Mössmodellerna

Har gått vidare från päron till geishor och hjärtan och konstaterat någonstans på vägen att nyfödingar inte är så himla bra på att sitta upprätt framför photobooth och posera på beställning. CHOCKEN!

Mösspsykosen

Det råder någon slags mösspsykos (hehe) i min bloggbekantskapskrets, och ja, nu har den nått även hit. Nyss hittade jag plötsligt mig själv sittandes vid symaskinen och bara: Ladadi, ladada, en miniliten mössa med päron på till Svante, och en ganska liten mössa med päron på till Rufus, och en ganska stor mössa med päron på till mig, och en ännu större mössa med päron på till G... okej, skoja. Jag har inte sytt likadana mössor till mig och Gustav. Ännu. Men det är väl en tidsfråga, antar jag. Sy mössor, nämligen = möcket, möcket kul. Och eh, fattar ni exakt hur himla urgulligt det är med en nyföding i toppluva? Orimligt urgulligt, I tell you.

Så...
Hur många mössor behöver ett barn, egentligen?
Tio? Hundra? En miljaaaard?
Hoppas många.

Jag tar två alvedon nu då

Så, lydig, varit hos doktorn. Doktorn sa vad doktorer alltid säger: "Ta två alvedon och sluta larva dig. Det är ett virus, bara." (Fast i trevligare ton.) OVÄRT! att betala 150 spänn för det rådet, tänkte jag. Sedan sa doktorn att Svante var osedvanligt fin och att ingen kunde ana att jag fött barn för inte ens två veckor sedan, "det syns ju inte alls" så då tänkte jag VÄRT! att betala 150 spänn för det här ändå, vill du ha dricks?

Är inte svår så.

Kan själv

Första ensamma "få-upp-alla-ur-sängar-och-få-i-alla-frukost-och-klä-på-alla-kläder-och-komma-iväg-i-tid-hemifrån-och-lämna-stora-på-dagis-INKLUSIVE-bebis-i-släptåg"-morgonen, CHECK! Är helt svettig och stolt. Jag klara't!
LIVETS STORA BEDRIFTER, ALLTSÅ.

Dö, halsen, dö!

Hej bloggen, två frågor:

1. Vad är det för fel på min hals? Nyss tappade jag rösten. Sedan fick jag ont. Nu har jag sådana *insert ett flertal svordomar* smärtor i halsområdet att jag vill gråta. Utöver detta: Inga som helst sjukdomssymptom. Diagnos på det?

2. Hur viktigt är det att svälja grejer, egentligen? Jag tänker: Överskattat. Tänker också: Tufft att spotta. Är jag på rätt spår?

Bubblare: Hur viktig är halsen? Jag tänker: Rätt oviktig. Amputera?

Livet är orättvist

- Vad ska vi äta till middag idag, Rufus?
- JAG OCH PAPPA GÅ OCH KÖPA PIZZA. DU ÄTA GAMLA JESTE!
- Ska jag äta gamla rester när ni äter pizza?
- JA!
- Just snällt.

Det vet man ju sedan gammalt

- Vi måste dammsuga.
- Måste vi?
- Ja.
- Varför då?
- För att om det ligger smulor under köksbordet när BVC-tanten kommer på hembesök så tar hon barnet.

Aje!

Försökte mig på bästa kvällstidningsmanér på att CHOCKÖKA den dagliga promenadlängden post förlossning från cirka 500 meter till cirka 5000 meter idag. Så här i efterhand kan man ju konstatera att det var lite väl kaxigt gjort av mig. Jag vet inte, det känns som om jag saknar något väsentligt i kroppen som brukade finnas där nyss. Muskler? Bäckenbotten? Fogar? Ingen vet riktigt.

Jag fick i och för sig en sjukt göllig bebis på kuppen, så jag antar att det jämnar ut sig.

Uppdat: Fast alltså, hur lät det där? Fick inte göllig bebis på promenaden. Fick göllig bebis under förlossningen. Vad jag däremot fick under promenaden var följande kommentar från en tant som glatt tittade på min mage och sedan på barnvagnen som jag rullade framför mig: "Vilken fin gravidmage du har! Snart blir det fler barn!" Joråsåatte. Kul sagt av henne.

Varje gång. Alltså VARJE gång!

1. Svarar på någon kommentar i min blogg.
2. Trycker PUBLICERA KOMMENTAR.
3. Hajar till vid PLING! i inboxen.
4. Tänker: YEJ! Mejl! Festligt! Vem i hela världen kan det vara som vill mig något?
5. Konstaterar att mejlet är ett automatiskt utskick av min egna nyss postade kommentar.
6. Blir sjukt besviken.

Känns ju klyftigt.

Vika och sortera

Fördelen med att tvätta sju maskiner tvätt i tvättstugan: Man behöver liksom inte ens tänka ut vad man ska syssla med typ hela freaking nästa dag. Gud, så praktiskt.

Peppen!

Alltså, jag är så sjukt glad idag, euforisk, helt fylld av energi, jamen ni hör ju, och OBS! ÄR INTE ENS IRONISK! Tänker ut så sjukt många bra grejer jag ska göra, va. Väldigt mycket handlar det om olika sociala tillställningar som jag vill gå på, med Svante lite casual på höften så där, helt avslappnat. Ganska mycket handlar också om hur snygg jag ska bli i håret när jag har varit och klippt mig i nästa vecka. Och lite handlar om hur kul det ska bli att måla/tapetsera/möbla/fixa/plantera/whatever med olika grejer här hemma vilken sekund som helst nu. Och om gymmet som ligger i bottenvåningen på mitt hus där jag ska köpa träningskort när jag kan röra mig normalt igen, alltså jag kan knappt vänta, PEPPEN!

Vän av ordning skulle visserligen kunna påtala det faktum att jag säger allt det här från halvliggande läge i soffan, fortfarande iklädd pyjamas med håret i en ful tofs fast klockan är tusen. Men lyssnar jag på vän av ordning? Nej, jag gör ju inte det. Jag säger: Det är tanken som räknas och tanken bara WIHOO, JAG KAN FLYTTA BERG!

Men vänlig hälsning
harsovitganskabra_80

Dagens fail

Stoppade in favorittygskorna i tvättmaskinen.
Tog ut favorittygskorna pulvriserade i små beståndsdelar.
Inte riktigt det resultat jag hoppats på.
Om man säger.

