Fyra anledningar att reta röven av sig

Okej, jag kanske är liiite lättretad idag. Men jag blir fan förbannad. Kolla på de här bokomslagen. Ta på dig skyddsglasögon innan bara, för det är fan så man nästan BLIR BLIND av själva fulheten. Jag är av den bestämda åsikten att det borde vara straffbart att göra så här fula böcker. Vem tror de ska vilja köpa dem? Va? Vem i hela världen utsätter sig självmant för att äga ett av dessa bajs-omslag? Jag skulle velat höra dialogen med formgivaren i samtliga fall.

Asså, vi tänker cirklar. Fula färger. Fula foton. Gärna i kombination. Vad tror ni om det?

Boken heter ju något med jeans. Ta den fulaste färgen du kan komma på, typ aprikos. Och sedan ett par jeans ovanpå det. Gött mos.



Jag tycker vi kör på samma tema som vi alltid gjort med Jane Greens böcker, nämligen (stämningsfull fanfar): Skitfult! Okej?

Och då har vi ändå inte ens kommit till det Fulaste Fula, Mästarens Mästare, Kungen av Kungar, Omslaget av Omslagen: Jan Mårtenssons lilla pocketpärla "Mord på menyn".

Grattis till vinsten, Jan

Herrejävlagud. Vart är världen på väg?

Stora Syndboken goes public

Idag klockan tolv ska jag ge lite boktips åt pocketbokssugna kunder. Dricka lite kaffe. Lattja med min jobbarkompis. Kanske packa upp lite nya böcker. Sälja några stycken. Det ska bli lugnt och skönt och inte ett dugg nervöst.

Vid samma tid ska Elin vara i direktsänd radio från Slottskogen i Göteborg och prata om vår bok. Läsa högt ur den. Säga genomtänkta och kloka saker. Jag utgår från att Elin tycker att det ska bli hemskt, skrämmande och alldeles fruktansvärt nervöst.

Jag gillar vår arbetsfördelning.

Ratta in P4 Göteborg vid tolvtiden, kompisar.

Kom ut ur garderoben, datorn

Gustav ska börja jobba mitt i natten så vi går och lägger oss tidigt. Han kniper igen ögonen och försöker somna. Jag är pigg.

- Du, bara en sak innan du somnar. Det är en livsviktig grej. Tror du min dator är en kille eller en tjej?
- Va?
- Jamen vad tror du? Kille eller tjej?
- Eh... en tjej.
- Fan vad du är stereotyp. Så säger du bara för att den har spetstejp på sig.
- Va?
- Varför tror du att det är en tjej? Motivera.
- Jag orkar inte.
- Jo, motivera. Det är viktigt. Du får somna sedan.
- Okej, det är för att den är så lätt att samarbeta med.
- Hmm.
- Kan vi sova nu?
- Jag hoppas att min dator är bög.
- Mmm...
- En sådan där riktigt stereotyp och snygg schlagerbög.
- Godnatt nu.
- Det hade varit festligt.
- ...
- Visst hade det varit festligt?
- ...
- Eller kanske är det en transvestit.
- ...
- Hade ju också varit roligt.
- ...
- Undrar vad datorn heter.
- ...
- Konstigt att jag inte har tänkt på det här innan. Verkligen konstigt.
- ...
- Tycker du att jag ska vara tyst?
- ...
- Kanske heter den Joshua.
- ...
- Nu ska jag vara tyst, jag lovar.
- ...
- Fast undrar vad Joshua gillar att göra på dagarna?
- ...
- Nu ska jag tänka på vad Joshua är för slags person.
- ...
- Fast jag ska tänka på det tyst faktiskt. Godnatt.
- Sov gott.
- Va, sover inte du?

Kontrast är coolt

Och naturligtvis (NATURLIGTVIS!) är det som vanligt så att jag inte kan begränsa mig när jag upptäcker något sådant här fantastiskt. Nu vill jag photoshoppa hela världen. Det finns inga begränsningar.

Ett foto på Gustavs mormor som firar sin 80-årsdag? Hade helt klart sett tufft ut med lite mer kontrast. Ett foto från kanalbåten som tar sig igenom Håveruds-akvedukten? Lätt att det behöver lite mer kontrast. Idyllisk bild på sommartorp? Blir ju onekligen coolare med lite mer kontrast. Kontrast, någon som behöver lite kontrast? Jag vet hur man gör nu, jag vet hur man gör nu, jag vet hur man göööör!

Det är inte förrän jag stannar upp och lyssnar lite på mig själv som jag inser att jag kanske borde tagga ner lite. Då är det nästan kväll och Gustav är kärleksfull.

- Jag gillar dig, hörru.
- Å, bra! Då kan vi gifta oss och ta ett bröllopsfoto och så kan jag lägga lite mer kontrast i det fotot. Fatta snyggt det skulle bli.

Photoshop regerar

Jag har upptäckt en ny finess med photoshop. Alla andra i hela världen har upptäckt den här finessen för überlänge sedan, så jag känner mig inte så mallig. Men det är ändå coolt att lite extra kontraster kan göra vem som helst till rockstjärna.


Very country av mig, eller hur? Jag skulle kvalat rakt in i Dixie Chicks om jag bara hade försökt. Jajemän. Jag skulle ha spelat bas. Jag är (ganska) säker på att det hade blivit succé.

Och vad gäller de randiga gummistövlarna till den rutiga klänningen...

Fråga inte.

Och skvallra verkligen inte till modebloggsmaffian.

Dagens ungdom

På tunnelbanan sitter två killkompisar och diskuterar upprört.

Kille 1: - Alltså han är helt jävla dum i huvudet.
Kille 2: - Varför då?
Kille 1: - Jamen, jag har sagt åt honom hur många gånger som helst att han ska jobba svart istället för vitt. Det är ju så jävla korkat att jobba vitt om han själv får välja. KORKAT! Jag menar, om han jobbar svart istället så får han ut ungefär lika mycket pengar OCH han kan gå på A-kassa samtidigt. Fatta rik han skulle bli! Pucko.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet.

Lisa kräks på Johnny Depp

Ett litet statement: Jag älskar Johnny Depp.

Vi har ett långt förflutet, Johnny och jag. Förra sommaren var vi på middag ihop. Det var han och jag och levande ljus och djupa blickar. Det var kärlek och allt sådant där som hör till. (Eller okej då. Det var en presskonferens och det var 200 andra journalister där. Men det är ju tanken som räknas.)

Ikväll har vi haft en ny date. Johnny körde hårt på det ack så klassiska pirat-temat. Det uppskattar jag. Han kommer verkligen till sin fördel som pirat. Så fort han slog sig in i bilden kände jag hur det virvlade till i magtrakten. Å, Johnny, tänkte jag. Vad ditt vackra anlete kan göra med min arma kropp!

Sedan kom jag att tänka på kycklingpaninin som jag åt på Burger King fem timmar tidigare.

Jag besparar er med glädje detaljerna i resten av den här berättelsen. Låt oss bara konstatera att jag tvingades överge snygg-Johnny mitt uppe i fäktandet och svärdandet och mycket ograciöst klättra mig ur biosalongen och galoppera in på närmsta damrum.

