Jag har genomgått en mycket obeaglig utveckling de senaste dagarna. Sakta men säkert har jag gått från att vara en ganska ordnad person till att bli världsmästarklant. För några minuter sedan nådde jag en drummelpeak av sällan skådat slag. Nu är jag ett med Papphammar.
Det började i lördags när Gustav stod och slet sitt hår över middagsbiffarna som inte ville hålla ihop. Efter X antal ägg, mjöl och svordomar fick han äntligen till fyra sammanhängande morotsbiffar som han la upp på vårt fina, fina serveringsfat. Då gör jag entré i köket.
- Skaru ha hjälp? Jag log snällt, lyfte på ett mjölkpaket, tappade detsamma rak ner på serveringsfatet med biffarna så att mjölken stänkte över hela köket, serveringsfatet for i klinkergolvet och gick i miljarder bitar och biffarna blev mos i sörjan av porslin och mjölk.
Tjenare.
Sedan dess har jag snubblat på mina egna fötter, halkat på en isfläck, sopat upp massa grus och damm från golvet och sedan tappat ut allt skräpet från sopskyffeln ut på golvet igen, halkat i duschen, glömt ta ur linserna när jag skulle sova och spillt tomatsås på mitt nya vita linne.
Och (förbered er på en favorit i repris) nu var det dags för matlagning igen. Jag tog tag i ett mjölkpaket, ställde in det i kylen, råkade i hastigheten riva ner en skål med sås som stod i samma kyl och såg på när den i slow motion sakta dalade ner mot klinkergolvet. Där gick den i miljarder bitar och såsen skvätte över hela köket. Och som om inte det vore nog skar jag mig på glasbitarna när jag skulle plocka upp skärvorna från golvet. Sedan gick proppen i köket.
Jag ska nog gå och lägga mig och gråta lite nu.
5 kommentarer:
a andra sidan. att det ur dessa stormiga vagor, likt Venus ur havets skum, föds en term som drummelpeak. Det tycker jag nästan uppväger. Hav tröst.
I detta, finns faktiskt inget annat alternativ än att gå och lägga sig.
du får uttala en antiklumpförtrollning över dig själv samt en skyddsbesvärjelse över alla dina saker, helt enkelt. för magi är svaret på alla frågor. jajamänsan, det har jag läst i harry potter.
Just nu fick jag svaret på varför jag inte ska välja klinker till golvet i köket. För vad är det som säger att en äldre mamma tappar färre saker i golvet än dottern? Hjälp, jag får nog välja madrasserat golv!
Låt mig få kontra med en annan vidrig historia som kanske får dig på bättre humör. Jag hade haft en horror-vecka när jag jobbade som mest med det avsomnade programmet "Vita lögner". Satt i redigeringen typ dygnet runt. Under samma tid veckopendlade min fru till Älmhult av alla ställen. Jag kom hem på fredageftermiddagen och hade lovat att fixa middag. Renskav. Smaskens. Synd bara att jag krockade med min fru i hallen när jag var på väg att bära ut pannan. Hela skiten åkte i golvet.
Vi sade inte ett ord. Jag gick in i köket och tog en stekpanna och stekte fiskpinnar, tog fram en tub remoulad och serverade till potatisen som klarade sig från att hamna på golvet.
Samtidigt skurade frun upp vad vi tappat.
Först en bra bit in på middagen orkade vi ens småle åt det hela. Vi var båda så jävla trötta att minsta motgång skulle kunna innebära storgråt. Och det var då det hände...
Skicka en kommentar