Mmm... julstilleben

Man kan vara ganska säker på att man passerat någon slags definitiv Ernstgräns när ens kompisar tittar på en med skräckblandad förtjusning och frågar:

- Vad i hela friden gör du just nu, Lisa?

Och det självklara svaret kommer helt utan tvekan:

- Jag skapar ett julstilleben. Nejlikor doftar ju så fantastiskt gott.

Bästa sortens vänner

Vi har möblerat den här lägenheten i bästa sitcom-anda, med en soffa centralt mitt i vardagsrummet där man har uppsikt över större delen av lägenhetens alla vrår. Funkar fantastiskt, har vi märkt.

Idag stod Gustav i sovrummet och vek tvätt.
Karin och Eric stod på badrummet och bytte blöja på sin dotter.
Jag stod i köket och bakade lussekatter/hängde upp julstjärnor i alla fönster.
Och Linda låg på soffan och övervakade.

- Det jobbas väldigt flitigt här inne nu. Men ni behöver faktiskt dammsuga golvet här ute om jag ska vara helt ärlig. Jag ser smuts härifrån.

Stora pannkaksdagen

Vi satsar hårt på det här med temadagar just nu.
Idag: TEMA PANNKAKOR.
Tjocka pannkakor med sirap till frukost.
Tunna pannkakor med fyllning till middag.
Mmm... pannkakor.

Imorgon kör vi TEMA ADVENT, tror jag.
Julpynt och julbak.
Mmm... julbak.

It's all about the kolhydrater.

Jag kommer somna i topptrim

Hos tandhygienisten.
- Och så tar du tandtråden och gnuggar den fram och tillbaka längs med tandens sida så här femton gånger på varje sida av tanden. Och så går du vidare till nästa tand och upprepar proceduren. Tills du är klar med alla tänder. Och detta ska du alltså göra minst en gång om dagen.

Japp. Och sedan - när jag har gjort det - ska jag borsta tänderna i minst fem minuter morgon och kväll, tugga varje tugga av min mat 36 gånger varje måltid, ta trapporna istället för hissen, gå mina dagliga 10 000 steg, borsta håret med minst hundra borsttag, träna igenom dagens styrkeprogram framför en tv-serie, dricka dagens ranson av vatten, borsta bort döda hudceller från min kropp med en skrubbborste, smörja in mig med min dagliga mjukgörande lotion, tvätta mina kontaktlinser i en evighet, blåsa håret för maximal volym, stretcha mina muskler och göra dagens nackövningar och yada, yada, yada.

Sedan är det nog dags att gå och lägga sig, men det kan det ju vara värt.
Fatta snygg och smidig jag kommer att vara.

Nu kommer det en värk

På vår profylaxkurs får vi lära oss att andas genom smärta och lindra känslan av obehag inför kommande förlossningsvärkar. Eftersom vi inte känner någon smärta i form av värkar ännu simulerar vi flitigt istället. Upplägget är så här:

Partner förvarnar genom att säga: Nu kommer det en värk!
Partner nyper tag i skinnet på underarmen på den gravida kvinnan och stegrar trycket tills "värken" nått sin kulmen.
Den gravida kvinnan säger inte: Men släpp för helvete, du nyps!
Den gravida kvinnan andas sig istället lugnt genom smärtan tills "värken" klingat av.
Den gravida kvinnan får beröm.
Och blåmärken.

Redan efter tre dagars övning har Gustav och jag kommit på att det här med profylax går att tillämpa på många oanade områden.

Gustav tycker till exempel att det är väldigt användbart så fort han vill jävlas lite. Plötsligt hör man ett dovt "Nu kommer det en värk" från andra sidan sängen, och sedan har man ett par iskalla fötter mot sig. Iiiii! Eller så står man i godan ro och plockar ur diskmaskinen när han kommer smygande och väser oroväckande i ens öra. Man vet aldrig riktigt vad "Nu kommer det en värk!" ska följas av, förutom att det är mer eller mindre smärtsamt. Oerhört roligt, tycker Gustav. Oerhört.

