Kriget om matlådan

Varje gång vi lagar mat här hemma blir det (av outgrundlig anledning) EN matlåda med rester över. Den ställer vi omsorgsfullt in i kylskåpet. Sedan bråkar vi om vem som behöver den mest.

"Jag tar med den till jobbet" säger killen bestämt.
"Nej, jag vill ha den här hemma" säger jag lika bestämt.
"Meh! Du kan ju laga annan lunch" gnäller han.
"Meh! Du kan ju KÖPA annan lunch!" gnäller jag, och här någonstans tar jag på mig min ynkligaste min innan jag fortsätter. "Jag har så ont i ryggen att jag kanske inte orkar gå till affären och handla. Och då får jag äta två sockerärtor till lunch, och då blir vårt blivande barn undernärt."

Sedan får jag akut dåligt samvete och säger att han hemskt gärna får ta matlådan. Man vill ju inte vara en gravidbitch i onödan, det vill man inte. Och det ÄR faktiskt mer logiskt att den som jobbar får lunchlådan. Det fattar ju egentligen alla.
Då visar killen v-tecknet och dansar en liten segerdans.
Och det kan han ju få göra, tänker jag givmilt.

Vad killen inte tycks veta i det här läget är nämligen att det ytterst snart kommer att vara morgon. Likt varje morgon kommer hans hjärna då att vara tillfälligt avstängd på grund av tröttma, matlådan kommer att glömmas i kylskåpet och hans tjej kommer i smyg att tänka MOAHAHAHA! när han stänger dörren bakom sig utan lunch i väskan. Lite lustigt att han inte vet det, faktiskt. Det händer trots allt 100% av dagarna.

Idag får jag köttbullar och potatismos till lunch.
My favourite.