Bokmässa i Bologna

Nu lämnar jag landet för Italien en stund.
Det är barnboksmässa i Bologna.
Lite som himmelriket på jorden för sådana som jag.
Man får: Kolla på sjukt mycket fina barnböcker.
Och: Äta sin vikt i sparris och parmesan.
Tillbaka på torsdag!

Det bor en sjuttonåring i oss alla

Igår kväll var jag på 30-årsfest.
Födelsedagsbarnet i fråga var en aning besviken redan när vi kom.
- Det som är synd med att fylla trettio är att folk blivit så vuxna. Det är liksom ingen som däckar längre, ingen som spyr i badkaret, ingen action.
Två timmar senare låg den första festdeltagaren stupad i ett hörn.
I badkaret hade någon spraymålat ett fotbollsemblem.
I köket satt en kille och skrek AIK-ramsor, och spritbordet var länsat så när som på en Tonic.
Och födelsedagsbarnet själv hade kräkts i en spann.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt.
Bira, bira, bira, bärs bärs bärs?

So we meet again, brandbalkongen

Yej, det är vår!
Jag vet det, för jag har suttit i en timme och samlat fräknar på brandbalkongen med kaffe och tidning.
Plus att gångtrafiken runt Årstaviken var så tät att man fick slå sig fram.
Mmm... vår.
Detta här, det älskar jag.

Min stålmormor

I förrgår stegade min mormor, 91 år, resolut iväg till banken.
Sålde alla sina fonder. Portionerade ut pengarna till sina barn och barnbarn.
Och tjoff! På några minuter var jag 18000 kronor rikare än nyss.
När jag ringde mormor för att kyssa hennes fötter telefonledes satt hon och såg på tv.
Man försöker i allmänhet undvika att störa min söta mormor när hon ser på tv.
Hon blir så obehagligt rakt på sak av det.

– Du behöver inte ringa och tacka, fattar du väl. Jag vet väl att ni blir glada!

Sedan gjorde jag misstaget att fråga varför hon hade börjat slänga pengar omkring sig helt plötsligt, fast jag egentligen anade svaret. Andra människor hade kanske lindat in sanningen en aning. Men min mormor håller inte på med sådant tjafs.

– Jag trodde jag skulle dö i tisdags. Så jag tyckte det var dags. Men jag dog visst inte!

Klart du inte gjorde, mormor. Du är nämligen gjord av stål och kommer att leva for ever and ever and ever, punkt slut så många punkt slut som finns i hela världen och hela universum. Något annat accepterar jag helt enkelt inte.

Ludde, the love of my life

Halkade in på ämnet mjukdjur med min lunchdate idag. Berättade utvalda delar av historien om min livslånga och mycket kärleksfulla relation med Ludde, en mjukdjurshund som i forna dagar
1: Faktiskt såg ut som en mjukdjurshund
och
2: Betydde mer än själva livet för mig.
Nu för tiden ser han ut som en säck hö, och betyder yttepytte mindre. Jag säger yttepytte. Det finns fortfarande folk som tycker att Ludde tar upp orimligt stor del av min sänghalva. Lunchdaten nickade hur som helst i totalt samförstånd. Så jag fortsatte brodera ut historien.

- Jag var väldigt rädd för att det skulle börja brinna när jag var liten. Mest rädd var jag för att pappa skulle springa ner i eldhavet och rädda mig från lågorna OCH GLÖMMA TA MED SIG LUDDE UT! Jag drömde mardrömmar om att Ludde brann inne. Oh, the horror!
- Det förstår jag!
- Ja, för mjukdjur behöver liksom också hjälp när det börjar brinna. De kan ju inte gå själva.
- Nej, exakt.

Lunchdaten tystnade en liten stund och tänkte efter innan hon allvarligt fortsatte.
- I alla fall inte när man tittar på dem.

Totalt samförstånd, var ordet.