Nu ser jag fram emot att tillbringa natten på liknande sätt.

Skepp ohoj, kamrater!

Jo, ni MÅSTE välja.

Det trillar in en massa nya läsare till mig som jag inte känner så bra. Jag älskar er alla förbehållslöst. Men det är ju inte utan att man undrar:

WHO THE FUCK ARE YOU, kompisar?

Om vi ska hänga ihop så vill jag gärna veta mer om er. Jag vet redan att ni helst vill vara ihop med Dylan i Bevvan och att ni också gillar gröna barnvagnar. Men mer då?

För att stilla min nyfikenhet har jag fixat ihop ett nytt inslag på den här bloggen. Jag har döpt det till "Veckans viktiga fråga" och ni hittar det till höger lite längre ner på sidan. Varje vecka kommer en ny livsviktig fråga där. Jag vore tacksam om ni tänkte igenom era svar noga innan ni svarar. Det är viktiga grejer det här. Det handlar om er personlighet.

Pussipuss.

Med kallt blod

Det ligger en tegelsten utläst här. "In cold blood" av Truman Capote. Det är onekligen en klassiker. Jag är lite för varm och lite för rastlös för att helt förstå varför den är så faaantastisk och briljaaaant. Okej, det är en väldigt bra reportagebok. Okej, det är fascinerande att läsa om ett grymt mord och få lära känna människorna bakom. Både offer och mördare. Okej, jag hade säkert uppskattat den mer om det hade funnits lite himla luftkonditionering någonstans i närheten.

Men (och det här är ingenting jag slänger ur min pretentiösa trut så särdeles ofta, ska genast springa och tvätta munnen med tvål) jag uppskattade nog ändå filmen om Truman Capote och hans bok mer än själva boken i sig.

Philip Seymore Hoffman var, precis som vanligt, en av världens bäste skådespelare i "Capote". Obehaglig, men bäst.

Se den snabbt. Men gör det förslagsvis på något kallt ställe.

Onekligen avslöjar: Tomten finns!

Jag trodde det här barnbokhandelsjobbet hade nått sin peak när Popsicle-Andreas var här och köpte böcker. Han klår ju med hästlängder både Lisa Ekdahl och Filippa K som springer här för jämnan. Men så plingar det till i dörren. Det rusar fram en röd figur till disken och börjar hoppa upp och ner.

- Jag är tomte! Jag är tomte! Jag är tomte!
- Ja, jag ser det!
- Fast alltså, jag är inte den RIKTIGA tomten. Bara en av hans tomtenissar.
- Jaha, då förstår jag. Jag trodde att tomtenissarna bara syntes på vintern. Men jag hade visst fel.
- Japp, du hade visst det! Nu ska jag titta på en katapult som jag önskar mig. Hej då!

Och det är ändå bara början, people. Jag har också haft besök av en hungrig riddare med svärd, själva Pippi Långstrump och en häxa som ville köpa hästböcker. Och å, Spindelmannen!

Undrar om Batman kommer snart.
Han är min favvo.
Han eller Hulken.

Stay tuned.

Inte ett endaste kuken

Igår skulle Basshunter (ni vet, han som sjunger Boten Anna i varenda stereo överallt jämt och borde plågas gruvligt för att han gör just det) intervjuas i ett stort morgonprogram i en stor radiokanal nära dig. Bästis-Karin jobbar där. Hennes uppgift var bland annat att skriva ett upplägg till programledarna så de visste ungefär vad de skulle prata om med Basshunter och vilka frågor de skulle ställa till honom. Allt var frid och fröjd. Ända tills Karin kom att tänka på en liten ynka detalj:

Basshunter lider av Tourettes syndrom.

Å nej, tänkte Karin i panik. Basshunter kommer sitta i radio och säga fitta kuk fitta kuk fitta kuk fitta kuk hela halvtimmen. Och får han något andrum så kommer han väl att svära. Inte bra. Inte bra alls.

Jag tänker mig att Karin hyperventilerade fram till sändningen var över.

Givetvis sa Basshunter inte ett endaste fult ord under hela halvtimmen. Han försökte bara stöta lite på Eva Röse. Men jämförelsevis är det ju ändå ingenting.

Skönt för Karin.
Skönt för radiokanalen.
Skönt för Basshunter.

Men jag är ändå grymt besviken.

Skärp dig, Kate. Jag är hungrig.

Knivigt det här med att transformera sig till Lost-Kate. Det har bara gått ett dygn och jag är redan trött på henne. Träningsvärk har jag också.

- Du, Gustav? När Kate äter lunch, tror du att hon äter åtta portioner av en thaibuffé då?
- Nej, jag tror inte att Kate är så mycket för det här med bufféer där hon sitter på sin ö.
- Skit också. Tror du hon äter choklad då?
- Nej, ingen choklad.
- Helvete. Dricker hon läsk då?
- Nej, hon dricker bara vatten.
- Fan. Kate är så jävla jobbig!

I love you Dylan McKay

Bara en sak jag tänkt på idag: När jag gick på mellanstadiet tog jag kort på tv-rutan när det var Bevvan. För att jag var så kär i Dylan. Jag älskade hans fina veckade panna och den bekymrade blicken och hur han coolt struntade i skolan och var missanpassad värsting när Brandon präktade ihjäl sig på skoltidningen och hade tidernas fulaste lugg.

Ibland är jag fortfarande lite kär i Dylan i smyg.

Fast bilderna blev fan inte snygga. Det kan ingen påstå.

Från barbakvinna till beachbabe

Förändringarnas vindar blåser hårt på Hägerstensåsen. Luften är laddad. Idag smäller det.

Jag och min kille ska börja träna.

- Jag lämnar lite utrymme för öronbedövande applådåskor här -

Med nyinköpta gymkort (well... kanske mer oanvända gymkort om vi ska vara petiga) de fulaste träningskläder ni någonsin skådat och med en vilja av stål, nej sten, nej okej då - kanske mer trä eller gummi - bär det av mot gymmet i eftermiddag. Vi har klara och tydliga mål med vår nya livsstil. Så här ser de ut:

Min framtida lekamen till vänster, Gustavs till höger.

Jag tror Gustav siktar mer på magrutorna än på Brads sönderslagna ansikte. Vet dock inte säkert. Själv är jag villig att transformeras helt och hållet till Lost-Kate. Kvinnan är så inutahelvite snygg. Fräknarna, det lockiga håret, mellanrummet mellan tänderna.

Bring it on, gymmet, bring it on.

Framåt nio ikväll vill jag gärna vara klar med förvandlingen.

Okej?

Det där håller inte i rätten

Gustavs föräldrar har en hund. En italiensk tryffelhund som heter Romeo. Det låter fint, ja. Men skrapa lite på ytan så kommer den fula sanningen fram.

Den här jycken är från helvetet. Jag svär.