Själv är jag mer inne på de praktiska funktionerna med den här formen av smärtlindring. Igår kombinerade jag det obligatoriska övandet på mellanandning med att betala räkningar. Vem behöver en partner som nyps när man kan ta till ett berg av obetalda räkningar istället? För varje räkning tog jag ett djupt andetag, tittade stint på pappret i handen och förberedde mig mentalt genom att prata högt med mig själv. "Nu kommer det en värk!" sa jag pedagogiskt och höll fram fakturan från CSN under näsan. Efter X antal repetitioner av ungefär samma beteende snackar vi en i det närmaste omänsklig smärta att andas sig igenom. Jag menar, en förlossning kan rimligen inte ens komma i närheten. Det är i situationer som de här som profylaxen VERKLIGEN kan komma till användning, känner jag.

Hur som helst.
Jag ser oanade möjligheter för framtiden i och med det här, och vill härmed satsa en peng på "Nu kommer det en värk!" som en blivande klassiker i det här hushållet.
Det är ännu oklart om det är ett bra eller ett dåligt tecken för min del.
Beror lite på vem av oss man frågar i dagsläget.
Den festliga pricken jag är ihop med, eller mitt eget praktiska jag.
Stay tuned.

På jakt efter den ipod som flytt

Min ipod har varit försvunnen sedan vi flyttade ungefär.
Det lämnar mig ingen ro.
Häromdagen letade jag på alla ställen i hela lägenheten efter den.
Sedan letade jag på alla ställen i hela lägenheten en gång till.
Och en gång till.
Det hjälpte inte.
Ipoden är väck.

Det här stör mig något oerhört.
Man tappar inte bort en ipod, bara så där!
Det är ungefär likställt med att glömma sitt barn på tunnelbanan, och hur många ser ni som gör det? Va? Va?

En natt låg jag vaken i tre timmar och funderade på var den kunde vara. I den väskan då? Eller i den jackfickan? Kanske i lådan där inne? Det gav inget resultat (förutom tröttma) så jag försökte sluta tankeverksamheten efter ungefär en kvart och somna istället. Men varje gång jag slöt ögonen poppade bilden av ipoden upp i skallen på mig och krävde min uppmärksamhet.
"Jag känner mig ensam och bortglömd", gnällde den. "Du älskar mig inte längre!" Och så dödsstöten: "Vad är du för en människa egentligen, som tappar bort din ipod?"

Till slut tog jag till mitt värstingknep när det gäller att somna: Den mentala bilden av mig som totalt avslappnad. Den föreställer mig i mammas och pappas hängmatta i Småland. Det är sommar, lagom varmt och jag ligger och lyssnar på en av Silverfiskens blandskivor och slumrar. Varje gång jag tänker på den där hängmattesessionen blir jag lugn och trött och sedan somnar jag. Lätt som en plätt.

Alltså: Jag puffade till kuddarna och la mig bekvämt till rätta i sängen. Föreställde mig hängmattan. Kände den milda sommarbrisen. Hörde fåglarna kvittra. Tittade lite på de vajande björklöven mot sommarhimlen. Satte hörlurarna i öronen för första låten på skivan. Tog upp ipod... VAD FAAAN!

Var ÄR min ipod?
Har ni sett den?
Den är silvergrå och knubbig.
Eventuellt lite repig, men högt älskad och saknad.
Och jag måste hitta den, för jag kan inte sova annars.
Någon?

Två hundra tusen

Det må vara ett mycket litet steg för mänskligheten, men det är ett stort steg för mig.
Idag har worddokumentet passerat 200 000 tecken (inkl. blanksteg).
Det, mina vänner, är typ en halv bok det.
Lite tv-serier på det bara, så är den här dagen komplett.

Att lägga i säcken, del 1

Dra på trissor, om det inte är dags för en favorit i repris! Alla ni som gått och funderat på vilka böcker ni ska köpa i julklapp till alla små människor ni känner, känn lugnet och julefriden sprida sig i era kroppar. Här är hela listan. Lugnt och metodiskt ämnar jag gallra i årets skörd av barn och ungdoms-böcker åt er, sålla ut mina favoriter och dela in dem efter vilken ålder de passar för. Och så lyder ni bara, köper, och sprider dem över landet? Visst?