No country for old men

Igår var jag och såg No country for old men.
Jag gillade den väldigt mycket. Till och med det något snöpliga slutet, plus det faktum att man inte fick några som helst svar.
Det är en sak som gnager mig bara. Har liksom länge gått omkring och tänkt att jag gillar bröderna Coens filmer. Men vid en närmare analys efter filmen igår inser jag att jag inte minns något av dem. Fast jag sett dem och gillat dem.


Fargo – kommer ihåg en gravid polis som kräks i diket. Inget mer. Inte ens den så omtalade vedflisen.
O brother where art thou – Minns fångdräkter och Geroge Clooney. I övrigt blankt.
The Big Lebowski – Minns något vagt om bowling.
The man who wasn’t there - Minns att den var svartvit.
Är min hjärna Coen-resistent? Saknar jag någon slags Coen-gen? Eller (The horror! The horror!) gäller detta alla filmer jag ser? Och i så fall: HAR JAG BLIVIT GAMMAL OCH GLÖMSK?
Snart står jag väl där i videohyllan och råkar hyra filmer jag redan sett. Förbereder mig genom att ta upp plånboken fyra kilometer innan jag hunnit fram till tunnelbanespärrarna. Sparar på gammalt presentpapper för att det kan "vara bra att ha". Vaknar tidigt. Och går direkt upp för att läsa av utetemperaturen. Mamma mia.

En krissituation

Oh christ.
Det finns lön på kontot.
Och vårkläder i butikerna.
Och jag har ingen kedja att fjättra mig med.
GÖR NÅGOT!

Skitsnackets högborg

Sällan har så mycket skitsnack kommit ur så många munnar i ett sådant litet torp som under denna påsk. Ett axplock:

- Det här med demokrati, alltså. Jag vet inte om jag gillar det riktigt.

- Man skulle behöva skjuta av stora delar av underklassen.

- Nej, jag diskar inte. Det är emot mina principer.

- Jag uppskattar inte att vi har en hustrumisshandlare ibland oss. Måste han sitta i det här rummet?

- Vi la stora delar av vår matbudget på att köpa små, små låtsaskycklingar att pynta med. Bra va?

Majoriteten av sällskapet har också försökt överträffa varandra i ordvitsar all vaken tid. Peter tog hem priset när han satt vid matbordet med en nybakad giffel i handen och försökte spetsa sin köttbulle på den.

- Men å! Vad svårt det är att äta med kniv och giffel!

En viktig detalj här: Bara för att det är jag som äger torpet så betyder inte det att jag är ansvarig för allt strunt som sägs i det. Men det har varit en underhållande påsk. Det kan ingen protestera mot.

Minus nio

Och på radion säger de att det är rekord.
Inte sedan 1902 har vinterns kallaste dag infallit så sent på året som i år.
Minus nio och frost på rutorna.
Och här sitter vi i ett torp på landet.
Utan varmvatten, utan vidare isolering, men med kakelugnar i alla rum.
Känner mig lite som Kulla Gulla.
Kulla Gulla plus internet, vin och sällskapsspel.
Tror att vi slösar mer på veden också.
Just nu: 25 grader varmt på nedervåningen.
Vår taktik är att svettas ut all vätska.
Minus nio på utedasset gör ingen lycklig.

P.S Det är jag som är påskharen. Det här är min taktik: Göm påskäggen skitsvårt. Invänta snöstorm. Skicka sedan ut kompisarna i snön för att leta. Det är jättekul att stå inne i värmen och titta på när de huttrande går omkring på ägorna och letar i snön. Speciellt om man gömt sitt eget påskägg i skafferiet. D.S

Glad påsk!

Jag känner det i hela kroppen.
Påsk måste absolut vara en av de bästa högtiderna.
Kanske den bästa.
Nu sticker jag till skogs.
TOWANDA!

Hur mycket boknörd är du?

Det är en stor dag idag, people. Boknördstestet är klart! Kasta er in och testa, annars hemsöker jag er när ni sover. Man vill ju faktiskt veta. Hur mycket boknördar som springer omkring därute.