En gång skulle jag passa Romeo i en liten timme. På den tiden hann Romeo käka upp ett paket med tépåsar (svartvinbärssmak), en av mina tröjor, en strumpa, en tidning och ett gosedjur. Han hann skälla femhundratrettiofyratusen gånger. Hoppa upp i köksoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i kökssoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i takkronan och wiiii, det här var lattjo, kolla Lisa vad jag kan göra!

Man skulle kunna ge honom cred för att han åtminstone inte är kräsen. Han äter allt som finns inom räckhåll. Även sådant som inte verkar så gott vid en första anblick. Nässpray, till exempel. Men nej. Det hjälper fan inte att han är ganska söt och lurvig och okräsen i största allmänhet.

Hunden har damp.
Hunden är skitjobbig.
Hunden borde veta hut. Hårt som helvete.

Så vad gör husse och matte för att uppfostra Romeo?

Well.

De sätter sig till exempel på en stol och tar sig för pannan och suckar väldigt djupt.
- Den där hunden, alltså. Jag blir galen! Han är inte klok på något sätt. Vi har gett upp. Det GÅR inte att uppfostra honom! Eller vad säger du, Romeo? Nej, bit i inte i skon! Vill du ha lite oxfilé?

Nej tack, jag är vegetarian

I helgen var det 80-årskalas för Gustavs mormor. Det serverades buffé. Ni vet - lite potatissallad, lite lax, lite paj, lite oliver, lite paté, lite bröd, lite ost, lite skinka. Mitt i alltihopa pekar Gustavs mamma på ett fat med mörkt kött.

- Det här måste alla smaka. Det är rökt bäver.

Say what?

- Rökt bäver. Från chark-tanten här. Hon säljer allt möjligt spännande. Smaka nu!

Och jag förstår ju att ni undrar. Jag hör era desperata rop ända hit: Lisa, hur smakade det, hur smakade det, tala om för oss hur det smakade nu då, kom igen!

Så okej då. Jag hukar mig för glåporden redan nu. Det är okej om ni skjuter mig sedan, helt okej faktiskt. Men det är ju helt omöjligt att inte smasha på den här.

Det smakade precis som det låter, kompisar.

Bäver.

I manchester, people!

Jamen.

Det var faktiskt omöjligt att låta bli. Den var ju så grön och fin! Och som tillbehör fick man en illgul insats och en åkpåse i brun manchester. Precis en sådan som jag själv åkte omkring i när jag var två äpplen hög. Och alltihop till den ynka summan av 275 kronor. Klart som korvspad att jag slog till.



Right?

Och svärmor bara gapade

När jag var liten ville jag hemskt gärna ha en hund. Jättejättegärna ville jag ha en hund. Å, det fanns ingenting jag hellre ville!

Jag blängde avundsjukt på alla lyckliga jävlar som gick förbi med jyckar i koppel. Jag följde med min bästis på valpkurser med hennes nya hundvalp. Jag till och med åtog mig att uppfostra grannens äckliga lilla skällande minicollie Bamse och åkte varje vecka med Bamse och hans gamla matte till lydnadskursen. Jag läste böcker. Tidningar. Dagdrömde. Tjatade. You name it - jag gjorde det.

Sedan gick jag ett steg längre. Jag köpte ett koppel och ett hundhalsband. Jag målade en namnskylt som skulle hänga ovanför min hundvalps hundkorg. Sedan skrev jag 100 post-it lappar med mitt budskap på och klistrade upp i hela vårt hus. Vart mamma och pappa än vände sig fick de mitt ödmjuka önskemål som en smocka i ansiktet.

Jag vill ha en hund!
Jag vill ha en hund!
Jag vill ha en hund!
Jag vill ha en hund!

Med det i åtanke vill jag nu berätta om mitt senaste kap på en loppis i Dalsland:

I lördags köpte jag en barnvagn.

Jepp, en sådan som det ska ligga bebisar i, justdetja. Levande, sovande, skrikande, snoriga, härliga barn en masse. Ett helt fotbollslag, minst.

Gustav skakade bara tappert på huvudet åt mig, muttrade något som lät misstänkt likt ”mjölkstinn” och pussade mig i pannan. Sedan bar han upp kapet på övervåningen i sina föräldrars torp. Där kan den stå och mogna. Han är stresstålig, den där killen. Det kan man inte ta ifrån honom.

Och å, just det! Jag fick en hund när jag fyllde elva. En boxervalp med världens mjukaste öron. Det var bara det.

Slut på semestern

Okej. Småland (i slutet på grusvägen i slutet av världen) må vara på landet. Men där finns i alla fall bredband. Det är mer än man kan säga om Dalsland (i slutet på grusvägen i slutet av världen VERKLIGEN INGEN ÅTERVÄNDO). Där finns bara raps och blåklint och snedtak.

Men nu är jag tillbaka.

Hej omvärld.

Tillbaks på ruta ett igen

- Jag får vara ute hur länge jag vill nu för tiden!
- Coolt, Lisa. Får du smaka på familjen Bjärbos öl också?
- Ibland, faktiskt.

Jag sitter med killkompisar från svunnen tid på en uteservering i Växjö. Vi slår oss för knäna och säger hohoho åt att vi bor hemma hos våra föräldrar men har blivit så vuxna att vi inte behöver ringa hem och meddela när vi blir lite sena, inte behöver passa tider, inte behöver smyga med invirade vinflaskor i tröjor djupt nere i ryggsäckar längre. Eller sno sprit från pappas barskåp, för den delen. Vuxenheten har sina fördelar.

Och tiden går. Vi hohohoar ända till klockan slår tolv. Då kommer Jonas på att han behöver hämta sin husvagn som står parkerad i Växjö och köra hem den till Ingelstad. Vi kopplar på husvagnen. Kollar bromsljusen. Vänster blinkers, check. Höger blinkers, check. Sedan kör Jonas hem mig till slutet av grusvägen vid slutet av världen med husvagnen skramlandes bakom.

Vi är hemma klockan ett. Det är kolsvart i huset.

Det tar nog tjugo minuter av backande och skrikande och tjoande och vinkande innan Jonas har lyckats vända med Volvo och husvagn på gårdsplanen. Jag ser framför mig hur mamma och pappa ligger och suckar demonstrativt i sängen på övervåningen. Dagens ungdom! Jämt ska de föra sådant oväsen! Ska man aldrig få sova i det här hushållet?

Jag smyger mitt tystaste in i huset. Inser att linsvätskan står där uppe, på badrummet vägg i vägg med föräldrarnas sovrum. Det kan inte hjälpas. Jag måste dit. Trappstegen knarrar som om jag vore en elefant. Hela golvet svajar. Jag slår knät i dörrposten och svär högt för mig själv. Det är en tidsfråga innan jag får skäll nu. Kan jag inte försöka vara lite tyst och visa lite hänsyn? Skamset kryper jag till sängs och somnar.

Efter två timmar sliter mamma upp sovrumsdörren och tänder lyset i taket.

- Herregud, när kom du hem? Jag trodde du hade dött! Jag har legat där uppe och lyssnat efter dig och fantiserat om bilolyckor och kidnappningar. Kunde du inte ha ringt? Eller kommit in och väckt oss som du brukade och sagt att du var hemma? Jag skulle precis gå ner och ringa efter dig.