Dagens tio i topp: Perfekta klappar för alla mellan 0 och 5 år

Astons presenter av Lotta Geffenblad
Elvis nya lillebror går inte att stänga av av Peter och Ingela Arrhenius
Massor av dinosaurier av Sarah Sheppard
Kanel och kanin letar efter sommaren av Ulf Stark och Charlotte Ramel
Kaninkostymen av Per Gustavsson och Helena Willis
Bebisens roliga rim och ramsor
Mamma Mu och Kråkan firar jul av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist
1 2 3 - lek med siffror av Thierry Laval
Vem är söt? av Stina Wirsén
Hermans sommar av Stian Hole

Verkligen

Vissa saker man hör är ju mer anmärkningsvärda än andra.
Igår var jag och Gustav på profylaxkurs och övade oss på att andas i grupp.
Det var väldigt bra. Och väldigt roligt.
Speciellt rolig var kanske den här kommentaren, som liksom dröjt sig kvar i mitt minne lite extra.

- Kvinnans slida är ungefär som en boaorm. Det är väl en väldigt positiv bild, tycker ni inte det?

Läpparna från helvetet

Det är något med vinterhalvåret och min lekamen som inte riktigt kommer överens, alltså.

Så fort sommaren är över och temperaturen sjunker under tiostrecket säger mina läppar upp sig från sin tjänst som fungerande och börjar strejka lite smått. Vi snackar lite torrhet, lite gnäll, lite allmänt jidder. Inget man inte kan leva med.
Men vid det här laget, med snö på gatorna och minusgrader, skulle man kunna likna mina läppar vid ett krigsområde från helvetet, minst. Vi snackar blodutgjutelse så fort jag ler lite. Och det kan man inte leva med. Tro mig.

Under vinterhalvåren försöker jag således blidka mina läppar med allehanda produkter. Smörjer och fjäskar, smörjer och fjäskar. Fantiserar om uppfinningar som gör det möjligt att sova med munnen nerstucken i någon form av mjukgöringsbad utan att dö på kuppen. Smör, kanske? Någon form av ister?
Bönar och ber, sliter mitt hår.
Och läpparna bara: MOAHAHA, loser! Oss rår du inte på.

Man kan bli självmordsbenägen för mindre, gott folk.
Och därför är det med desperation i rösten jag skriker ut min förtvivlan här:
VAD SKA JAG GÖÖÖÖÖRA?
Hjälp mig, för farao. Hjälp mig.
Man vill ju kunna le, helst.

P.S. Säg inte att jag ska amputera läpparna bara, för det har jag redan övervägt och förkastat. Min kille säger att jag skulle se konstig ut utan läppar. Jag tror att han kan ha en poäng. D.S

Onekligen goes modeorakel

Wohoo, kolla!
Idag får jag gästspela lite på Grossessan, som bloggar om gravidmode på Mama.
Tänk vad lite vanvettsaffärer kan göra för att piffa upp vardagen, ändå.
Kolla här!

Årets Augustpris

En av årets absolut häftigaste och bästa barn- och ungdomsböcker fick Augustpriset igår. Den heter Legenden om Sally Jones, och är skriven och illustrerad av Jakob Wegelius.

Bra val juryn, säger jag och gör vågen.

På den gamla goda tiden när jag fortfarande jobbade på en redaktion berättade Jakob på fyra sidor i Läseposten om hur han hade jobbat med boken. Om hela processen, från de allra första skisserna till de slutliga bilderna. Det ligger, inte helt oväntat, helt sjukt mycket jobb bakom den där boken. Men så blev den bra också...

Läs mer om Sally Jones här!

Vanvettet

Jag hade noll hål. Då får man köpa hur många billiga t-shirtar man vill. Det står i lagen.

- Fast jag trodde du sa att du var pank.

NOLL HÅL, DAMN IT!
I SNÖSTORM!

Nära döden

Det här är dagen då jag pulsade/släpade min arma lekamen genom snöstorm för att hinna i tid till tandläkaren, fick mitt inflammerade tandkött sönderpetat och förvandlat till ett blodbad, betalade dyrt för ovan nämnda behandling och pulsade/släpade mig i snöstorm hem igen.

Klart som farao att jag var tvungen att stanna i alla butiker jag pulsade förbi på vägen och göra vanvettsaffärer för att få upp humöret igen.

Man är ju bara människa.

Den där behovstrappan

Hittills under de här månaderna med Mycket Liten Människa i magen har jag mestadels tyckt att det varit lätt som en plätt att vara preggo. Varje gång någon frågat har jag glatt utbrustit i ett Jag mår jättebra! och radat upp alla jobbiga problem som jag hört talas om men inte drabbats av. Känt mig som värsta gravidproffset.