Ingen fjärde bok

Nu är det spikat.
Det blir ingen fjärde bok i Stieg Larssons deckarserie om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander.
UUUÄÄÄHHHH! UUUUÄÄÄHHHH! UUUUÄÄÄÄHHH!
Och med det sagt: Bra beslut. Jag tycker trean var ett värdigt avslut. Hade inte velat sitta med en halvbra fyra i handen och tänka: Njae, det här var en besvikelse.
Och med det sagt: UUUÄÄÄHHH! UUUÄÄÄHHH! UUUÄÄÄHHH!
Vad bittert det är ändå.

Jesus är död nu

Påsken kommer ovanligt tidigt i år.
Tidigare än ni trott.
Anledningen till att jag vet det är att jag precis öppnade det med choklad proppade påskägget som jag fick av chefen idag.
Och det fick man inte innan påsk.
Alltså: Fram med fjädrarna.
Ni ligger efter.

Dramaking

Det här med att söka nya jobb har förändrat min kille på olika sätt. Speciellt uppskattar jag att han äntligen förstått vikten av att överdramatisera ohyggligt för att understryka allt han säger. Det började med att han tittade mig djupt i ögonen för några veckor sedan, suckade stämningsfullt och utbrast i ett:
- Lisa. Du måste vara stark i dessa svåra tider.

Mycket, mycket underhållande.
Och det funkar varje gång.

Igår försökte jag vara sträng och tvinga honom att söka jobb istället för att se på Veronica Mars.
- Ärligt, Gustav. Tror du att du kommer att hitta något jobb genom att se på tv-serier?
- Nej. Men det dövar smärtan.

Fortsätter det så här kommer jag snart att skratta ihjäl mig.
På ett mycket kärleksfullt och förstående vis, of course.
Överdramatiseringar är det bästa jag vet.
Fråga min familj.
De har slutat lyssna på mig för hundra år sedan.
Ungefär: Jaha, nu ligger Lisa i fosterställning och hävdar att hon har digerdöden igen. Släng till henne en ipren så vi får tyst på henne.
Så himla tråkig inställning.
Vad är det för mening med att försiktigt ropa VARGEN KOMMER när man kan gallskrika det i megafon? Skriva stora plakat och gå i demonstrationståg på stan. Spreja hudfasaderna med budskapet. Spela in hejarramsor och spela upp i högtalarsystemet på tunnelbanan. VARGEN (klapp, klapp, klapp), VARGEN (klapp, klapp, klapp) VARGEN KOMMER, VARGEN KOMMER, NU, NU, NU!

Ja, ni fattar.
Jag gillar att ha en egen dramaking i vardagsrummet.
Blir stolt som en tupp.

Filterfeber

Nu har jag läst alla texter i nya tidskriften Filter.
Det har nog aldrig hänt att jag har läst en tidning från pärm till pärm innan.
Vad kan jag säga?
Allt som står i den är intressant.
Och så fick man ett brev med tidningen också.
"Hej Filterläsare!"
Jag känner att jag älskar att vara en Filterläsare.
Känner också att Mattias Göransson är ett geni.
Fast det visste jag visserligen sedan innan.
Filter = Fantastisk.
Gå in här nu och teckna en prenumeration.
Gör det, gör det, gör det.

Se min soldans

Nej, men det här går inte.
Jag ska ha min frusnaste kompis i torpet i påsk.
Jag skämtar inte.
Hon darrar som ett asplöv.
I sin lägenhet.
Och nu ska jag dra med henne till ett torp.
Utan värme.
I snö och minusgrader.
HAHAHA!
Nyss ringde hon och läste upp väderprognosen för mig.
Med darrande stämma.
Gör om och gör rätt, vädret.
Det här kan aldrig sluta väl.

Småland är det nya svart

Det är sjukt hett att vara smålänning i Melodifestivalen, alltså.
Det kan ingen säga emot. Kolla in min populärkulturella spaning:
2004: Lena Ph.
2007: The Ark
2008: Charlotte Perelli
Småland är det nya svart.
Och Sanna Nielsen är min nya idol.
Hon vågade säga EN RIKTIG ROCKARRÖKARE i tv.
Fast hon är från (typ) Småland.
Fattar ni exakt hur det lät?
ÄNN RRRRIKTI RRROCKARRRÖKARRRE.
Jag höll på att ramla ur soffan av skäms.
Men Sanna höjde inte ett ögonbryn.
RRRRESPÄKT.