Ytlig? Aldrig! Del 2.

Skitbra grej med bebis: Man får klä av och klä på den hur många gånger man vill, och alla kläder man sätter på är helt och hållet adorable bara för att de är så små. I kontrast mot att klä av och på sin egna arma lekamen slitna gamla tråkpaltor är bebispåklädningen något helt annat, det säger jag er. Och nej. Bebis själv kanske inte helt och hållet håller med, men jag känner ändå ett starkt behov av att utropa: Älska klä på bebis! Lätt en av dagens största höjdpunkter.

Idag sportar Svante till exempel en festlig helkroppsdräkt med lejon från Sture & Lisa. En bonus med den outfiten är att man inte riktigt vet om klädesplagget är en pyjamas eller inte, så man kan välja själv lite beroende på vad klockan är. Mycket praktiskt!

Stålmormorn strikes back

För nästan fyra veckor sedan blev min 94-åriga mormor inlagd på sjukhus med lunginflammation och syrgas och antibiotika och gud vet allt, och var så sjuk att hon inte ens orkade lösa korsord. Jag tänkte: Den här gången går det kanske inte mer. Och hela halsen klumpade ihop sig.

Men så kom hon på att det vore ju kul att få veta vad det var för filur som fanns i min mage. Och vad det är för filur som finns i min systers mage. Och så var det ju det här, och så var det ju det där, och vid närmare eftertanke, kanske var det ändå inte dags att ge upp riktigt än?

Sedan Svante föddes för en vecka sedan har hon suttit i sin sjukhussäng med ett foto på honom i handen och visat upp honom för varenda kotte i sjukhuspersonalen, och igår blev hon utskriven. UTSKRIVEN! Nu är hon hemma i sin dalablå lägenhet och löser korsord igen, precis som hon ska vara.

Stålmormor - Lunginflammationen från helvetet: 1-0

OODELADI, OODELADI, vi lyckolipar lite åt det, va?

Gör om, gör rätt

Började morgonen med att hälla sur mjölk i kaffet.
Rufus spärrade upp ögonen och glodde på mig som om jag var tokig.
"DE JOGUTT, MAMMA! JOGUTT KAFFE?"
Man förstår ju reaktionen.
Det gör man verkligen.

Att bli storebror

Det är en skakig resa han gett sig in på, Rufus, det här med att bli storebror verkar inte så lite påfrestande för psyket. Hans humörsvängningar imponerar till och med på mig, och då har jag ändå gråtit en ansenlig mängd gånger den senaste veckan. Han är lite som en tickande bomb, tycks det mig. Så länge allt går som han vill är han glad som en speleman, men händer det sig (gud förbjude!) att han inte får sin vilja igenom blir det mycket, mycket jobbigt att leva.

"JA TITTA FANTE?"
"Ja, du får gärna titta på Svante. Klättra upp i sängen du."
"HA HA HA! TITTA! HAN SOVEJ, MAMMA!"
"Ja, han sover. Han är trött."

"JAG PUSSA FANTE?"
"Vill du pussa honom? Då blir han nog glad!"
"HA HA HA! JAG PUSSA JÄTTESNÄLLT."
"Ja, jag ser det. Vad mysigt!"

"JA KLAPPA FANTE?"
"Ja, klappa honom du."
"HA HA HA! HAN JÄTTEGLAD NU! HAN SKJATTAJ!"
"Well."

"JAG TJAMPA FANTE?"
"Nej, trampa på honom får du inte."
"JO! JAG TJAMPA HOMOM!"
"Nej, Rufus!"
*avgrundsvrål och tårutgjutelse*
"MEN JAG VILL TJAMPA HOMOM! JAG VILL TJAMPA!"
"Men du får verkligen inte trampa på honom, Rufus. Det gör jätteont på Svante om du trampar på honom."
*avgrundsvrål och tårutgjutelse*
"JAG BAJA GJÅTEJ, MAMMA. DET KOMME TÅJAJ."

Det krävs ju ingen hjärnkirurg direkt för att förstå att det är en sjusärdeles omställning det här med att få konkurrens, och jag har på förhand kallt räknat med att den kommer att generera tonvis med tårar och utbrott från alla håll och kanter i den här familjen. Ändå: Ganska hård dust att bevittna. Det är liksom lite kluvet att känna sig skitarg över uppenbart dumma grejer samtidigt som man vill slänga sig över honom och krama pussa trösta tills alla de där tårarna försvunnit och bara: Nej, vi kommer inte glömma bort dig nu, Rufus. Aldrig, aldrig, aldrig.

Så jag tänker: En dag i taget och djupa andetag.
Känns det som en plan, eller?

Vad tyst det blev

Dagens konstigaste grej: Har tappat rösten. Va! Hur udda är inte det? Känner mig helt frisk i övrigt, men kan inte prata. Möcke, möcke konstigt. Funderar på om även det här kan vara någon slags HEEEEELT NORMAAAAAL påföljd av att jag just fått barn, och tänker: Jamen, varför inte? Ingenting förvånar mig längre.

Ja, det verkar ju onekligen så

Visste ni att det finns en lag som säger att man måste få skitsnyggt konstigt engelskt godis som ser ut som tvålbitar när man blivit tvåbarnsförälder? JAG HADE INGEN ANING, men min bror bara: Jo, så är det. Och så kom han hit med en stor påse.

En annan lag som jag hoppas finns är lagen om att fem dagar gamla barn gärna får sova typ dygnet runt, med korta avbrott för ätande. Annars är min bebis onormal. Idag har han sovit sig igenom hemmahäng, barnläkarbesök, tunnelbaneåkande, blodprov i handen, promenad, samt två bussfärder. Resten av dagen har han slumrat. Kul kille.

"JA TJICKLA FANTE, MAMMA."
"Ska du kittla honom?"
"JA! DÅ HAN VAKNA. HAN BLI JÄTTEGLAD! DE LOLIT."
"Visst, prova du."
*våldsamt kittel*
"NÄE! DE FUNKA INTE. HAN BAJA SOVEJ. JAG TO FANTE LITE TJÖTT."

Ytlig? Aldrig.

Kära evolution, varför gjordes jag inte ett snäpp smartare? Jag har ju gjort det här en gång redan, man tycker ju att jag borde ha snappat upp ett och annat och liksom... lärt mig?

