket i och för sig inte är så långt, men ni fattar poängen, och kanske ska jag tapetsera lite också? Jo, tamejfan, det ska jag.*

Diffust utbrott

Vaknade upp och kände mig diffust skitförbannad på världen. Så himla jobbigt när det händer. (Jag tror kanske det är Jonas Karlssons fel, för igår kväll var jag på Dramaten och såg Scener ur ett äktenskap, och sedan blev jag diffust skitförbannad på världen, men jag vet inte säkert, har inte tänkt igenom det ordentligt, fast pjäsen var sjukt bra, det var den.) Sedan läste jag finaste Korvaspappans inlägg om den dära Louise Hallin som får sitta i teve och kasta ur sig saker till höger och vänster och blev ännu mer skitförbannad.

Pappor ska tydligen inte ta hand om sin barn själva när de är ett halvår gamla, tycker Louise. "Det är ALLDELES för tidigt för ett litet barn att separera från sin mamma." Inte förrän barnet är ett år ungefär kan papporna få lägga sig i. Annars tar barnet skada.

Man bara: TRÖTTMAN! Kan inte teve hitta någon expert som åtminstone har någon enstaka liten pålle hemma nästa gång? Det skulle jag gilla.

Modegrisen är outad

Ni har väl inte missat veckans scoop?
Modegrisen (bästa modebloggen ever) är inte anonym längre.
Det är Agnes Hellström, som precis debuterat som författare, och (kanske ännu viktigare) fick barn på exakt samma dag som jag för exakt nio månader sedan som ligger bakom bloggen.
Coolt.

Som isbrytare

Saker som kommer med att ge ut en bok: Man får gå på säljkonferens och läsa högt ur sitt alster för ett helt hav (eller ja, en insjö i alla fall) av människor som jobbar på förlaget, samtidigt som det projiceras en enorm bild av ens vackra anlete på väggen bakom en. Man bara: jomensåatt, ska jag dansa lite också? Jag kan ett särskilt festligt dansgolvsmove som jag lärde mig när jag jobbade på Kamratposten. Det heter Rusningen, och går i korthet ut på att man ställer sig i ena änden av dansgolvet tillsammans med en kompis, och sedan rusar man sitt snabbaste över till andra sidan. Tänker att det skulle kunna göra sig rätt bra på en säljkonferens. Ja? Nej?

Trevligt en tisdag

Jag försöker ta igen tre dagars avsaknad av gölle-gölle-göllande med Rufus, och Rufus försöker ta igen tre dagars avsaknad av snorinkletande, hårdragande och läpprivande med mig.
Det går mycket bra för oss båda.

/Skalliga Rivsåret

Aldrig nöjd

Ameh åååå! Här har jag fått sova som värsta prinsessan utan ärt i tre nätter och så känner jag mig tröttare än någonsin förut. Som om nio månaders avbrutna sömntimmar kommit ikapp mig och klubbat mig i bakhuvudet, KADONK, sirap i ögonlocken dygnet runt. Tu-hu-hur att jag är på väg hem till Vispen Som Vakar På Natten så det kan bli någon ordning på mig igen. Jag tål inte så här mycket vila längre.

Tre dagar senare

Anonym kommentar:
"Hinner mammor glömma sina bloggar på tre dagar..?"

Svar:
Inte riktigt. Men det var jefligt nära ögat.

P.S förresten!

Hinner bebisar glömma bort sin mamma på tre dagar?
Säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej säg nej.

Jag drar till Malmö

Så där ja!
Då är jag på väg.
Hittills går det bra, jag har bara blivit störd en gång, men det var av konduktören, så det får väl ändå räknas som okej. Så väldigt, väldigt stylish vet jag däremot inte om jag känner mig. Det visade sig, sorgligt nog, att jag visst inte ägde några kläder som föll in under den kategorin.
MEN! Jag har inga snorfläckar på kläderna! Inte ens något kräk!
Man får vara glad för det lilla.

10 frågor jag ställt mig idag

1. Varför, för helvete, VARFÖÖÖR funkar inte min dator som den ska?
2. Och hur kommer det sig att symaskinen fortfarande är i beståndsdelar när det var ÖVER ETT HALVÅR SEDAN mannen jag bor med plockade isär den?
3. Det kanske hjälper att starta om datorn?
4. Och symaskinen?
5. Nähä, det gjorde det inte. Men det kanske hjälper att sova middag?
6. Det hjälpte lite. Men datorn verkar allergisk mot internet, den låser sig så fort jag säger nätverk. Kan man verkligen vara allergisk mot internet? ÄR DET MÖJLIGT?
7. Varför finns snor?
8. Varför finns jag?
9. Det är väldigt fint väder. Gå ut?
10. Det är väldigt stökigt här hemma. Bryta ihop?