Uppdat: Okej, jag ljög. Sanna Nielsen är inte från Småland. Hon är från Bromölla. Som ligger i... Skåne? Nära Småland, hur som helst. Jättenära.

Plus sol!

Mmm... torphelg.
I S:ets tecken.
Skrapa, slipa, skrapa, slipa, skrapa, slipa, schlager.
Och så lite skidor och snödroppar på det.
Mumma.

Påskplanering

Snart är det påsk!

Jag tänker fira Jesu död och uppståndelse med ett arbetsläger i torpet. Med mig tänker jag ta sex flitiga arbetshjon. Noga utvalda delar av kompiskretsen.
Jag valde de som hade flest power tools hemma och färsk erfarenhet av att måla, jobba, måla, jobba, måla, jobba oavbrutet tills arbetsledaren säger till dem att det är dags att leta påskägg. Sådana som inte helgar vilodagen och sådant tjafs.

De är väldigt hängivna än så länge.
Ikväll har de kallat till konferens.
De vill planera och fördela arbetet.
Lägga upp strategier.
Skriva listor på vilka power tools som ska med.
Prova snickarbyxorna.
Min plan: Hälla i dem öl och låta dem hållas.
Kan bli bra det här.

Den stora duvdöden

Idag förstördes min frisyr av en duva.
Inte varje dag det händer.
Men så är duvorna i Gamla stan är helt wacko också.
Så här: Fridfullt kom jag gåendes bland gränderna. Såg duvan i ögonvrån. Flax flax flax. Hade jag inte duckat av skräck hade jag fått duvan rakt i ögat. Nu rufsade bara vingslagen om mitt hår. Men det räcker för mig.
Nu vill jag döda alla duvor.
Duvor = Flygande råttor.
Som förstör frisyrer.
Och skrämmer livet ur mig.
Duvorna are going down.

Elin, var finns du?

På den gamla goda tiden, när jag skrev böcker ihop med Elin, var allt guld och gröna skogar. Man skrev lite, mejlade det till Elin, väntade fem minuter. Sedan var inboxen full av konstruktiv kritik, hejaramsor och muntra tillrop. Elin = slavdrivare och personlig hejarklack i en och samma person. Mmm… Elin.

Kan inte för mitt liv förstå hur folk skriver böcker utan henne.

Varje gång jag försöker skriva en bok utan Elin händer samma sak.

Jag skriver en mening.
Sedan suddar jag ut den.
Sedan skriver jag en ny mening.
Sedan överväger jag att sudda ut den också.
Sedan ger jag upp och tittar på tv istället.
WTF, det är ju inte som om Elin märker någon skillnad.
Och själv är jag är inte så sträng av mig.
Jag är värd tv.

Med den här takten är jag klar med min lyckliga ungdomsroman om sextiotvå år ungefär. Och då kommer det ändå att bli hysteriskt stressigt på slutet. Allvarligt, hur går det till? Hur kan det ens finnas böcker i världen? Hur? Hur? Hur? Som jag ser det kan det bero på två alternativ.

1. All världens författare har militärisk självdisciplin och jättebra självförtroende. De tycker att nästan alla idéer som poppar upp i skallen på dem är fantastiska. I slutet av varje dag jublar de åt sina texter och skålar för sin egen förträfflighet. Sedan kastar de sig glatt över tangentbordet igen nästa dag.

eller

2. Det finns privata Elins att köpa på postorder.

Jag klamrar mig desperat fast i hoppet om att det är det andra alternativet som gäller. Och att Elin (whenever I may find her) är billig i drift. Jag har 22 kronor. Någon?

Gult är inte fult

Är sedan i lördags besatt av tanken på en gul klänning. BESATT! Måste akut modeblogga.