Ändå: Känslan av total besvikelse när jag med smärtsam tydlighet tvingas inse att man (läs:jag) inte kan skutta hem från BB via en klädbutik för shopping av skitfina smalkläder, hoppa i dem och bara *ey, supersnygg och slimmad hot mama*. Man (läs: jag) hasar hem från BB med ungefär halva gravidmagen kvar och måste klämma sig ner i kläder som det går lätt att amma i, jamen ni hör ju, BRISTEN PÅ GLAMOUR.

Inte konstigt att man gråter lite.

/iövrigtgladochödmjukttacksaminförlivetsmirakel_80

Glimtar av en lördag

Man kan inte direkt anklaga oss för att göra många knop i dagsläget. Sitta lite här, sova lite där, fika lite hit, slöa lite dit. Möjligtvis med undantag för Rufus som fått en supersnabb dockvagn. Han är rätt kvick av sig. Men resten av oss: Not so much. Jag gillar det.

Om att föda barn

För extremt förlossningsintresserade människor - här är hela listan över hur det gick till!

Resten av er kan med fördel klicka er någon annanstans.
Freestyla! Det är ju ändå fredag.

Dagens sjumilakliv

1. Vi har varit på första spännande barnvagnspromenaden. Den var uppskattningsvis 200 meter lång. Varje meter av den var ganska plågsam, tyckte jag, men bebisen var nöjd, och Rufus stod på sin astuffa skateboard* under alla 200 meter med kepsen bak och fram och var ännu nöjdare, så ändå: VÄRT!

2. I vårt kylskåp ligger det fullt av krämiga, mögliga, preggofarliga ostar som jag numera FÅR ÄTA AV och talar till mig. Ikväll smäller det, säger de. Oh yes, ATT det gör, svarar jag på det.

*Rufus astuffa skateboard = en begagnad ståbräda som vi satt på Svantes liggvagn. Som gnisslar rätt fånigt. Men säg inte det till Rufus, okej? Bra.

Syskon

Är hemma.
Har två (2) barn.
Som är bröder.
Man undrar ju när det ska gå in i skallen på mig att det är på riktigt, det undrar man verkligen.

Men! Första skälvande mötet syskonen emellan gick i alla fall fint.
Rufus talade bland annat om fyra viktiga grejer för Svante.

1. "DU HETE FANTE."
2. "DU LILLEBJO."
3. "JA STOJ KILLE."
4. "JA ÅKA JUTCHKANA."

En bra grund att bygga på?
Vi hoppas på det, va.

24 timmar vi minns

Intressant dygn, det här! Det får man ge det.

Igår vid den här tidpunkten hade en läkare på SöS just satt igång min förlossning genom att sticka hål på hinnorna så att vattnet gick. I informationsmaterialet man fått innan stod det att "en igångsättning kan dra ut på tiden. Det är inte ovanligt att det tar flera dygn från det att man sätter igång förlossningen tills barnet är ute." Jag tyckte på förhand att det kändes 1: Drygt, och 2. Ganska bra, för då skulle jag hinna få den där epiduralbedövningen som jag gått omkring och fantiserat om.

Joråsåatt.

Det tog i runda slängar en kvart innan jag hade värkar som gjorde ont som hell, och inte ens två timmar innan jag hade en bebis på magen, till skillnad från i. Bedövning? Hanns liksom inte riktigt med. Alls.

Så kan det tydligen också gå!

Nu är Svante snart ett dygn gammal och sover som en sten i en korg på Södra BB. Hans storebror och pappa är på väg hit för att hämta hem oss till lägenheten. Själv hasar jag läckert omkring i det delade BB-rummet och laddar för att svida om från den ursnygga landstingsskjortan och gå ut i verkliga världen igen. Inklusive ny bebis. Och - sug på den här - inklusive mitt nya sinnessjuka epitet : TVÅBARNSFÖRÄLDER.

Är lite chockad, tror jag.
VEM KUNDE ANA ATT DET SKULLE SLUTA SÅ HÄR?
Tydligen inte jag i alla fall.

Men å!

Vad fina ni är allihop!
Miljoner tack för alla grattis.

MVH
/blödig_80

Säg hej!

Bloggen: Svante!
Svante: Bloggen!

Snabb som blixten när vi väl bestämt åt honom att det var dags halkade han ut i världen och såg ut exakt som sin storebror. Jag känner instinktivt att jag gillar honom som farao, men jag kan eventuellt vara liiite partisk, vad vet jag.

Livet är, hur som helst, freaking fantastiskt.
BEBIS PÅ UTSIDAN, LIKSOM!
Så himla mycket roligare än bebis på insidan.

Snart så!

BLOGGEN, BLOGGEN, VI HAR EN TID ATT GÅ PÅ!
14.00 idag har vi till slut fått tid på den å så populära förlossningsavdelningen på SöS för igångsättning, och sedan WOOP WOOP blir det förhoppningsvis bebisbild här inom en överskådlig framtid.
FATTA! BEBISBILD!
Jag förstår att ni knappt kan vänta.

Dagen D

SÅDÄR! Idag ska ungen ut, vare sig den vill eller ej. Eller ja, idag sätts förlossningen igång i alla fall. Om den ska vara lika långdragen som resten av den här historien är väl barnet ute framåt midsommar. 2014. Men ändå! Idag! SÅ. VÄLDIGT. MYCKET. PÅ. TIDEN.

Vet fortfarande inte exakt när vi får åka in till BB, och vad de tänker göra med mig där. Och jag har sovit uppskattningsvis... sju minuter i natt, för bebisen har sparkat som en vettvilling. Ryggen gör apont. Huvudet också. Men humöret! Känns ändå förhållandevis soligt.

Wohoo, bring on them värkar, nu vill jag ha min bebis.

Om bokskrivande: Kontrakt och pengar

Fråga: Jag fattar inte det här med kontrakt, riktigt. Vad betyder det att man fått kontrakt på en bok? Hur och när får man betalt? Och hur mycket pengar får man?

Svar: Tricky question, jag tror att kontrakt kan se ut lite hur som helst beroende på vilket förlag som är inblandat, och vilken författare som är inblandad. Det finns nog inget facit. Men generellt kan man väl säga så här: Att skriva kontrakt betyder ungefär att förlaget säger: ”Vi lovar att vi ska ge ut boken” och du säger: ”Bra, då lovar jag att den ska bli färdig”. I kontraktet står det bland annat angivet hur många exemplar av boken förlaget tänker trycka, när den ska ges ut, vad den ska kosta, och hur stor ersättning författaren ska ha.