Men den här helgen har något hänt med min inställning.
Nu är det farao inte så oerhört festligt längre.
Inte alla sekunder i alla fall.

- Vad är det du tycker är jobbigt, då?
- Tja, det är ju det här med att jag typ inte kan gå.
- Det förstås.
- Och så det här med att jag typ inte kan äta.
- Sant.
- Och så det här med att jag typ inte kan sova.
- Inte gå, inte äta och inte sova, säger du?
- Just det.
- Tja, vi snackar rätt basala behov här. Maslow hade kanske till och med tyckt lite synd om dig.
- EXAKT!
- Lite julmust på det, kanske?
- Hela flaskan, minst.

Mmm... skidor på tv

Så.
Världen är vit.
Världscupen i längdskidåkning är igång.
Charlotte Kalla är apsnabb.
Marcus Hellner skräller.
Jacob Hård går upp i falsett.
Ordningen är återställd.

Och på tal om julklappar...

Så skulle jag kunna tänka mig att nöja mig med de här...

Prima liv

Alltså, allvarligt talat. Jag MÅSTE ju ha det skönaste livet ever just nu.

Vaknar när det blir ljust.
Går upp och äter frukost i soffan.
Skriver mina sidor.
Dricker lite saft.
Äter lite pepparkakor.
Sover om jag är trött.
Läser lite tidningar.
Funderar på vad jag önskar mig i julklapp.
Och bjuder lite random folk på middag framåt kvällen.

Det är synd att jag inte blir rik av det bara, men i övrigt har jag inte ett enda klagomål att komma med för tillfället.
Tjänstledighet när man är som tjockast, alltså.
Bästa påhittet i mannaminne.

...

Fast Person 2 har onekligen en hel burk pepparkakor till sitt förfogande.
HA HA HA!
In your face, person 1!
Där kan du ligga i din bubbelpool och lida alla helvetes pepparkakskval.

Finn ett fel

Av de två personerna som bor i det här hushållet har Person 1 för tillfället inte ont någonstans, är inte tjockare än vanligt, och tillbringar de flesta dagarna med att jobba och socialisera för fullt. Person 2 däremot har ont lite överallt, är påtagligt mycket tjockare än vanligt och tillbringar de flesta dagarna med att jobba hemifrån och vara folkskygg.

Ändå är det Person 1 som är på spa just nu.
Och Person 2 som dammsuger, dammtorkar, plockar undan och sorterar.
Åtminstone en av personerna tycker att uppdelningen av sysslor för tillfället är aningen skev.
Om ni undrade.

Duktig slav

Och bara för det chockar hon sig själv och skriver sju sidor innan det ens hunnit bli mörkt, gör ett wordle av utvalda delar OCH talar om sig själv i tredje person.
Det finns ingen hejd.

Ökar takten

Okej, det är för få dagar kvar Innan Bebis och för många sidor att skriva.
Måste således öka takten.
Från och med nu, alltså: Fem sidor om dagen. I alla fall de bra dagarna.
Eller, som vi brukar säga så kärleksfullt i mitt huvud:
SKRIV SNABBARE, JÄVLA HORA!

Ahhh, jag börjar bli oerhört bra på den här aggressiva formen av arbetsledning.
Nyss ville jag skitgärna ha fikapaus, men det fick jag inte.
Bara en sådan sak.

Mitt facit i livet

Ibland är jag ju så ohyggligt smart att det nästan svartnar för ögonen på mig. Senaste exemplet: När jag beslutade mig för att skicka ut min bästa kompis som testpilot i barnanskaffningsland med några veckors försprång innan jag själv gav mig in på samma okända territorium.

Nu kan jag använda Karin som facit.

Oerhört praktiskt.

- Hur ställer sig förresten Stina till att bli vår experimentbebis? Är hon öppen för att vi lånar henne lite och övar oss på sådant vi inte kan?
- Vänta, jag ska fråga.

Kort paus innan Karin kommer tillbaka i luren.

- Äh, hon är så sjukt fåordig än så länge. Hon vinkar bara lite och ser nöjd ut. Jag tycker vi kan tolka det som ett ja tills motsatsen är bevisad.