Jag såg den ultimata gula klänningen på melodifestivalen. And no, not syfting på Carolas fodral. Syfting på klänningen som man kunde skymta i en sekund på tjejen som skrivit Olas bidrag. Mirja Breitholtz. Min nya klänningsguru. Tror jag. Lite blurrigt minne från den där sekunden där hon flashade förbi i bilden. Men utgår från att det var den ultimata klänningen för enkelhetens skull. Måste alltså ha den. Vet bara inte var jag ska leta. Inte på internet i alla fall. Här finns den inte. Och var letar man då? Känner mig helt rådvill. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Must have gul klänning.

Andra fina gula klänningar. Den längst till vänster från Alice + Olivia. Resten från Tjallamalla.

Råttfritt, right?

Alla utom jag har varit i Thailand.
Det är orättvist.
Jag vill också.
Ett problem bara: Jag hör väldigt många historier från asien som går ut på att fridfullt sovande turister vaknar av att det sitter råttor på dem och stirrar dem i ögonen. Reda att hugga in.
Och vi vet alla vad jag tycker om råttor.
Djävulens avskum.
Hence: En snabb gallup.
Ärligt nu alla Thailandlovers: Hur hade ni det med gnagarna när ni sov?
Ha i åtanke att ditt svar kan komma att påverka turismen i Thailand för en lång tid framöver.

Hade du råttor på rummet i Thailand?
	JAJEMÄN!
	Inte på rummet, men jag såg flera stycken utomhus.
	NOPE, det finns inga råttor i Thailand.

Förlossningspsykos

Var på middag i fredags. Läkaren i sällskapet berättade mycket inlevelsefullt om ett akut kejsarsnitt han hade varit med på. Tack, doktorn. Nu är jag livrädd för kejsarsnitt. Är också sedan way back ännu mer livrädd för vanliga förlossningar. 99,9% av allt jag hört om vanliga förlossningar skrämmer livet ur mig (kvarvarande tiondels procent = lustgas). Speciellt blir jag rädd av det där med att kvinnan freakar ur och börjar skrika. Och allt som har med bajs att göra. THE HORROR! THE HORROR! THE HORROR! Att föda barn verkar vara en enda stor orgie i skäms. Skrika åt främmande människor? Bajsa på sig in public?

Mother of god, jag säger NEJ!

När jag får barn ska de komma med storken.

Det är helt ofattbart varför inte fler gravida väljer leverans med storken.

Smärtfria, punktliga, enkla leveranser helt utan skam.

Kan inte se ett enda minus.

Att stycka en oxe

Försökte förgäves få tag på mina föräldrar igår. Lyckades först efter några timmar.

- Hej, mamma! Varför svarar ni inte i era telefoner?
- Hann inte. Vi har styckat en oxe.

Now, that's a oneliner jag inte använder mig av speciellt ofta.
Och/Eller en av de bästa bortförklaringarna jag hört på länge.
Kanske man borde använda sig mer av?

- Lisa, kan du gå ut med soporna?
- Inte just nu. Måste stycka en oxe.

- Lisa, är det du som har tagit den sista juicen?
- Jag? Nej, det enda jag gjort är att stycka en oxe.

- Lisa, det här är felstavat.
- Nu tycker jag du har orimligt höga krav. Jag har ju styckat en oxe!

Får se hur det blir.
Jag tycker argumentet brister lite i trovärdighet när det kommer från mig.
Det vimlar inte direkt av döda oxar här som jag kan stycka.
Plus: Jag skulle kräkas hundra gånger.
Död oxe + kräk x hundra.
Inte så gott.

En vanlig dag på jobbet

Jag vill härmed utfärda en varning till alla som går omkring och tänker att det vore trevligt att jobba i barnboksbranschen. Ett måste ni ha i åtanke: Man kan bli liiite lätt störd av det. Gå i barndom på nytt. Bli kär en mjukdjursdinosaurie. You name it.

