Skärpning, Persbrandt!

Min kompis P Lagerkvist (som under dagen bytte namn ett flertal gånger. Jag fick mejl både från Per C Jersild och P B Pullman innan vi slutligen lyckades stämma träff i tunnelbanan) hade visst missbedömt läget lite. Han trodde att Poesifestivalen skulle hålla på en liten stund. Den lilla stunden var 6 timmar. Borde man ju ha förstått när man hörde namnet. Hur många festivaler håller på en liten stund? Så här i efterhand är jag rätt glad att vi åtminstone inte hamnade mitt på en stinkande camping med hemmamålade flaggor, halvtrasiga husvagnar, spruckna tält och en stämning som gör att man känner sig tvungen att spela fotboll med en tom plastdunk. Det är annars sådant som händer på festival. Och det gör faktiskt rätt ont i fötterna att sparka på tomma plastdunkar.

Men men, vi var ändå rätt laddade. Vi skulle ju få se Persbrandt läsa en dikt. I akt ett gav vi stående applåder åt Tomas Tranströmer. Jublade högt åt Daniel Sjölin och skrattade åt Sissela Kyle. Tittade oss omkring på Dramaten och insöp finkultur.

I akt två gick vi och åt. Vi var faktiskt hungriga.

När akt tre började var förväntningarna uppskruvade till taket. Publiken hade förvandlats från kulturtanter och kulturgubbar till gymnasieungdomar med poppiga frisyrer. De hade kommit lagom för att se Henrik Berggren. Han skulle spela några låtar precis innan den Stora Finalen. Det var fint. Gymnasieungdomarna tjöt lyckligt.

Och så var det då äntligen dags. Den Stora Finalen var här. Micke P skulle läsa sin dikt.

Konferenciern presenterade onödigt högtidligt den stora poeten som Persbrandt skulle tolka. Applåder. Sedan klev självaste tolken ut på scenen. Applåder igen.

Men, vänta nu här!

Det där är faktiskt inte Micke P.

Var är Micke P?

Micke?

Hallå, Persbrandt?

Vi hade faktiskt väntat i sex timmar på din uppläsning. Och så kommer du inte. Det är faktiskt dålig stil.