Excellent, Stina.
I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Vatten, stan är full av vatten

Jag vet varför det inte finns något vatten i öknen, jag.
Det är för att allt vatten I VÄRLDEN regnar ner över södermalm i detta nu.
Vädret är rätt sniket på så vis.
Man hade ju kunnat tycka att det skulle dela med sig lite.

Pris till Pija

Pija Lindenbaum fick årets Astrid Lindgrenpris häromdagen. Vågen för det! Pija har nämligen skrivit och målat några av de allra bästa bilderböckerna som finns här i världen. Gittan och gråvargarna, När Åkes mamma glömde bort, Kenta och barbisarna och Lill-Zlatan och morbror raring, till exempel. Och då förtjänar man sannerligen pris. Det gör man.

Lydigaste barnbarnet ever

Sedan jag berättade någon gång i somras för min lastgamla mormor att jag är gravid har hon pepprat mig med goda råd angående hur jag borde leva mitt liv som havande. Eller, vänta. Goda råd är nog fel ord i sammanhanget. Stränga order stämmer mer överens med verkligheten.

Framförallt är det tre saker som hon tycker är viktiga:

1. Jag MÅSTE vara lycklig.
2. Jag MÅSTE gå ut och gå.
3. Jag MÅSTE äta cashewnötter.

Idag har jag lydigt ägnat mig åt punkt två på listan. Med rosor på kinden och solsken i blick har jag gått och gått och gått, gata upp och gata ner. I och för sig mest beroende på att jag kände behov av att kompensera gårdagen. Den ägnades nämligen till stora delar åt att ligga still inomhus och fokusera på punkt tre, och det resulterade i sin tur till att jag fick syrebrist i hjärnan (OBS! Hemmagjord diagnos) och såg dubbelt av huvudvärk framåt kvällen. Jag vet inte om det går att kompensera syrebrist i efterhand, men med tanke på hur andfådd jag blir av punkt två nu för tiden kan man åtminstone inte beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har säkert andats en dagsranson för åtta-tio personer vid det här laget. Och då är klockan inte ens tre ännu.

Återstår bara punkt 1, alltså. Känner inte riktigt att jag har tid med den just nu, men vill å andra sidan inte trotsa min mormor i onödan. Hon är rätt sträng, faktiskt. Således har jag skrivit in VARA LYCKLIG i kalendern imorgon eftermiddag mellan tre och fem.
Tror ni det räcker?

De sa ja!

Bröllop, alltså.
Verkligen ett oerhört trevligt sätt att umgås på.
Kanske ett av de allra trevligaste, faktiskt.
Och kanske festligast av allt: Nu är min bästa barndomskompis gift.
Med en kille som brukade vara vår mattelärare i forna tider.
Fräckt, alltså!

Någon som har en näsduk?

Ja men hej, här sitter jag på ett tåg och lipar som ett annat miffo.
Vad kan jag säga? Det är mycket nu.
Inte nog med att jag är på väg hem till Småland för att gifta bort min bästa barndomskompis. Har dessutom precis nåtts av beskedet att bästis-Karin och Eric har en ny människa i familjen. Och man visar inte en bild på en helt ny och skrynklig Stina för ett preggo som inte sovit ordentligt utan risker. Det gör man inte.

Ahhh, livets mirakel!
Bra skit, det där.

Godnatt, då

Nedan följer ett kort utdrag ur grundlagen för alla hemmajobbare:

Efter ett mycket viktigt jobbmöte som pågår hela förmiddagen är det okej att ta ledigt och sova middag resten av dagen. Även om mötet äger rum i hemmets lugna vrå och mest är väldigt kul och innehåller massor av bullar.

Swell season

Mon Dieu, om jag ska springa på konserter på det här sättet hela tiden kommer Den Mycket Lilla Människan inuti mig bli helt vansinnigt musikalisk. Alternativt hörselskadad. Får se lite vilket det blir.

Igår i alla fall: Swell season på Berns. Swell season är bandet som gjorde film av sitt möte (irländsk kille med trasig gitarr möter tjeckisk flicka med pianoskills. Ljuv musik, bokstavligt talat, uppstår.) Filmen heter Once och är mycket, mycket fin. Och konserten, well... Den var kanske ännu finare. Men så är jag ju dokumenterat svag för sympatiska killar med trasiga gitarrer, irländska accenter och flickor med pianoskills också.

Här kan ni få lyssna lite.