Som författare får man nästan alltid betalt i form av royalty. Alltså: Man tjänar pengar för varje bok som säljs. Många sålda böcker – många pengar. Inga sålda böcker – inga pengar. Och huruvida boken kommer att sälja eller inte vet man ju inte från början.

Men! För att författaren inte ska riskera att gå helt lottlös ur affären (tänk om boken säljer i typ tre exemplar! DOH!) så finns det oftast också något som heter ”garantihonorar”. Så har det i alla fall funkat de gånger jag har skrivit kontrakt med något förlag. Garantihonoraret får man direkt när man skriver kontraktet, alltså oftast när man skrivit färdigt boken och lämnat in manuset. Då räknas det ut hur mycket pengar man skulle få i royalty om hela bokens första upplaga säljer slut, och sedan får man hälften av den summan. Garantipengarna får man sedan behålla, oavsett om boken verkligen säljer så mycket eller inte i verkligheten. Säljer sedan boken mer än den hälft man redan fått betalt för i och med garantipengarna så får man mer pengar efter hand. Säljer den mindre händer ingenting.

För en svensk ungdomsbok som säljer normalt mycket (typ några tusen exemplar) är det inga enorma sammanlagda summor vi snackar om, direkt. Det är ett par okej månadslöner, om man har tur. För en bok som säkert tagit längre tid än så att skriva. Så nej. Man (läs: jag) blir definitivt inte rik på att skriva böcker. Man (läs: jag) kan inte ens i närheten försörja sig på att skriva böcker. Men man (läs: jag) hoppas kunna fortsätta med det ändå, på ett eller annat vis. Ungefär så!

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Korkat

Fråga: Borde inte jag sova och liksom... vila mig i form vid det här laget?
Svar: Sannolikt, jo.
Fråga: Men gör jag det?
Svar: Nä.

/piggsomensablamört_80

Skulle inte förvåna mig

Alright, nu är jag inställd på att förlossningen sätts igång medelst tvång om ett dygn. Blir bra det. Har kirrat barnvaktsschemat, preppat Rufus, googlat "igångsättning" och liksom, förberett mig mentalt.

Så nu kommer väl ungen idag, bara för det.

Fortfarande här

Chill, bloggen, chill!

Nej, jag föder inte barn nu heller.
Jag tittar på förlossnings-tv och lipar över att andra föder barn.
EN HELTIDSSYSSLA, SOM NI FÖRSTÅR.
Vi kanske ska säga så här: Jag lovar att försöka säga till när jag åker in?
Så kan ni sova gott så länge.
Puss.

Långsammare än storebror

Nytt rekord! Så här länge har jag aaaaaldrig gått över tiden när jag varit gravid. Nu har ungen där inne två dygn på sig att komma ut självmant, annars tvingas han/hon ut medelst igångsättning på onsdag. Personligen tycker jag det verkar trevligare att bestämma själv, men det kanske bara är jag.

Tjuvtitt: Vardagsrum

Insåg nyss när jag satt i soffan och tittade mig omkring att vardagsrummet i det närmaste är färdigfixat vid det här laget. Vill du se?

Klart du vill! Här är soffhörnan med födelsedagsballonger i fönstret. Det gamla tv-skåpet har vi hittat i ett soprum. Det satt en trasig tv monterad i skåpet då, som vi ryckte loss. Nu har vi satt in en fungerande tv där istället. Erkänn klurigt sätt att förvara en ful tv på! Mycket nöjd med det snilledraget.

Ovanför tv-skåpet står våra tjusigaste koppar i en stringhylla. De är ovanligt odammiga just nu, för många av dem diskades efter min födelsedagsmiddag. Annars är det ett hett tips att skölja ur dem innan du häller kaffe i dem när du är här på besök.

Och sedan! När du sitter i soffan med ditt kaffe och fånglor rakt fram. Då ser du palmtapeten och en liten bit av hallen. Skulle du händelsevis vrida på huvudet en aning så skulle du förmodligen få syn på det lilla möblemanget där Rufus brukar sitta och rita på sina egna kroppsdelar.

Och skulle du vrida ännu mer på huvudet sedan (utgår lite från att du är som en uggla, typ) så skulle du få se matplatsen. Vad du däremot inte skulle se: Köksdelen som döljer sig bakom cykeltyget och minimöblerna. Fiffigt med halvöppen planlösning på så sätt! Det kan stå hur mycket disk som helst i köket utan att soffgästerna märker det.

Komsi, komsi

Yo, bebis?
Jag har inte fler löpsedlar än så här, för din storebror bestämde sig för att titta ut efter tolv dagars försening sist. Det är ju rätt trendigt bland småsyskon att se upp till sina storasyskon och vilja vara på samma sätt, göra samma grejer, du vet, härmas.
Just saying.

Om bokskrivande: Skrivtid och disciplin

Fråga: Har du ibland långa skrivuppehåll eller skriver du lite hela tiden?

Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.

Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.

Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.

Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Disclaim the gnäll

Vaknade med ett ryck och panikerade över att det enda jag gör är att gnälla som en borstbindare.

(Jo, så kan man säga. Det är typ lika logiskt som att man kan röka som en.)

En liten grej till protokollet därför: Jag mår trots allt väldigt bra. Really. Jag har inte så väldigt ont någonstans. Jag är inte så väldigt uttråkad. Jag är inte så väldigt bara lite skräckslagen inför själva förlossningen. Och det står fina blommor på min balkong.

Det är det här med ovissheten om när hela det här halabaloet ska sätta igång bara, som stör mig. Att jag konstant går omkring och kalkylerar och är på min vakt. "Om det sätter igång nu/snart/inatt, vilken barnvakt ringer vi då?" "Vågar jag åka hit idag, eller borde jag stanna hemma?" "Är det någon vits att börja måla den här byrån, eller kommer den bara bli stående halvmålad i en evighet då?" Och det där med att man ska se till att äta och sova ordentligt så man är utvilad och mätt innan. När menar de att man ska börja med det? ORKA GÖRA TRERÄTTERS VAREVIGA DAG I FEM VECKORS TID! Ge mig ett datum, för helvidde. Tycker ovissheten är väldigt lite "spännande" och väldigt mycket "störande".