Hohoho, kompisar.

Glöm det där med vuxenheten.

Ikväll blir det en tredjedels flaska läsk och bums i säng efter Bollibompa för min del.

Öhh... rubrik

Jag är ledsen, Småland.

I love you endlessly, men jag blir tyvärr helt hjärndöd av dig.

Går omkring i bikini och fula shorts och semestertofs i håret och tänker halva tankar.

Öhh... sova.
Öhh... skugga.
Öhh... gräsmatta.
Öhh... grill.
Öhh... läsa tidning? Läsa bok? Skriva något genomtänkt?
Öhh... nä.
Öhh... sova.
Öhh... finns vatten?

Snälla IQ, kom tillbaka för i helvete.

Jag skrämmer mig.

Skärp mig!

Saker jag borde göra just nu:
Skriva en artikel om Japan.
Intervjua minst fem barn om deras pinsammaste upplevelser.
Formulera ett kapitel om skelettet till en lärobok.
Tvätta håret.
Byta om från pyjamas.

Saker jag gör just nu:
Dricker kaffe.
Gungar i hängmattan.
Lyssnar på ipod.
Fantiserar om bebisar och bröllop och torp.

Jag vore tacksam om någon ändå kände sig manad att ge mig betalt. Några tusen kunde räcka. Vad sägs? Någon?

Where the action is

Tvärs över vägen härifrån bor Stina. Stina är fyra år och min festligaste granne, ever. Hon gillar att käka kräftstjärtar till frukost och att rida på sin miniponny Eskil. Helst vill hon göra alltihop naken. Idag har hon till exempel bakat sockerkaka naken. Bara en sådan sak.

För några dagar hade Stina långtråkigt. Hennes pappa var ute och jobbade på någon åker. Hennes mamma låg och sov på övervåningen med Stinas pyttelilla lillebror.

Ingen action alls.

Stina borde väl kanske ha hållit sig i närheten av sin sovande mamma och sin pyttelilla lillebror och väntat på frukost i det läget. Men ärligt talat, Stina hade faktiskt ingen lust.

Istället drog hon på sig sina blommiga gummistövlar och sin cykelhjälm. Släpade sitt plastbadkar från övervåningen av huset, nerför trappan, ut i trädgården, över vägen, in i hästhagen och fram till Eskil. Där vände hon badkaret upp och ner. Klättrade upp på badkaret och vidare upp hästryggen. Sedan skrek hon sitt bästa cowboyskrik för att få fart på Eskil.

- Jihooo!

Det var väl då någon gång som Stinas mamma vaknade. Tittade sig omkring för att lokalisera sin fyraåring. Konstaterade att Stina var försvunnen. Ingenstans i huset fanns hon. Jag föreställer mig att man som öm moder i i det läget tänker saker i stil med: Bara hon inte gör något farligt! Bara hon inte slår sig! Bara hon inte gått iväg för lå...

- Jihooo!

Inte fasen tänker man sig att Stina sitter naken på en hästrygg och leker cowboy i alla fall.

Festlig var ordet.

Hårda bud

Jag har tillbringat dagen i en solstol. Lillasyster har tillbringat dagen som undersköterska på lasarettet. Skillnaden verkar milsvid.

När arbetsdagen är slut slirar hon in på gårdsplanen i sin gula Toyota Starlet. Gruset yr.

- Fan i helvete, jag är så jävla svettig!
- Eh... hur har du haft det på jobbet?
- SKIIIIIIIIIIIIIIIT!

Det är hårda ord för att komma från lillasyster. Ändå är det bara början.

- Först glömde jag lägga det förbannade parkeringstillståndet synligt i bilen så jag fick gå tillbaka ÄNDA TILL PARKERINGEN och göra det. Sedan var hon som jag skulle jobba ihop med hemma på grund av sjukt jävla barn, så jag fick göra allt själv. Skitstressigt, ju. Sedan skulle jag hjälpa en tant på toaletten och när hon skulle tillbaka till sängen så vek sig benen som gelé under henne, och jag bara: Hallå, ska jag behöva BÄRA dig tillbaka eller? STRÄCK PÅ BENEN FÖR I HELVETE!!! Fast det sa jag givetvis inte, för det var ju inte hennes fel stackarn. Men jävligt irriterande ändå. Och så fastnade en av sjukhussängarna i en dörröppning så vi fick bända loss den och jag fick skyll för saker jag inte gjort och jag är SÅ JÄVLA SVETTIG, HELVETE!

Vi sitter nu i lillasysters gula Toyota Starlet på väg till mormor för att baka kanelbullar. Jag börjar bli nervös för trafiksäkerheten och dylikt. Det kommer en blå Volvo mot oss. Den lämnar inte företräde som den borde vid farthindret. Jag ser hur lillasyster tar ett hårdare tag om ratten. Hon sätter foten på kopplingen och gasar hotfullt mot Volvon. Sedan kommer ett avgrundsvrål på bredaste småländska:

- UNNAN ELLER KULL, DIN JÄVEL!!!

Mina nerver.

Jag klarar snart inte mer semester.

Hoppla havremoppen, hoppla!

Så var man hemma i slutet på grusvägen i slutet av världen då. Livat värre. Hittills idag har jag:

1. Kickat ett till tusen med dåligt pumpad plastboll i trädgården. Dagens rekord är elva. Inte så tufft.
2. Ridit på grannens islandshästar iklädd Guns n' Roseströja och tights. Jag galopperade över klöverängen utan att ramla av. Aptufft.
3. Sett mina syskon rida på grannens islandshästar. Lillasyster galopperade på klöverängen och ramlade av. Supertufft. Lillebror åkte ett varv runt på hästryggen i maka takt och tyckte det var svårt. Inte så tufft. Men snygg i hjälm är han ju.
4. Somnat i solstol och bränt mig på näsan och kinderna. Lagom tufft.
5. Ätit potatis från potatislandet och sagt oooo, aaaa, åååå åt alla pelargonerna som står i blom överallt här. Skittöntigt.

Snart dags att tända grillen.

Jag ler antagligen ihjäl mig inom kort.

Hanteringen av odöda

Jag har väntat på den här boken i pocket ohyggligt länge nu. Sedan ”Låt den rätte komma in” tog slut. Och när ”Hanteringen av odöda” väl kommer med mjuka pärmar känns livet som julafton. Och så läser jag. På tunnelbanan till centralen, på centralen i väntan på tåget och på tåget till Småland läser jag tills sista sidan är slut och jag kan titta ut genom fönstret igen. Då har tårarna runnit i flera minuter. Och jag känner hur killen mitt emot tittar på mig men jag kan ändå inte sluta gråta. Till sist kan han inte vara tyst längre. Han pekar på boken.

- Visst är den bra?

Jag snörvlar och nickar och drar handen över kinderna. Den blir blöt och salt och grå av bortgråtet smink. Killen ler.