One down

Första julklappsinköpet - check.
Känner mig oerhört tillfreds med mig själv.
Fortsätter det så här kan julträngseln se sig om i stjärnorna efter mig framåt mitten av december.
MOAHAHA, julträngseln!
Där fick du så du teg.

Helvetet på jorden

Jag ger upp.
Det tar aldrig slut.
Jag är dömd att leva med ouppackade saker i resten av tiden.

Visserligen är hyllorna och kläderna på plats i klädkammaren efter X antal timmars skruvande och fixande igår. Men till följd av det har istället de fem flyttkartongerna märkta med Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av åkt ut från samma klädkammare och bosatt sig i vardagsrummet. Och i byrån, där Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av mycket väl EGENTLIGEN skulle kunna bo, ligger det En Massa Annan Skit. Och i källaren, där En Massa Annan Skit egentligen hör hemma är det Fullständigt Kaos. Och innan man orkar göra något åt det Fullständiga Kaoset kan man inte flytta på En Massa Annan Skit och innan man flyttat på En Massa Annan Skit kan man inte flytta på Saker Vi Inte Vet Var Vi Ska Göra Av förutom möjligtvis till det arma tredje rummet som allra mest skulle kunna betecknas som Helvetet På Jorden för tillfället. Och det enda positiva med Helvetet På Jorden är att man kan stänga dörren dit och låtsas att det inte finns.

En sak som stör mig med den lösningen, bara.
Vårt blivande kid ska bo där inne, har vi tänkt.
Känns inte direkt ultimat.
Jag hade kunnat komma på trevligare stället att växa upp på än i Helvetet På Jorden.
Det hade jag.
Risken att vi lägger in bebisen där och aldrig mer hittar den är för farao gigantisk.

Mmm... boenden

Man skulle kunna tro att jag är en guldfisk.
Som lägger alla sina pengar på olika boenden.

Varje gång vi kommer till torpet:
- Mmm... torpet! Jag älskar torpet. Jag vill aldrig mer åka hem.

Varje gång vi kommer till lägenheten:
- Mmm... lägenheten! Jag älskar lägenheten. Jag vill aldrig mer åka bort.

Just nu: En kort stunds insikt.
Kanske är det så att jag älskar BÅDA mina boenden? Lika mycket? Att jag gått och blivit polygamist på äldre dar?
En polygam guldfisk som lägger alla sina pengar på olika boenden.
Creepy.

Det finns hopp

Det är när man kommer hem från Ikea med alla saker man planerat att köpa (utom en men den räknas knappt) OCH slipper hjälpa till att bära in grejerna i lägenheten för att ryggen ungefär har gått av som man börjar tro lite smått på högre makter ändå. Nu ska jag bara vänta på att killen kommer hem från jobbet också. Sedan ska det skruvas! Oj, oj, oj vad det ska skruvas! Eller ja, ryggen har ju ungefär gått av i och för sig. Men oj, vad han ska skruva! Jag har sällan varit så peppad.

Sömnig söndag

Det här är söndagen då Person 1 arbetar med ved. Bär in ved, hugger ved, släpar stockar, väljer ut träd som ska bli ved, eldar med ved, pratar om ved.
Vad kan jag säga? Person 1 gillar ved.
Person 2 ignorerar under tiden det faktum att det varit 22 grader varmt här inne i över ett dygn nu och vägrar släppa greppet om sitt filtberg.
Vad kan jag säga? Person 2 gillar filtberg.
Båda personerna mycket nöjda och glada.
Känn friden.

Frusen lördag

Vi är i torpet och här är det kallt.
Speciellt var det kallt när vi kom hit klockan 20.04 igår.
Fem grader, närmare bestämt.
Inomhus.
Det bästa med att ha fem grader varmt inomhus är att man först måste elda skitmycket och sitta framför brasan och stirra i trans på den under ett berg av filtar. Och sedan måste man lägga sig i sängen och sova under samma berg av filtar.
Det sämsta med att ha fem grader varmt inomhus är att man förr eller senare blir hungrig och måste gå upp från filtberget och frysa ihjäl sig när man fixar frukost.
Vi slogs lite om vem som skulle behöva göra det i morse.
Jag var tjockast, så jag förlorade.
Nu tror jag eventuellt att jag fått kallbrand och att mina fötter kommer att trilla av.
Men det gör inte så mycket, för jag tänker ändå bara sitta still under ett berg av filtar och stirra i trans på en eld.
Hej på er!