Men förutom det: Mår fint som fisken, faktiskt.

Det var mest det.

Om det här med att "kolhydratladda"

Skogaholmslimpa med smör och ost. Skölj ner med oboy. KLART!

/vethurenslipstenskadras_80

Man börjar ju kunna det här nu

Hur det känns?
Ingen kommentar.

Hej men nej

Inte den här gången heller, faktiskt. Igår kväll låg jag och klockade sammandragningar, småpratade med förlossningen på telefon och var millimeter från att kalla in barnvakt och ta mitt pick och pack och åka och föda barn. Sedan somnade jag ifrån alltihop istället, och nu är jag och köper växter till balkongen. Lite olika, det där.

Att vänta är att dö en smula

Idag har jag varit på kontroll på södersjukhuset för att se om bebisen har något vatten kvar att simma i, mäta lite sammandragningar, få en tid för igångsättning om förlossningen inte tänker starta av sig själv i brådrasket, samt kontrollera livmodertappens väl och ve.

Kontrollera livmodertappens väl och ve = mkt, mkt smärtsamt, I tell you.

Men! Last time around satte Rufus förlossning igång några timmar efter liknande undersökning, så jag tänker att det kanske ändå är värt det. Känner mig tämligen redo att ta den där känslan av mkt, mkt smärtsamt till helt nya nivåer lite när som helst nu.

Om ni missat det.

Lilla bloggen, lever du?

Mina nerver.
Bloggen trasig!
OCH MAN HAR INTE ENS KUNNAT LOGGA IN FÖR VÅRD AV SJUK BLOGG.
Det enda man kunnat göra: Se hur inlägg försvunnit (alla gårdagens är i alla fall borta nu) och bita sönder sina naglar och bara snälla, lilla, söta blogg, försvinn inte!
Fem år av mitt liv i skrift.
Jag har det gärna kvar, tack så mycket.

En enkel beställning

Jamen, se där!
Födelsedagshappening över.
Gästerna har gått.
Maten är uppäten.
Tårtan är slut.
Finporslinet diskat.
Presenterna öppnade.

Nu kan jag ta lite värkar any minute, för nu är det ändå snart nytt dygn.

Ska vi säga så, bebis?

...

Idag, för 31 år sedan, födde min mamma barn.
Ett barn som var 9 dagar försenat, by the way.
Men det barnet!
Tänker fokusera på att äta tårta istället för att åka till BB idag, tror jag.
Man vill ju helst ha sin födelsedag i fred.

Tack!

Rufus hade stora nyheter att berätta för all förskolepersonal och alla barn som ville lyssna i morse. Revolutionerande, rent av. MINDBLOWING.

"MAMMA DUSCHAT! HON Ä JEN OCH FIIIIN!"

En gång om året så!

31 år senare

SKÅL FÖR MIG! Hojtade hon ödmjukt och firade sig själv med ett glas saft.

Att ha födelsedag i maj är verkligen en himla bra grej. Naturen bara: Kolla här vad fint jag gjort för din skull! Och man bara: Men å, tack! Inte hade du behövt...

Om bokskrivande: Titel och omslag

Fråga: Titeln (som jag vet att du tycker är viktig) – hur nöjd är du med den nu? Och omslaget – är det en stor deal för dig? Får man som författare bestämma själv över vad boken ska heta och hur den ser ut?

Svar: Mmm… titel och omslag. Verkligen en stor deal för mig, båda två! Kanske allra mest titeln, den kan jag tänka på i en evighet. I EVIGHET, I SAY! Och det är en väldigt rolig evighet, oftast. Komma på titel är en av mina favoritgrejer med att skriva bok. Just nu heter ungdomsboken som jag håller på att skriva ”Allt jag säger är sant”. Det är inte helt säkert att den kommer att göra det sedan, men kanske? Jag känner mig i alla fall nöjd med det namnet än så länge. Och om hur jag tänkte kring titeln på min förra bok kan ni läsa här. Jag är fortfarande väldigt glad att den heter som den gör, har inte ångrat mig eller tröttnat ett dugg.

När det gäller titeln brukar nog författaren oftast själv komma med ett förslag, och sedan säger förlaget antingen ”JA! Den titeln tar vi!” eller så säger förlaget ”NJA! Ska vi inte komma på något bättre?” och sedan diskuterar författaren och förlaget tills de (förhoppningsvis) kommit överens om vad boken ska heta. Titeln är ju liksom viktig på så sätt att den inte bara ska vara ”snygg” (som är det första jag tänker på). Den ska ju också vara ”beskrivande” och ”säljande” och ”sticka ut lagom mycket”. Och säkert en massa andra saker som förlaget kan bättre än jag. Därför är det många som ska tycka till om titeln. Författaren, förläggaren, säljavdelningen och marknadsavdelningen till exempel. Helst ska alla vara nöjda.

Med omslaget är det ännu fler kockar, för då är en formgivare inblandad också. När det vankades omslag till ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” fick jag först frågan om jag hade någon favoritformgivare som jag ville skulle göra omslaget. Då önskade jag att Sara Acedo, för jag tycker hon är fantastiskt bra. Och hon ville! Sedan var det en smidig process. Hon kom med förslag, och både förlaget och jag gjorde vågen. Jag är fortfarande helt SJUKT nöjd med hur omslaget ser ut, det är så fint så jag skulle vilja ha det inramat på väggen. Men det kan bli en ganska svår process, det där, om många tycker olika om omslaget. Författaren kanske gillar en grej, formgivaren en annan, och förlagsfolket en tredje. Jag får ofta frågan om man som författare får bestämma själv hur boken ska se ut, och nej, det får man inte. Men man får vara med och bestämma till viss del.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Snäll? Den var ny.

Saker jag lyckolipat lite över idag: Att min unge var snäll mot ett annat barn på dagis.

Joråsåatte. Sådant kan man också lipa över. Det går fint.

För så här, ungefär: I morse ville Rufus bara ha på sig sin nya solkeps om han fick ha den med skärmen på sned för att "DE SNYGGT, MAMMA". Igår låg han slö i vagnen på fel håll, med huvudet neråt och sneakersfötterna dinglande mot ryggstödet för att han "ÄJ EN SLAPPIS" och i förrgår stod han naken i hallen och gastade om att han skulle "GÅ KÖPA PIZZA, FAKTISS". Man bara: Ursäkta, när blev du tretton år? Jag trodde du var två. Och så skrattar man ihjäl sig. Igen.