- Jag har suttit här och väntat på att du skulle börja gråta. Jag visste att det skulle hända, men jag ville inte säga något som förstörde.
- Usch vad sorgligt allt är!
- Ja, men fint!
- Väldigt. Och lustigt.
- Vad är det som är lustigt?
- Att en bok om döda som vaknar upp och vandrar omkring som zombies i Stockholm kan kännas så verklig.

Sedan pratar vi om vampyrer i Blackeberg och filminspelningar och zombies och mobbning och om vad som rör sig i författaren John Ajvide Lindqvists huvud och förväntningar och sedan ropar konduktören Nästa Linköping och där ska killen mitt emot gå av.

- Nu får du lipa i fred om du vill.

- Nej, nu räcker det. Men det är en bra bok.

- Mycket.

Stort

Jag har precis sålt barnböcker till Popsicle-Andreas Mattsson. Känns fint. Andreas hade skitbra boksmak och det lilla kidet som var med hade skitfin pottfrisyr och ögonen påminde inte alls om pingisbollar och kidet tyckte att jag slog in fina paket och jag, jag tycker att Popsicle är som sockerdricka och nu tänker jag ägna resten av dagen åt att vara popnostalgisk.

Skräp är också mat

Eric och Karin och jag är fredagshungriga på stan. Vi enas om att vad vi än ska äta så måste det vara:

1. Billigt
2. Mycket
3. Gå fort

Jag tycker att vi kan gå mot Söderhallarna.

- Där finns typ tacos och pizza och kebab och annan skit.

Eric smackar förnöjt.

- Mmmm... annan skit. Fan vad gott det ska bli.

Lite problem med linserna bara, ingen fara

Och så den här franska boken som toppar alla försäljningslistor. "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Jag känner mig tvingad att läsa den, för jag rekommenderar den till varenda pocketshopkund. Jag liksom känner det på mig. Att den är värd det.

Och sedan slår jag upp den och jag läser och jag läser och jag försöker läsa långsamt för att den aldrig någonsin ska ta slut och nu är den ändå slut helvete och då gråter jag tills det kommer en kund och jag får gömma ansiktet i tröjan och låtsas att jag har fått något i ögat.

Jag är kär i alla människor i boken. Och nu saknar jag dem som vore de mina bästisar som alla åkt ifrån mig och lämnat mig ensam kvar här.

Snörvel.

Ni kan kalla mig Konsulten

Började dagen starkt med en kallsup i duschen.

Fortsatte med att kirra nytt jobb.

Numera är jag ansvarig för barnböckerna i Pocketshops sortiment. Över hela Sverige. Jag. Får bestämma. Nästan allt. För jag har blivit Barnboks-konsult. Och ska bli inhyrd när de behöver min expertis.

Är mitt uppe i en maktkick utöver det vanliga.

Känner mig som Gud. Ser ohyggliga mängder barn framför mig i läshörnor runt om i världen. De läser bara böcker som jag har valt ut. De skrattar lyriskt. Får fantastisk fantasi och alltigenom vettiga värderingar. Alla barnen växer sedan upp och blir smarta litterära coolingar som uträttar stordåd. Och över dem alla svävar mitt allseende öga. Och det blir aldrig mer krig i världen och alla lever lyckliga i harmoni och ni kan skicka tackkorten till mig redan nu om ni vill.

Det räcker väl om ni adresserar dem till innanför Pärleporten någonstans.

Lite trött

Fick precis en kallsup för att jag gäspade i duschen.

Kvalar inte in på listan över de tio mest intelligenta sakerna jag gjort.

Extreme Barnbokhandel Makeover

Det låg en lapp och väntade på mig här första dagen jag jobbade.

"Välkommen till kaoset. Som du ser ligger det skräp överallt i den här barnbokhandeln, och allt ser ut som helvete. Om du har någon energi över i sommar och känner för att städa, skylta om eller vad som helst för att göra den här butiken lite finare så blir jag överlycklig."

Skulle hon aldrig skrivit.

Nu har jag skyltat om alla skyltfönstrena efter fyra olika teman. Skruvat i lampor i alla trasiga spotlights. Rensat bort 4 år gammalt skräp bakom kassan och organiserat upp allt som måste finnas kvar i fina lådor. Möblerat om bland böckerna. Dammtorkat alla hyllor. Gjort nya skyltar. Installerat en ny avdelning där personalen ger bra boktips. Skurat golvet. Gjort en egen avdelning för sportböcker. Samt köpt in lite fina block och pennor för vidare skyltning.

Känner starkt behov av att måla om och byta ut alla möbler och helst flytta hela bokhandeln till en adress mer i närheten av barn och föräldrar med shoppinglusta.

Tror ni det är att gå för långt?

Arvika 2006

Gustav förbereder sig noga för årets Arvikafestival. Han har åkt dit varje sommar nu sedan före kristi födelse. Varje år är det likadant.

- Baby, alltså, det här är MIN festival. Vi kan göra andra saker ihop. Men jag vill helst åka på Arvika själv. Du blir inte ledsen va?

Inte då. Jag får ju min dos av festival när Gustav ringer från något lerigt fält på nätterna och gastar i telefonluren.

- WÖOWÖOWÖO, det är helt GAAALET här hörru!! Jag har klättrat i en högspänningsledning. Och nu har jag en t-shirt på mig som det står Sprit Är Kärlek på med Ica-kassens typsnitt. Skitsnygg. Jag fick nästan stryk också av en tjej som tyckte jag var jobbig. Fan, jag längtar efter dig. Du skulle varit här, baby. Nästa år kan du väl följa med? Skit också, nu dör min telef...

Igår var det packning. Inspelning av festivalband. Jakt efter en bandare. Laddning av telefonbatteri. Duschning och tvagning. Tvåtusenfemhundrasextiofyra organisationssamtal till andra festivalbesökare. Innan vi somnade petade Gustav mig i sidan. Jag hade glömt ge honom årets förhållningsregler.

- Okej. Är du beredd?
- Shoot.
- Du ska inga andra fruntimmer hava vid sidan av mig.
- Nä, så klart.
- Du ska inte klättra i några högspänningsledningar.
- Ska försöka låta bli.
- Och så vill jag att du lever ett nyktert liv och avhåller dig från alla typer av öl, vin eller sprit.
- Va?
- Skulle bara kolla hur långt jag kunde dra det.

Älgstek, någon?

På den gamla goda tiden när jag fortfarande bodde i ett hus vid slutet av en grusväg i slutet av världen var jag rädd för mörkret. Fast egentligen var det inte själva mörkret som skrämde mig. Mer vad som kunde rymmas i det.

Älgar, alltså.

En gång cyklade jag nästan in i en älg.

Fatta skräcken.

Lugnt och fint kom jag trampandes uppför backen. Det var mörkt. Påriktigtmörkt. På väg mot slutet av grusvägen i slutet av världen finns det inte en gatlykta på kilometers avstånd. Och vid den här tiden på dygnet hade både mjölkbonden och tant Olga hade gått och lagt sig, släckt och stängt. Man får chansa på vad som är väg och vad som är åker. Ni fattar.