Jag är det nya svart

Så var det då konstaterat för tusende gången: Jag är så sjukt trendig!
Hell, det kan till och med vara jag som SKAPAR de flesta trenderna i världen.
Man börjar ju få hybris. Det börjar man.
Man börjar undra var det här ska sluta. Det börjar man.
Hur som: Att skriva bok är uppenbarligen det hetaste heta just nu.

Kolla in beviskedjan: Idag har jag fikat med Kicki, som också skriver bok nu. Och när vi gjorde det träffade vi Filip & Fredrik. Som OCKSÅ skriver bok just nu. Och fikar! Och ska ha barn! (Fast inte ihop, det var mest Fredrik och hans fru som var inblandade om jag förstod det hela rätt).

Ni ser, bok är det nya svart.
Typ allt jag gör är det nya svart.
Kom ihåg var ni hörde det först.

P.S För alla lantisar (läs: min familj) som samlar kändispoäng finns bildbevis över ovan nämnda kändismöte här. Det kan ju vara kul för er att se. Men jag vill å det bestämdaste hävda att det inte räknas om ens syster/dotter har träffat kändisarna i fråga. Man måste se dem själv. Så säger lagen. D.S

Hundra tusen

Världen, världen, världen!
Mitt worddokument passerar nu 100 000 tecken (inkl. blanksteg)
Räkna till hundra TUSEN gånger så får du exakt hur många tecken det är.
(Verkligen inte så långt i boksammanhang, men tyst nu, jag firar.)

Ikea, hör min bön

Det är två personer som bor i den här lägenheten för tillfället, och försöker tackla det faktum att det fortfarande finns flyttlådor som inte är uppackade, hyllor som inte sitter på plats, tapeter som inte köpts in och mattor som bara existerar i tanken. De två personerna har lite olika sätt att idka problemlösning.

Person 1 jobbar mycket med långsiktiga planer. Inom en tvåårsperiod tycker person 1 att det är rimligt att vi är färdiga. Ungefär.

Person 2 jobbar mer med otåliga planer. Inom en tvåsekundersperiod tycker person 2 att det är rimligt att vi är färdiga. Senast.

Nu har vi kompromissat oss fram till TISDAG.
Tisdag ligger ju, som vi alla vet, mitt emellan två år och två sekunder.

På tisdag ska således hyllorna i klädkammaren upp. Kläderna ska på plats. Lådorna ska tömmas. Förvaring ska fixas. Saker ska bäras ner i förråd och det ska piffas och puffas och gud vet allt. Stora delar av den här planen bygger på att Ikea tänker samarbeta och ha rätt hyllor på lager i helgen. På allvar, alltså. Inte bara i teorin. Jag kan inte nog poängtera hur oerhört viktigt det är att Ikea ställer upp på de här premisserna för en gångs skull. HÖR DU DET, IKEA? OERHÖRT VIKTIGT!! Person 2 behöver det här, förstår du. Person 2 kräver det här. Person 2 studsar upp och ner och sliter sitt hår och fruktar en hjärnblödning om det här inte går i lås. Okej?

Var försiktig nu, hörru

Yej, rätt kille vann! Mycket, mycket nöjd med det. Jag tittar på hans segertal och lipar lite och tänker att världen ändå är rätt fin.

Och följer för övrigt med stort intresse reaktionerna runt omkring valet. Först blir alla jätteglada. Det är fint. Sedan blir alla lite försiktiga och tänker: Hur ska han kunna leva upp till det här nu då? Det är nog klokt. Själv undrar jag när alla ska gå in i mitt mentala tillstånd: Jättejättenervösa för att han ska bli skjuten vilken sekund som helst. Helst vill jag skicka brev till Obama och säga något i stil med Akta dig! Ser du någon som ser galen ut med en pistol - ducka!

Please, galningar med pistol: Döda honom inte.
Det kan ju bli rätt bra det här.

En förhandslosers revansch

När: Nyss
Var: Vid ett övergångsställe väldigt nära mig.
På startlinjen: En rullstolsbunden man, ett preggo med ryggont och matkasse, en kvinna i fyrtioårsåldern med matkasse och ett gäng glada tonårskillar. Samtliga med blicken målmedvetet riktad mot den röda gubben på andra sidan. Redo att börja tävlingen så fort det blev grön gub... förlåt, starten gick.