Och varje kväll när han har somnat sitter vi i soffan och försöker ohämmat bräcka varandra i skryt om hur bra han är när han gör alla de där grejerna, och bara: Hörde du när han sa? Och såg du när han gjorde? Och vet du vad han hittade på sedan då? Vilket FANTASTISKT underhållande exemplar till unge han är, va? Visst?

Jag tror eventuellt vi förbrukat en årsranson av adjektiv som "rolig", "bestämd", "envis", "glad" och "påhittig" bara den senaste veckan. Men snäll? Det ordet har legat rätt oanvänt i ett hörn och skräpat, faktiskt. Det har det verkligen.

Så.

Imorse.

Rufus hade suttit med näsan inborrad vid mitt nyckelben en kvart på dagisgården och laddat för att släppa taget och låta mig gå därifrån, och till slut kommit på att det kanske var okej om han fick titta efter en larv som han hittade igår och la vid husknuten. Jag kände hur han tog ett djupt andetag, släppte taget om min hals och tittade upp. Han tittade först mot husknuten, där larven kanske skulle finnas kvar. Och sedan på sin ledsna dagiskompis som satt bredvid och grät efter sin pappa. Och jag satt kvar när han hoppade ner från mitt knä, gick fram till killen, tog honom i handen och bara: "KOM, LUDVIG. DE BLI BJA SNAAT. VI GÅ OCH TITTA PÅ MIN LAJV? DU INTE VAJA LESSEN MEJ."

Och Ludvig snörvlade och reste sig och slutade vara ledsen och gick och tittade efter en himla äcklig larv hand i hand med Rufus.

Och jag började lipa istället.

Jamen, förstå!
HALLELUJA-DUNK-I-KORGEN-SCORE-VAD-VACKER-VÄRLDEN-ÄNDÅ-ÄR!
Kan helt legitimit få lägga till snäll på listan inför kvällens skrytmaraton!
Snäll!
Mitt favoritadjektiv i världen.
Viktigast av allt.

ÄR SÅ HIMLA STOLT.

(Framgick det?)

Idag, då?

110511.
Skulle kunna bli ett smidigt personnummer att komma ihåg.
Bara så att du vet, karatekidet.

Ibland så!

This just in: Upplever ett sällsynt moment av total ognällighet. Sitter i park och har fått onyttig middag i solen. Rufus är rolig. Det är hägg överallt. Jag har köpt nytt nagellack. Känner ett starkt behov av att akutblogga som bevis för att jag och inte är konstant bitter/arg/uttråkad/otålig. Jag har mina sekunder.

ANTECKNA!

Om bokskrivande: Musiken

Fråga: Jag undrar över det allra viktigaste, nämligen MUSIKEN. Har du också playlists till alla dina projekt? Antar att Säkert var nummer ett till förra boken, men till den du håller på med nu?

Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Fråga bloggen

Google sviker mig, jag hittar inte det jag söker.
VÄRLDEN ÄR UR LED.

Har någon av er har sett enkla ihopfällbara strandstolar/brassestolar med fint, färgglatt, mönstrat tyg i en butik på sistone? (OBS! Marinblått med vita ränder kvalar inte in som färgglatt.) Helst vill jag ha med trästomme och 70-talsmönster, för 70-talet är mitt nya favorittal, men jag är inte så knusslig. Bara jag får sola på balkongen.

Tips?

Högaktivt leverne

- Vill du hitta på något?
- Definiera "något".
- Jag tänkte kans...
- För om det inte är "ligga still i sängen och äta glass och tjura" så tror jag svaret är nej.
- Kan vi se film samtidigt?
- Okej, okej. Men DU får trycka på play.

Inte är det många till i alla fall

Ny hattrend på Tradera: Allt är *shabby chic*. Förutom versalerna, de multipla utropstecknen och allt det där andra irriterande så är nu sakerna också *shabby chic*. I rubriken. Så klart.

HELT NY BIDÉ!!!!! SÅÅÅÅÅÅÅ FIN!!!!! UNIKT TILLFÄLLE!!!! SE BILDER!!!! PASSAR ALLA!!!! ÄVEN KUNGEN!!!!! OCH!!!! (trumvirvel) SILVIA!!!!! *shabby chic*

Vän av ordning undrar nu: Ska det verkligen behöva vara så här? Hur många för långa rubriker med multipla versaler och utropstecken och störiga stjärnuttryck ska vi tillåta innan vi går in och styr upp/mejar ner/SKRIKER AV FRUSTRATION?!?

Jag säger en - max två - till.
Sedan smäller det.

Mer eller mindre blått

Grejer jag bland annat tänkt göra idag:

1. Byta färg på en pall så att den blir mer ljusblå än den är för tillfället.
2. Byta färg på mina ben så att de blir mindre ljusblå än de är för tillfället.

Är snart klar med första momentet och tänker nu kombinera andra momentet med jobb från balkongen. Och ja. Jag utgår från att ni nästan kreverar av intresse över detta rafflande stycke information.

Hot då, kanske?

Yo, bebis? Vilket låter bäst: Ha en alldeles egen födelsedag med loads of uppmärksamhet och pompa och ståt och presenter och tårta? Eller dela födelsedag med din mamma och bara *ja må ni leva* och *hälften så många presenter* och *sunkig halv vuxentårta* varje år?

Innan torsdag!

Just saying.

Om bokskrivande: Skrivställen

Fråga: Sitter du alltid hemma och skriver? Man har ju en romantisk bild av att sitta och skriva på café med regnet strilande utanför fönstret. Men det kanske inte funkar i praktiken? Man kanske måste vara hemma med post-its klistrade överallt för att få struktur och ordning på det man ska skriva?