Jag tänker mig att Herr Älg stod och halvsov i frid och fröjd på åkern. Kanske drömde han lite om en vacker älgko. Funderade på vad han skulle ha till söndagsmiddag dagen därpå. Gjorde upp framtidsplaner. Och mitt i fridfullheten kommer det en jänta på sisådär sjutton år och flåsar sig uppför backen på en underlig farkost. Herr Älg suckade säkerligen inombords. Aldrig får man vara i fred på den här åkern, muttrade han. Bäst att dra till skogs.

Sagt och gjort. Till skogs drog älgen.

Kruxet i historien är att till skogs ligger på andra sidan vägen sett från Herr Älg. Han var så illa tvungen att springa över med stora älgakliv. Det valde Herr Älg att göra på ungefär samma ställe som jag just då befann mig. Exakt samtidigt.

Jag vill att du tar en liten stund av din tid för att ordentligt sätta dig in i den här situationen. Du är alltså på en cykel mitt i natten. Du ser knappt vad som är väg och vad som är åker. Plötsligt är det något ohyggligt stort som sluter upp vid din sida, viker av en aning i panik och klampar sedan rakt framför din cykel över vägen. Du känner värmen från vidundret. Bromsar i total skräck. Cykeln slirar. Gruset yr. Du ramlar givetvis, men det märker du knappt. Det enda du kan fokusera på är hjärtat ditt som bankar bankar bankar och vill ut ur kroppen och du funderar på att skrika men får inte ut några ljud.

Jag säger bara som det är: Mördare, våldtäktsmän, kärnvapen och multinationella företag är ingenting i jämförelse. Det är älgarna som är den riktiga terrorn i världen.

Fråga till exempel Eva, 62.

Slår vad om att hon är på min sida i kampen.

Ny gryning my ass

Jag ska plantera en klätterros på vår terrass. Den heter egentligen New Dawn. Fast jag måste givetvis döpa om den till något fräckare. Jag kan ju inte ha en himla hippieros utanför fönstret.

Har funderat på Bengt-Gunnar.

Kom gärna med förslag.

Det är viktigt att det blir rätt.

Olga kastar lasso

Jag erkänner. Det är ett jäkla tjat om böcker här nu. Men det har kommit en bilderbok som är så bra och snygg och rolig så jag kan liksom inte låta bli. Den heter "Olga kastar lasso" och är skriven och illustrerad av Helena Willis.

Olga är cowboy och bor i Vilda Västern. Hennes bästis heter Stefan. Stefan är en häst och Olga är skitbra på att kasta lasso. Därför är det extra tur att det precis ska ordnas lassotävling i Vilda Västern. Första pris är en resa till Japan. Coolt, där har Olga och Stefan aldrig varit ju! Tyvärr visar det sig att det är ganska klurigt att kasta lasso trots allt. Olga spottar och svär. Men Stefan däremot - han visar sig vara värsta lassoproffset. Kunde inte han ha hållit sig till sitt gamla tråkiga munspel? Olga håller på att bli tokig på honom när han stilar med sitt lasso.
- Ursäkta då, jag kunde inte veta att jag var helt otroligt bra på lasso. Det var inte meningen, säger Stefan
- Prata inte med mig. Gå någon annanstans!

Olga och Stefan, alltså. Mina nya bästisar.

Stefan har liksom jeans, cowboyskärp och grimma på sig.

Jag är kär

Jag och min kille syns inte så ofta nu för tiden. Eller ja, vi bor under samma tak. Men vi jobbar liksom och dricker öl och fikar och tittar på fotboll och åker på semestrar på olika håll hela tiden, tycks det mig. Men igår kväll skulle vi i alla fall vara hemma själva tillsammans.

Stort.

- Vad ska vi göra tycker du?
- Vet inte riktigt. Världen ligger öppen för våra fötter.

Fast det där var bara ljug. Jag visste exakt vad jag ville göra. Men vissa saker kan man ju inte säga, bara så där. Det går faktiskt inte.

Så när Gustav satte ord på mina innersta lustar kändes det som himmelriket.

- Vi kanske skulle ta och röja upp här inne? Städa ut VM ur våra liv? Rensa i garderoben, dammsuga bort lagret av chips på golvet och ställa tillbaka soffan där den ska stå på riktigt? Och rengöra kylskåpet. Och å, tvätta golven och skura under diskbänken också!

Fasen alltså.

Vilken kille.

Stora Syndboken

Tata!

Jag har skrivit en bok. Tillsammans med min journalistkompis Elin. I den boken konstaterar 500 mellanstadiebarn att SKRYTA är en av sju nya dödssynder.

Det skiter jag i, som ni ser.

Det fattar ju vem som helst att alla som har skrivit en bok får skryta om det.

Hela dagarna går jag omkring och slår mig för bröstet. Övar på autografer och bländande leenden. Ser framför mig hur jag tar emot publikens jubel. Och varje dag när jag vaknar slår jag upp ögonen och gratulerar mig själv till att vara så Himla Lyckad och Begåvad.

Jo då serru. Så blir man när man ska få ge ut en bok. Det är fantastiskt.

Vad jag inte riktigt hade räknat med var resten av biverkningarna.

Man blir nämligen ohyggligt nervös också. Just nu är jag intill döden nervös för att jag vet att boken har gått i tryck. Tänk om jag får hem den och märker att vi stavat fel? Ritat fult? Är tråkiga? Jag är också spynervös för att vi ska åka till bokmässan i september och hålla seminarier om boken. Tänk om jag kräks på scenen? Snubblar på en sladd? Råkar säga könsord i varje mening? För att inte tala om hur nervös jag är för att någon ska läsa boken och TYCKA något om den.

Mamma, jag är rädd!

Ungefär det enda jag inte är nervös över när det gäller boken är att framsidan ska bli tråkvuxen. Det beror lite på att världens coolaste formgivare Lotta Kühlhorn har gjort omslaget. Och lite på att jag redan sett det och hunnit vänja mig.

Så här, kompisar:

Det finns massor av superintressant information om boken som jag förstår att ni knappt kan bärga er tills ni får läsa. Kolla till exempel här.

Eller här.







Under tiden ni förkovrar er ska jag nog repetera tacktalet som jag ska hålla när jag blir prisbelönt med nobelpiset i litteratur och annat formellt trams. Eller vara nervös. Eller spänna mig framför spegeln. Eller vara nervös. Eller skriva en lovsång till min egen ära. Eller vara nervös.

Vi får se.