Alla förhandstips, hade det funnits några, skulle i det här läget pekat åt det glada tonårsgänget. Unga, virila och med stödet från lagkompisarna i ryggen såg de ut som självklara favoriter inför starten. Visserligen under tämligen hård konkurrens från den fyrtioåriga kvinnan, som såg väldigt taggad ut på startlinjen. Men hon hade en ganska tung kasse i handen. Det hade hon. Preggot och rullstolskillen behöver vi inte ens nämna i sammanhanget. Vi kan kalla dem förhandslosers, bara.

Little did förhandstipparna, hade det funnits några, know vad de hade att vänta.

Tick, tick, tick, tick.
Röda gubben slog plötsligt om till grön och starten gick.
Samtliga startande reagerade blixtsnabbt och påbörjade färden framåt med koncentrerade blickar. Publiken jublade. Kamerorna blixtrade. Tv-reportrarna gick upp i falsett. För vad var det egentligen som höll på att hända? Hur kunde detta ske? Hur var det ens möjligt?

När samtliga deltagare korsat mållinjen återstod bara att konstatera:
Aldrig förr i det här övergångsställets historia hade man kunnat skåda ett lopp med så otippad utgång. Det har skrivits historia vid Zinkensdamm ikväll, mina damer och herrar.

I give you hela resultatlistan:

1. Rullstolskillen (med god marginal)
2. Preggot med ryggont och matkasse
3. Fyrtioåriga kvinnan med matkassen
4. Det glada tonårsgänget.

Och här sitter jag nu och solar mig i silverglansen.
Mitt på en vanlig onsdag.
Det är de små sakerna i livet som gör det.

Nu, helst

Okej, jag vet att det bara är november, men känner mig ändå nödgad att ställa frågan:
När får man börja julpynta?
Jättesnart, va?

UPPDATERING:
Okej, okej, så ni säger första advent. Visste jag väl att ni skulle säga.
Men när är det första advent då?
Jättesnart va?

Lycka till, menar jag

Imorgon ska min bästa kompis ha barn, sägs det.
Fast det tror jag inte ett dugg på för jag har fikade nyss med henne och hon visade inte minsta tillstymmelse till värk. Och så här i efterhand tror jag att jag dessutom att jag eventuellt misslyckades lite med min tilltänkta pepp inför vad som komma skall.

- Snart har du ett barn, Karin.
- Ja, de säger det.
- Och sedan blir du inte av med det på 18 år.
- He he.
- ÄVEN OM DU INTE ENS GILLAR DET!

Inte mer än rätt att jag snart får smaka på samma medicin.
Verkligen inte mer än rätt.

Hårda bud

Ah, tillfredsställelsen!
Jag har precis skapat ett mailkonto dit jag VARJE DAG!!!!!! kan, nej SKA!!!!!!, maila den senaste versionen av worddokumentet jag stångas med dagligen. Det som någon gång eventuellt kanske kan komma att bli en bok.
Så att det inte försvinner om datorn dör.
Det kanske låter som en liten grej i era öron, men för Lisa Orkagörabackup Bjärbo är det här ett gigantiskt kliv i rätt riktning.
Mycket, mycket stolt över mig själv.
Duktig idiot.

P.S. Jag ber om ursäkt för överanvändandet av versaler och utropstecken. De är bara ett resultat av den nya sortens arbetsledning jag idkar mot mig själv. Management by fear. Ledsen om det gick ut över er. Ska genast straffa mig själv genom några armhävningar på knogarna. Förlåt. D.S

Den inre resan

Det finns de (min kille) som tycker att tåg är den absolut bästa platsen att jobba på.
Låt mig säga så här: Jag tillhör inte en av dem.
På resan till Småland hamnade jag mellan en mamma och hennes två tonårsdöttrar, som hängde över min axel och tjatade hål i örat på sin mamma om vilket slags godis de ville ha från bistron, utan uppehåll i ungefär tre timmar. På hemresan från Småland hamnade jag mitt i en fyrbarnsfamilj, där tvillingbröderna tjatade hål i örat på sin storasyster om fem miljarder olika saker och lillebror mest skrek hela tiden, utan uppehåll i ungefär tre timmar.
Arbetsro, schmarbetsro.
Jag föredrar nog min soffa ändå.