Svar: Å, den romantiska bilden av att skriva bok på café! Den lever jag med ständigt. Men till 99% sitter jag hemma och skriver. Och det beror tyvärr inte på att jag har hela arbetsrummet fyllt av post-it-lappar och struktur (har en romantisk bild av post-it-lappsstrukturerande också), utan mer på att jag har svårt att koncentrera mig någon annanstans. Det måste vara tyst när jag skriver. Och jag måste vara ifred. Hatar att sitta och skriva bland folk eftersom någon (i teorin) skulle kunna slänga en blick på skärmen och tjuvläsa. Oklart varför det skulle vara så himla hemskt, texten ska ju förhoppningsvis ändå läsas sedan. Men så är det i alla fall. Jag sitter helst hemma själv vid mitt skrivbord, i soffan eller i sängen och skriver.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Provar att resonera lite då

Alltså, bebis. Så här är det, va. Det är för varmt och obekvämt att ha jeans på sig just nu, och resten av alla mina byxor/kjolar/klänningar är antingen helt omöjliga att knäppa nowadays eller i tvätten, och jag orkar inte tvätta, för det är sol ute, okej? HAR SÅLEDES INGENTING ATT HA PÅ MIG FRÅN OCH MED IMORGON. Skulle kunna tänka mig mjuk landstingssärk i urblekt grått.

Kom ut?

Konceptutveckling

Testar idag att utveckla det apatiska konceptet en smula genom att ta med det ut. Känns nyskapande och fräscht, har bytt soffan mot parkbänk i solen. Annars rätt likt: Sitter still och kollar på när barnet springer runt, runt och gastar. Tänker på glass. Samlar fräknar. Skulle kunna bli en vana, det här.

Mmm... apatisk

Vad jag gjort idag: Suttit apatisk i soffan med min lika apatiska bästa kompis bredvid och hjärndött tittat på när våra kids sprungit runt, runt i lägenheten och lekt och gastat. Ibland har vi festat till det med att äta grejer också. Kanske utbytt en mening eller två. Men mest: Suttit apatiska. Känslan som kommer över mig när jag tänker på det: Så jävulskt nöjd med att ha en bästa kompis som det är okej att vara apatisk med. Älskart.

Om bokskrivande: Redigeringen

Fråga: Hur känns det att skicka in första versionen till förläggaren? Brukar du få mycket förslag på ändringar, och hur känns det i så fall att bli ifrågasatt och kritiserad? Hur mycket brukar du få skriva om? Och gör du det under tiden, eller skriver du först slarvigt och sedan redigerar du i efterhand?

Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.

Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.

Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Och så kom lördagen

Men brydde barnet sig något vidare om det?
Nej, det verkar ju inte så.

All denna motion

Dagens gåta: Vad är det som går och går, men ändå aldrig kommer till BB?
Svar: Undertecknad.

Har idag gått till dagis och från dagis (säkert över tre kilometer!!!) och tänker nu utöka promenerandet med att gå till och från affären (säkert över 30 meter!!!) och köpa glass.

Kommer vara helt slut som artist när jag lägger mig i sängen och ser på film efter glassutflykten.

/rörligastistan_80

Om bokskrivande: Nya boken

Fråga: Hur går det med nya boken? Vad handlar den om? Och när kommer den ut?

Svar: Det går sakta framåt. Snart hoppas jag kunna lämna in en första ful och ofärdig version av manuset på boken till förlaget, och sedan hoppas jag att en skitsträng redaktör ska ta tag i det och styra upp och rätta med rödpenna och säga åt mig på skarpen vad som funkar och vad som inte funkar. Så att jag kan skriva om och skriva om och skriva om igen. Jag tycker det är mycket svårt (läs: omöjligt) att bedöma på egen hand om det jag skrivit är bra eller dåligt i det här läget. Ska bli hemskt fint med lite proffshjälp.

Men så här: Den handlar om Alicia, 16 år. Hon har prickig klänning, håret på svaj och väldigt höga tankar om sig själv. När boken börjar har hon precis insett att hon inte är gjord för att gå i skolan - hon är gjord för att uträtta stordåd. Resten av boken handlar om hösten som följer efter att hon hoppat av gymnasiet, skaffat sig ett jobb på ett café och insett att de där stordåden eventuellt inte kommer att ramla ner i huvudet på henne som hon hade tänkt sig. Och så handlar den mycket om en fin mormor, en äldre kille, några kriser och en bästa vän också.

Om allt går bra kommer den att ges ut någon gång under 2012. Kanske nästa vår?

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Alltid något

Well, well.
Jag hinner ju skriva mer på boken.
Det gör jag ju faktiskt.

Geni och geni. Allt är ju relativt.

Man vill ju gärna tro att ens barn är lite streetsmart. Det vill man ju. Så man tänker att han är ju till exempel väldigt bra på pussel för sin ålder. Och på memory. Och på väldigt många andra kluriga grejer. Rent objektivt, alltså. Väldigt, väldigt bra. Kanske har man rent av närt ett geni vid sin barm? Så tänker man.

Och sedan testar man att leka kurragömma med honom.

Skulle man inte gjort.

- Nu räknar jag, Rufus, så gömmer du dig.
- OOOOOKEJ.
- Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, TIO, nu kommer jag!
*tittar upp*
*får syn på Rufus tre centimeter från mitt huvud*
- TADAA! HÄ Ä JUFUS! HUJJA!

- Okej, vi försöker igen. Göm dig nu!
- OOOOKEJ.
- Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, TIO, nu kommer jag!
*tittar upp*
*märker till min stora förtjusning att barnet faktiskt är borta*
*börjar leta*
- Oj, oj, oj! Rufus är borta. Var kan han vara?
- MAMMA! JA Ä I SOVJUMMET! UNDE TÄCKET!
- Men ååå, det ska du ju inte säg...
- TADAA!

- Ska vi försöka igen?
- OOOOKEJ.
- Då räknar jag, så gömmer du dig?
- OOOOKEJ.
- Ett, två, tre, fyra, f...
- MAMMA? JAG SKA GÖMMA UNDE BOJDET!
- Oh, well.

Don't try this at home

Efter sextusentrehundratolv versioner av jaga-lirka-jaga-lirka-lura-lirka-jaga-jaga i tjugo minuter varje morgon för att få på barnet ytterkläder testade jag i morse den helt nya, påhittiga metoden: bli skitförbannad och tråckla på barnet ytterkläderna medelst våld medan han grät så tårarna sprutade.

Graden av stolthet över det tilltaget: Extremt låg.

Definitionsfråga vem av oss som klamrade sig fast mest vid den andra vid lämningen på dagis en halvtimme senare, han eller jag, han eller jag, han eller jag? Ingen vet.