Onekligen sammanfattar

VMs mest osmickrande matchdräkt: Lätt Italiens. Alla vet att man blir svettig av att spela en hel fotbollsmatch. VARFÖR förstärka svettkänslan ytterligare genom att göra området under armhålorna på italienarna i ett mörkare tyg? Varenda italienare på plan har haft svettfläckar stora som LP-skivor under armarna redan från start. Inte snyggt, designern. Inte snyggt.
VMs mest ställda fråga: Öhh hörni, varför spelar de ”Go West” jättehögt i högtalare på arenorna efter varje match?
VMs snöpligaste inhopp: Trezeguet sitter på bänken hela gruppspelet. Trezeguet sitter på bänken hela åttondelen. Trezeguet sitter på bänken hela kvarten. Trezeguet sitter på bänken hela semin. Trezeguet sitter på bänken hela ordinarie speltid i finalen. I förlängningen får han ÄNTLIGEN komma in. Då missar han sin straff och Frankrike förlorar VM-guldet. Osis Trezeguet. Verkligen osis.
VMs märkligaste liknelse: Han ligger som en glasspinne i straffområdet! Ursäkta? Som en glasspinne?!?
VMs märkligaste TV-grej 1: Den inrullande bollen som inledde varje sändning från TV4-studion. Inte effektfullt, TV4. Bara töntigt.
VMs märkligaste TV-grej 2: Suzanne Sjögren ska rapportera om stämningen på plats efter matcherna i Tyskland. Det väljer hon att göra på en öde parkeringsplats. Stämningsfullt, indeed.
VMs äckligaste: TV-bolagen som envisas med att reprisera när Beckham spyr. Och spyr igen. Och spyr igen. Vi har sett Beckhams spya ur alldeles tillräckligt många vinklar nu. Vi fattar att han mådde illa.
VMs festligaste publikperson: Lätt Maradona. Diego verkar rolig. Han fixar värsta partyt på läktaren. Skål för det!
VMs största felbedömning: Zinedine har en liten stund kvar av VM-finalen och sin karriär. Han känner för att nicka lite. Det är ju kul. Men han väljer inte att nicka på bollen. Han väljer inte ens att nicka i närheten av bollen. Han väljer att nicka stenhårt rakt i magen på Materazzi och får rött kort. Verkligen typsikt att missa så det sista man gör som fotbollsspelare.
VMs mest uttjatade ärr: Riberys bilolyckeärr. Ärret som fransmannen har över hela ansiktet beror på en bilolycka från Riberys barndom, förstår ni. Han hade inget säkerhetsbälte och for ut ur bilen som en liten vante. Ribery fick åka plinplongdroska till ett sjukhus. Läkarna visste inte om han skulle överleva. Spännande värre. Låter det bekant? Kan bero på att kommentatorerna berättat bilolyckshistorien typ LIKA OFTA SOM DOMARNA VINKAT OFFSIDE UNDER HEEEEEEEEEEEELA VM, SLUUUUUTA TJAAATA!

Kul för grannarna

Frankrike vann visst inte.

Jag tror det beror på att publiken envisades med att gallskrika helt förvirrade grejer.

ALLEZ LES BLEUES!
ALLEZ LES BLEUES!
ALLEZ LES BLEUES!

Såg de inte att fransmännen spelade i vitt?

På lingonröda tuvor

WOHOO, very uppspelt!

Den senaste tiden har jag känt mig en aning sorgsen och trött. Så efter en stunds eftertanke kom jag fram till att jag var utled på att jobba varenda dag och andas avgaser. Och eftersom jag är så obotligt smart så bestämde jag mig för att det var dags att lägga av med de dumheterna. Nu har jag bokat en tågbiljett hem till gräsmattan i Småland.

Jag tänker mig Tema: Grill. Min plan är att
1. Grilla ohyggliga mängder kött på päronens grill.
2. Grilla ohyggliga mängder hud på en filt i solen.
3. Grilla mina syskon med ohyggliga mängder umgänge.

Mmm...grill.

Det är det nya.

Kom ihåg var du läste det först.

Allez les bleues!

Någon har ritat teckningar av den italienska flaggan och skrivit FORZA ITALIA på en massa lappar i vår trappuppgång.

Det är inte jag.

Verkligen inte jag.

Vive la France!

Dödsdomen

Den första av de 19 pocketböckerna är utläst.
Deckaren "Dödsdomen" av Val McDermid, check!
Jag saknar den.

I första delen av boken får man följa polisen George Bennets arbete med ett komplicerat mordfall. En 13-årig flicka försvinner spårlöst och George känner på sig att de aldrig kommer att hitta henne vid liv. I 400 sidor får man följa polisens arbete, ledtrådar och lösningar. Sedan börjar andra delen, där en kvinnlig journalist 30 år senare bestämmer sig för att skriva en bok om brottet.

I 400 sidor längtar jag efter att något oförutsett ska hända. Kommer det ingen twist snart, när kommer twisten, hallå, det här känns för enkelt och okomplicerat.

Sedan får jag så jag tiger.

Nu kan jag inte sluta tänka på bokuslingen.

Naveln it is

Nyheten om att kvinnan har två könsorgan har oroat både mig och mina läsare under dagen.

Efter Onekligens inrådan ringde en anonym läsare upp meteorolog-Anders för att få svar på sina frågor. Om nu kvinnan har två könsorgan - var sitter då det andra? Är det månne en av armarna? Vänstra ögat? Eller (hemska tanke) kan det vara så att hela huvudet är ett könsorgan?

Anders svar var enkelt.
Det är naveln som är kvinnans andra könsorgan.
Nu vet ni.

Det kunde helt klart ha varit värre. Ponera att det hade varit typ näsan. Det hade inneburit att man gått med könsorganet i vädret mest varenda dag. Till allmän beskådan, bara sådär. Ändå känns det här med naveln på något vis olustigt.

Här har man gått omkring med piercat könsorgan sedan 16-årsåldern utan att veta om det.

Det trodde jag inte om mig.

Accelerator 2006

Accelerator är en förträffligt snygg liten minifestival.

Vi var där igår.

Hela kvällen var en orgie i snyggt.

Vädret var snyggast av allt.
Snygg var också utsikten från Münchenbryggeriet.
Och folket var megasnyggt. Regina Spektor sa från scenen att hon hellre hade velat sitta innanför ett fönster och stirra på publiken för att alla var så snygga.
Snyggt gjort av henne att spela, trots allt.
Över lag också väldigt snygg musik.
För att inte tala om ölflaskorna i blå plast.
Snyggt jobbat, Pripps.

Fast snyggast av allt var ändå Ola Salo i svart hatt och bruna slitna manchesterbyxor i publiken. Jag sätter min snygghet på att det var samma bruna manchesterbyxor som Ola Salo gick omkring med i Växjö när jag var sjutton.

Det känns snyggt i hjärtat.

Nu är det väl evolution på gång

Ni vet den där meteorologen på TV 4, Anders Nylund?

Han verkar festlig.

Häromdagen presenterade han vädret från Tofta strand iklädd bara badbyxor. Väderleksrapporten avslutades med att Anders kastade sig i havet för ett svalkande dopp. Nu rasar givetvis folket. Vadå, Tone får inte vika ut sig i Slitz, men Anders får mer än gärna vika ut sig på Tofta? Ska det vara så? Skadetskadetskadet verkligen vara så va? Fruktansvärt ju.

Men Anders verkar ta det hela med ro. Jag tänker mig att han ligger i solstolen när Aftonbladet ringer för att få en kommentar. De frågar om Anders tror att det hade varit okej om en tjej presenterade vädret i bikini. Anders funderar.