Igår fick jag kärleksfnatt, grabbade jag tag i min nya älskling, gick över till min kollegas stol och tryckte upp honom i hennes ansikte. Använde mig av min bästa bebisröst.

– Hej! Jag är en liten liten dinosaurie som kan vifta med framtassarna.

Tio sekunder senare satt hela redaktionen med varsitt minigosedjur i handen (som av en händelse hade alla varsitt på sitt skrivbord) och konverserade i samma stil.

– Och jag är en liten liten uggla som kan hoa på natten!
– Och jag är en pytteliten panda med världens gulligaste mage.
– Och jag är en minidrake som kan spruta eld. GRAOOOR! GRAOOOR!

Jag har ingenting att säga till vårt försvar. Förutom the obvious: KOLLA VAD SÖÖÖÖT!

100 år, going on 101

Jag pratade med min pappa i telefon igår. Berättade för honom att jag hade läst en lista på definitiva ålderstecken. Man visste med säkerhet att man hade blivit gammal den dagen man la in SMHIs hemsida som startsida på sin dator.

– Ärligt nu, pappa. Har du SMHIs hemsida som startsida?
– Absolut inte!
– Nähä.
– SMHIs vädersajt är inte så bra, ser du. SVT:s är mycket bättre. Innan var TV 4 den bästa, men den är bara skit nu för tiden. I morgon är det förresten bäst att du lämnar dina converseskor hemma. (Det är väl så ni säger när ni menar tennisskor nu för tiden.) Det blir snö där du bor. Men du kan ha dem i väskan, för det blir finare framåt eftermiddagen.

Lapp på lapp

Det satt en lapp i mitt trapphus i morse. Jag älskar lappar i trapphus. De har alltid så många utropstecken i sig. Man kan ju inte annat än att bli på gott humör av dem. För ett tag sedan hängde min absoluta favoritlapp i hissen.

”Vem är det som slänger majonäs på golvet? Det är äckligt!!!”

Håller jag med om. Äckligt och också lite roligt. Jag menar: Om det är sant att det brukar ligga majonäs på golvet (vilket jag aldrig märkt) så är ju frågan onekligen befogad. Vem ÄR det som slänger majonäs omkring sig? Vad är det för himla fritidsintresse? Jag känner ingen som har det som fritidsintresse. De jag känner har typ spela tennis, odla pelargoner, titta på film och lyssna på musik som fritidsintresse. Inte slänga majonäs på golvet. Det är verkligen jättekonstigt att slänga majonäs på golvet.

Men anyways. Tillbaka till dagens lapp. Som också lämnade mig som ett levande frågetecken.

”Vem är det som ställer sina sopor i trappuppgången? Hela helgen har soporna lockat till sig knarkare. Tänk på barnen!”

Vadå? Hur då? Det här var något nytt för mig. Älskar alla knarkare sopor? Har knarkare ett extra utvecklat sopsinne och kan lukta sig till den härliga doften av sopor på flera mils avstånd, ändra riktning och komma galopperande i flock mot soporna? Är råttor och knarkare ungefär samma sak?

Det är verkligen mycket man inte vet här i livet. Kanske måste jag sätta upp en lapp bredvid lappen.

"Hur menar du? Berätta mer! Finns det fler sätt att locka till sig en knarkare på, eller är det bara sopor som funkar? Jag är nyfiken!
P.S. Håller med om att man ska slänga soporna i sopnedkastet och tänka på barnen. Barn är härliga. Plus att sopor luktar illa. D.S "

Semesterplaner

Försökte mig på en väldigt listig manöver idag på jobbet.
Chefen kom in och viftade med semesterlistorna.
Det börjar bli dags att planera inför sommaren, tydligen.
Genast började kommentarerna hagla i rummet.
- Jag tänkte ta fem semesterveckor i följd i år, sa en kollega.
- Jag tänkte ta fyra, sa en annan.
- Det tänkte nog jag också, sa en tredje.
Själv tänkte jag att det nog inte skulle märkas om jag skarvade lite. Att chefen liksom bara skulle anteckna och acceptera.
- Jag tänkte ta elva veckor i följd, sa jag och visslade oskyldigt.
- YOU WISH, sa chefen.

