So long, farewell, auf wiedersehen, adiue

NÄE, hör ni. Det är för mycket damm, för lite sömn, för många lågtryck och en allmän brist på fluff på den här bloggen. Jag tycker inte det är så roligt längre.

Onekligen tar en paus på obestämd tid.

Vi hörs igen när klådan blir för svår.

Mitt liv som värdmamma

Mycket kan man säga om året som gått, men en sak kan man i alla fall konstatera: Det vore synd att klaga på actionbrist i bekantskapskretsen. Sällan har så mycket hänt så många på så kort tid! Folk har antingen fått barn. Eller gift sig. Eller gjort slut. Eller flytt landet. Eller, för den delen, renoverat köket. Mina nerver!

Men hur som helst. Som en trevlig liten följd av detta har vår soffa i alla fall upplevt en glansperiod av sällan skådat slag. Så sjukt populär, den där soffan! Den vill ingen göra slut med, minsann. Folk slåss i det närmaste om att få bo på den.

Just nu bor det till exempel en läkare på den. Det funkar fint. Ni vet, läkaren kallar mig för sin värdmamma och frågar när han ska vara hemma på kvällarna, och jag tvättar hans tvätt. Idag stack jag till och med till honom en 5 euro-sedel som fickpengar för att han skulle ut på utflykt imorgon. Läkarens vapendragare ingenjören tycker att det är fint att jag drar mitt strå till stacken och värnar om stadens hemlösa.

"Man undrar ju bara tre saker med hela den här värdfamiljsgrejen" säger ingenjören. "För det första undrar man ju om David kommer att ta med sig sina föräldrar och hälsa på er om fem år, som man gör med värdfamiljer? För det andra undrar man om ni då kommer att känna igen honom? Och för det tredje är man ju väldigt nyfiken på om ni får 1000 spänn från EF för att hysa honom?"

Det får vi inte.
Och inte har han någon ful blå ryggsäck på sig hela dagarna heller.
Inte utan att jag är lite besviken nu när jag tänker på det.

Det börjar med tänder, slutar med tonår

Min unge har fått tänder.
Två stycken.
"Jaha" tänker du. "Intresseflaggan går nästan sönder så jävla mycket vajar den. För att inte tala om intresseklubben. Hela förbannade klubben har kramp i armen efter alla anteckningar!"
Men det lyssnar jag inte på, för jag är sentimental, och nu tänker jag att tänderna bara är början, snart sitter han och brölar i köket över en hel limpa och hotar med att flytta hemifrån så fort man ber honom ställa skorna i skohyllan.
Buhu, buhu.

Rapport från en soffpotatis

Det är i stunder som den här, när man sitter i fultofs i soffan med friidrottsVM på tv och midnattsloppet utanför fönstret, som man känner sig som allra mest aktiv. Not.

Ett cityakutsavsnitt till på det, kanske?
Jo men varför inte.

Så sjukt värt

Alla de där timmarna man tillbringar i skogen* med att leta gula kantareller...
Så sjukt värt! Det tänker man inte på när man går där och river sig på armarna av allt granris och får sex driljarder myggbett, men man fattar det varenda gång man får äta upp svamparna sedan.
Mmm... kantareller, tänker man. Kanske till och med godare än sparris.
SÅ. SJUKT. VÄRT.

*alternativt på hötorget och/eller i sina svärföräldrars frys

Ateljébrist

Jag har kommit på det.
Det är för att jag inte har någon ateljé som det känns så knivigt!
Kunde man ju räknat ut.
Här sitter jag och försöker göra svan i ett vardagsrum med smutsiga kaffekoppar på golvet, leksaker överallt, smulor under bordet, en klädhög på stolen och en söndertuggad tidning utspridd över hela mattan.
Det fattar man ju att det blir som det blir.

Om det här med att göra en svan

Nu har jag skrivit ut första versionen, läst den och skrivit i marginalerna med röd bläck på alla ställen där jag inte är nöjd. Bläcket i den röda pennan tog slut. Innan jag kommit till sista sidan. Det är rätt svårt att göra en svan av en väldigt, väldigt, väldigt ful ankunge, kan man konstatera.