- Tjejer och killar har ju olika sätt att bada. En tjej i bikini går kanske ut i vattnet lite försiktigare. Jag slängde mig ut och doppar mig snabbt.
Men du förstår frågan?
- Ja, men skillnaden är ju att kvinnor har två könsorgan att skyla. Män har bara ett.

Okej Anders. Inga fler gin och tonics för dig nu. Gå in och drick ett glas vatten.

Populära killar, det där

En till mig mycket närstående person brukar skälla på mig för att jag inte förnyar min musiksmak. Att jag är fast i träsket. Lyssnar på samma gamla skivor igen och igen och igen. Jag skulle vilja hävda att allting är mycket relativt. Igår pratade jag med killen som jag brukade jobba som personlig assistent åt för länge sedan. Han hade ägnat dagen åt att spisa plattor.

- Jag diggade så högt att grannen kom in och sa att hon hörde när jag sjöng.
- Oj då. Vad diggade du till för musik då?
- Först var det Ledin. Sedan Ulf Lundell. Sedan Ledin igen och sedan Ulf Lundell igen och sedan Ledin igen och sedan Ulf Lundell igen.

Vilket kött är du?

Så gick en timme av mitt liv och kommer aldrig åter.

Men det är ju verkligen viktiga grejer detta.

Vilken typ av kött man är.

Och så.

You Are Tofu

Okay, so you aren't exactly meat. And that's fine with you. Even if people think you're a bit bland. There's a good chance you're veg - and even if you aren't, you secretly think meat is gross.

What Kind of Meat Are You?

Jag har också testat vilken läsk jag är, vilka som ska bli mina sista kända ord, vilket mönster min hjärna har och vilken av mupparna jag är. Resultaten var skrämmande. Mycket skrämmande. Men inte lika skrämmande som att jag uppenbarligen ser ut som äcklig kattmat.

Onekligen klargör

Det har under VM framkommit ett flertal antydningar och klagomål angående Onekligens kappvändartendenser. Att jag bara hejar på det laget som vinner. Att jag ändrar mig under matchernas gång. För att inte tala om VMs. Först var det Sverige. Sedan England. Sedan Frankrike. Och nu Italien? Hur ska jag ha det?

Åt allt detta säger jag som Wille C.

Ursäkta mig men hej, man har väl rätt att ändra sig?

Och bara för ordningens skull: Av lagen som är kvar nu hejar jag i tur och ordning på

1. Frankrike
2. Portugal
3. Italien

Okej, polisen?

Där fick ni!

Under några korta sekunder av matchen kommer jag på mig själv med att nästan heja på Tyskland.

Horror.

Jag går ut på toaletten och spolar ansiktet med kallt vatten.

Sedan gör Italien två mål.
Det känns fantastiskt.
Jag känner för att skratta vitingarna rakt i ansiktet.
MOAHAHAHAHAHA, Tyskland!

Så kan det gå.

Jenny H rockar fett

I lördags var det rea på Jenny Hellström.

Gosse, vilket paradis!

Varken Gustav eller jag kunde bevisligen hantera det särskilt bra.



Nu har vi matchande outfits.

Min är med havremoppar på.

Gustavs med byrackor.

Vår garderob ser ut som en djurpark.

Tack för det, Jenny.

En bokmals bekännelser

Skit också.

Jag kommer gå back på att jobba extra.
Jag har köpt 19 nya pocketböcker.
5 nya barnböcker.
3 nya anteckningsblock.
De senaste tre dagarna.
Det tar inte slut.
Är som knark.

Skit också.

Lek inte med elden

Se upp alla stockholmspyromaner.

Min lillebror ska bli brandman! Och flytta hit! Och släcka eldar! Och åka brandbil! Och rädda kattungar som har klättrat upp i träd! Och vika ut sig i brandmanskalendrar med gulliga hundvalpar!

Antar jag.

I detta nu övar sig lillebror på att släcka värmeljus i sin lägenhet. Jag tycker inte det verkar så komplicerat.

- Du kan ju testa att blåsa lite lätt mot lågan. Det brukar funka.
- Psst. Störtlöjligt!
- Hur ska du släcka dem då?
- Först ska jag evakuera huset. Så ingen kommer till skada. Sedan ska jag slå in dörren till min lägenhet genom att kasta mig med all min kraft mot den. Så där så dörren splittras. Och så ska jag slänga min hjältemodiga kropp över ljusen så elden kvävs. Det är så brandmän släcker värmeljus.

Hör ni någon skratta nervöst från Hägerstensåsen så är det jag.

Vive la France!

Det finns många saker man kan reta upp sig på när det gäller fransmän.

De snor spetstejp från oskyldiga turister.
De väser ksss ksss efter alla blonda tjejer som vore de katter.
De pratar konstigt och fast man försöker skitlänge så är det apsvårt att lära sig prata likadant.
De tycker att de aldrig behöver åka utanför landets gränser för att Frankrike ändå har allt.
De plockar aldrig upp hundbajs från gatorna så man får välja på att antingen trampa i äckel eller stirra stint i marken nästan jämt.
De står för nära i metron.
Ibland kan det till och med hända att fem fransmän trycker in en svensk tjej i ett gathörn och tar på henne och slickar henne i örat och skrattar äckligt åt hennes försök att helst ta sig därifrån på snabbast möjliga sätt.

Och så vidare.

Men ibland slår de till, ändå.

Och när de spelar fotbollströjorna av Brasiliens landslag och Zidane lirar boll som en tjugoåring på grönbete igen så är jag beredd att glömma och förlåta.

Det allra mesta, faktiskt.

Allez les bleues!

Men jag är ju så söt

Gustav vänder sig tjurigt om i sängen.

- Jag känner mig utkonkurrerad av dina tekniska prylar.
- Vad menar du?
- Nyss försökte jag säga godnatt till dig, men du satt framför storbilds-nyhetssändning och hade bara ögon för din dator.
- Men jag hörde nog bara inte. Jag lyssnade på min nya ipod samtidigt.
- Exakt. Och imorgon kommer du skriva ett blogginlägg om den här konversationen.

Jag är för härlig.

2800 kronor på rea

Det där tyget skulle passa bra att sy soffkuddar av. Sa jag.

Det kanske inte kan klassas som den allra snällaste kommentaren att kläcka ur sig när ens kille kommer hem med en nyköpt kavaj.

Men det var åtminstone bättre än damen som målmedvetet rusade mot Gustav och kavajen på en uteservering igår kväll.

- Vilken hiskelig kavaj du har! Min son köpte en liknande. Sedan sa han att han skulle åka till Turkiet. DU ÅKER INTE TILL TURKIET MED DEN DÄR KAVAJEN, sa jag. Men det gjorde han naturligtvis. Jag säger då det. Det är ju fruktansvärt. På semester i en sådan kavaj! Jaja. Inte mycket att göra åt. Min son är också lite sådan.

Jag vet inte vilket som oroar mig mest.

Kavajen.

Eller att min kille är ”Lite Sådan”.

Svår fråga.

Kanske kavajen ändå.