Järnspikar också.
Jämt ska man ha sån himla otur.
Hur ska jag nu kunna få en prunkande trädgård i torpet?
Vem ska vara där och vattna?
Va?
VA?

Stockholm har blivit kallt

Jag fryser om händerna.
Jag fryser om händerna jättemycket.
Jag fryser om händerna så mycket att jag vill ha mina vantar på mig inomhus.
Tror ni att jag kommer att få mycket text producerad idag?

Det här med att lyfta skrot

Någonting händer.
Det är något skumt på gång.
Vid ett flertal tillfällen de senaste veckorna har jag hört mig själv stå och hårdsälja in styrketräning som träningsform för människan. Min bästis har börjat kalla mig för PT. Min kollega börjar (snart) överväga att överge sin vanliga gympa för ett pass i gymmet på lunchen. Här är några fraser jag hört mig själv säga: Styrketräning ökar förbränningen! Det ger resultat, snabbt! Du får mindre ont i ryggen! Bättre hållning! PLUS: DU BLIR SNYGG!
Det här är ohyggligt märkligt.
Allvarligt, alltså.
WHAT’S HAPPENING TO ME?
Jag är vanligtvis inte den typ av människa som hårdsäljer in träningsformer.
Jag är vanligtvis den typ av människa som hårdsäljer in ligga i tv-soffan och äta glass. Och filidutter. Och chips.
Mmm… chips.

God knows hur det här ska sluta.
Kommer jag till slut att gå på mitt eget försäljningssnack och börja styrketräna på allvar själv?
Hoppas!

Alla små brokiga

Det finns mycket få saker i detta jordeliv som jag tycker är finare än Stina Wirséns barnboksillustrationer. Not kidding. Ni skulle sett hur till mig jag blev i trasorna när jag fick en originalillustration från hennes Var är liten skär och alla små brokiga förra julen. Jag var gladare än ett helt tivoli. Rantade runt i ring hela julhelgen.

Med tanke på det har jag väldigt svårt att behärska mig i dessa dagar. Kolla in påslakansetet för mycket små människor! Och betänk att det snart kommer t-shirtar med alla de små brokiga på! Ahh, jag freakar ur. Jag funderar på att gå ut med plakat på stan. Stina Wirsén for president, NU NU NU!

Bla bla bla bla bla bla bla

Jag har sår i öronen.
Min lillasyster skulle kunna vinna VM i prat.
Hon bara pratar och pratar och pratar och pratar.
Analyserar och analyserar och analyserar och analyserar.
Diskuterar och diskuterar och diskuterar och diskuterar.
Själv skulle jag komma tvåa.
Jag har väldiga scills när det kommer till att prata, analysera och diskutera med min syster.
En gång för länge sedan satt vi vid köksbordet i Småland.
Lillebror (som gillar när det är tyst) tittade på oss med uppgiven blick.
– Vissa människor pratar när de har något viktigt att säga. Andra låter munnen gå oavbrutet oavsett.

Sår i öronen.
Också ett himla ställe att ha sår på.

Trögtrugad

Igår lärde jag mig ett nytt (mycket användbart) ord.

TRÖGTRUGAD.

Används förslagsvis om man är en storväxt man med farligt utseende som fått syn på en styck lillmes i baren, gett henne en hög med black jack-marker för att hon ska köpa sig något fint för dem, fortsatt med att skicka drink på drink på drink från andra sidan baren och till sist lackat ur på att lillmesen inte visat något vidare intresse vare sig för drinkar eller annat rajtan tajtan. Det är då man tar till de riktigt tunga knepen. Stegar över till lillmesen, lutar sig fram och halvskriker i örat på henne.
- VAFFAN, ÄR DU TRÖGTRUGAD ELLER?!?

Ett mycket bra ord.

Det är inte säkert att det går hem hos lillmesen i fråga.

Men hennes storasyskon har vridit sig i skrattplågor ever since.