Och när man gjort det kan man återgå till att slita av sig de få hårstrån man har kvar på huvudet.

Men, men, det gäller att försöka hålla modet uppe så man inte råkar avliva sig själv så här inför en helg och allt. Hår är väl ändå rätt överskattat, eller?
Har man inget hår slipper man till exempel besväret med att det hamnar hårstrån överallt.
Och man behöver aldrig få ful utväxt. Eller ens ha en dålig hårdag. Plus! Man blir rik. Det är som bekant sjukt dyrt att gå till frissan. Visst?

Tatuera inte min bebis

Igår hade vi Caroline på besök. Sjukt festlig människa, den där Caroline! Det är inte bara det att hon av misstag råkar bryta sig in i sin grannes lägenhet genom att tvinga den stackars polska byggnadsarbetaren att LYFTA AV dörren eftersom hennes egen nyckel ju för helvete inte funkar*, hon är så öppen för nya festliga upptåg också. Som när man kommer in på det här med att tatuera bebisar, till exempel. För, hur är det med det egentligen? Det vill man ju veta. Minderåriga får ju tatuera sig om de har föräldrarnas tillstånd, det har man ju hört. Men gäller det även bebisar? Caroline visste inte heller. Hon tyckte att vi kanske borde prova. Ta en bebis och gå till en tatuerare och visa upp en bild på en fet tribaltatuering som vi ville ha tatuerad i bebisens svank. Och se hur tatueraren reagerade.

"Men det går inte" sa jag. "Jag vågar inte. Jag är rädd för tatuerare."
"Det är lugnt. Jag vågar" sa Caroline då. "Om jag får vara lite full."
"Bra! Jag har en bebis du kan låna."
"Mmm. Fast vill du verkligen låna ut din bebis till mig om jag är full?"
"Verkligen inte. Men det är ju en nödsituation. Jag kanske kan stå bakom gathörnet och vakta, så behöver utlåningen inte bli så lång?"

Caroline tystnade och funderade igenom planen. Efter några sekunder uppstod en liten rynka mellan hennes ögonbryn.

"Nej, Lisa. Jag tror vi struntar i det. Det skulle bli så dålig stämning mellan oss om jag råkade hamna hos en tatuerare som verkligen gick med på att tatuera bebisar och kom tillbaka till dig med en nytatuerad Rufus och bara: KOLLA! DET HÄNDE EN SÅ SJUKT ROLIG GREJ!"

Ni ser!
Inte bara festlig.
Rätt smart också.

*På fredag klockan 20.06 kan ni lyssna på Caroline i Mitt P3 när hon berättar dörrhistorien. Gör det. Det är en väldigt bra historia.

Mörda myggen nu

NÄE! Här har man gått omkring och blivit ilurad att det är kolhydraterna som är människans värsta fiende i flera års tid, och så visar det sig att det inte alls är sant. Det är inte kolhydraterna vi ska frukta, gott folk. Det är myggen! Som jag hatar dem. HATAR! Så fort jag slutat riva mig blodig ska jag ta mig tusan starta en dödskampanj på... typ facebook. MÖRDA MYGGEN NU ska den heta. Med videoklipp, namnlistor, demonstrationståg och the whole shebang. Kommer bli storslaget. Kampanjer på facebook är hett, det har man ju förstått.

Räknar till elva myggbett på ena foten, fjorton på den andra och funderar lite smått på om det kanske ändå inte vore bättre att amputera någonstans under knäna för att slippa klådan. Frågade läkaren som sover på vår soffa om han kunde ställa upp. Som hyra, liksom. Han amputerade ogärna kroppsdelar i vardagsrum, sa han. Tönt.

Någon som har en cirkelsåg att låna ut?

Alive and kicking

Det var varken njursvikt, lupus eller digerdöden.
Bara en lätt släng av semester, inget att oroa sig för.
Snart tillbaka!