/uselförälder_80

Om bokskrivande: Förlaget

Fråga: Vad har du för deal med förlaget, vem sätter tidsramarna? Är det du eller förlaget som gett dig en deadline? Hur gick det till när din första bok gavs ut? Och hur gör man när man vill skicka in ett bokmanus till ett förlag?

Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.

Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.

Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.

Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.

Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

And counting

Var eviga kväll: Nej nu! Nu känns det verkligen som att det är bebis på gång! Bäst jag går och lägger mig så jag inte är aptrött om några timmar när värkarna kommer igång på allvar.

Var eviga morgon: Men vad hände? Nu är jag ju... helt ovärkig och alert igen. HAR JAG FÖTT BEBISEN I SÖMNEN UTAN ATT MÄRKA?!? *hoppas* *tittar runt* *sjukt besviken*

Jag börjar se ett mönster.

Cancerjävul

Ursäkta franskan, men jag har verkligen inte mycket till övers för den där sjukdomen.

Idag förlorade mina kusiner sin mamma, mina kusinbarn sin mormor, min pappa sin syster och jag min faster.

Det är så himla ledsamt.

Bara så.

Om bokskrivande: Ungdomsböcker

Fråga: Varför skriver du just ungdomsböcker?

Det enkla svaret: För att jag älskar ungdomsböcker. Och för att alla idéer jag fått hittills passat bäst in i den kategorin.

Det lite krångligare svaret orkar jag nästan inte dra här, det kan man älta i evighet. Men i krånglet ryms bland annat en utläggning om att jag tycker att hela stämplingen av böcker så som i ”den här passar för treåringar”, ”den här passar för tonåringar” och ”den här passar för vuxna” är skittråkig. Kan inte alla bara läsa allt som de tycker verkar bra? Hade varit fint, det.

I samma krångelsvar finns också en svamlig utläggning om skillnaden mellan de så kallade ungdomsböckerna och de så kallade vuxenböckerna som ganska mycket går ut på att jag inte tycker att det är så stor skillnad. Det orkar jag inte heller reda ut just nu. Men det tydligaste jag tycker är att ungdomsböcker tenderar att handla om ungdomar, och vuxenböcker tenderar att handla om vuxna. Jag gillar att skriva om ungdomar. Bland annat gillar jag det för att det är en sjukt intensiv tid, där mycket händer för första gången. Första gången man blir kär, första gången man blir full, första gången man blir sviken, första gången man what have you. Första gången = tacksamt och väldigt roligt att skriva om.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Dagens deppiga

Bebisräknaren i högerspalten har börjat räkna uppåt igen. Känns som ett hån. Den bara: "Jaha, så du missade leverensdatumet? Då är det kört. Nu räknar jag upp till 200-something something igen innan jag vänder och går tillbaka och ger dig en ny chans att ploppa unge på utsatt tid om en sisådär fyra- femhundra dagar."

Lösning på det här: Döda bebisräknaren med omedelbar verkan. Samt köra en repris på löpsedelsmakandet från januari 2009. Då kom jag upp i 12 dagars försening innan Rufus gjorde entré. Vad tror vi på den här gången?

Gärna det, faktiskt

"Rufus! Vad söt du är."
"JAAA, JA JÄTTESÖT. OCH JÄTTELOLIG! DU PUSSA MIG, MAMMA?"

Om bokskrivande: Planeringen

Fråga: Hur mycket av handlingen i boken har du bestämt innan du börjar skriva? Växer den fram under tiden, eller har du allt planerat från början? Vet du hur det ska sluta?

Svar: Jag har bestämt i stora drag vad som ska hända i boken innan jag börjar skriva, och jag har listat några viktiga scener som jag vet ska vara med. Jag tror mig veta ungefär hur det ska sluta också. Allt det skriver jag ner i en planering, eller ett synopsis. Det är kanske två sidor långt, det där synopsiset. I det står det lite grann om vilka personerna är, och vad som händer i stora drag i boken, och en lista på ”viktiga scener”. Lite som en skitlång baksidestext som avslöjar alldeles för mycket om handlingen.

Jag gillar verkligen att skriva det där synopsiset. Det är ett bra sätt att få ett hum om ifall idén bakom boken håller, och vilka avsnitt som kommer bli knivigast att skriva. Är det svårt att beskriva boken i ett synopsis är det förmodligen skitsvårt att skriva den också. I alla fall för mig.

När jag väl börjat skriva sedan tittar jag sällan på det där synopsiset, och många saker ändras sedan under resans gång. Men det känns tryggt att ha planeringen i bakfickan som en säkerhet att falla tillbaka på om jag tappar bort tråden. Och för mig är det ett bra sätt att komma igång, att skriva den där sammanfattningen.

Och nej, det heter sannolikt inte ”synopsiset”. Men jag säger så i alla fall.

Och ja, om frågan egentligen är ”Kan man skriva en bok även om man inte vet från början vad som ska hända i den?” så tror jag att man kan det. Kanske inte just jag, men många andra.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Spilla med stil

Det här med att man (oh please god, säg att det inte bara är jag!) spiller extra mycket mat på sig när man är på tjocken... VAD ÄR GREJEN MED DET, EGENTLIGEN? Beror det 1. På att man blivit extra klumpig, 2. På att man fått stor mage som liksom genrerar spill för att man inte kan sitta tillräckligt nära bordet, eller 3. På att världen jobbar emot en lite allmänt sådär, bara?

Och speaking of spill. Varför, VARFÖR spiller man ner nästan allt man spiller i urringningen? Beror det 1. På att man blivit extra klumpig, 2. På att man fått större urringning som lämpar sig extra bra för att ta emot allt spill, eller 3. På att världen jobbar emot en lite allmänt sådär, bara?

Häromdagen när jag skulle jag testa om pastan var färdigkokad spillde jag ner en skållhet pastaskruv i urringningen. Helt vanligt, bara sådär. Rent instinktivt lyfte jag då på nederdelen av tröjan för att pastaskruven skulle trilla ut på golvet. Little did I know att min mage skulle vara i vägen för den planen, men det var den ju givetvis. Pastaskruven trillade så fan heller ner på golvet. Pastaskruven trillade istället ner från urringningen och la sig mitt på magen, och klämdes fast mellan tröjtyget och min hud. Nu har jag ett litet rött brännmärke mitt på gravidmagen efter en pastaskruv.

Känns ju, vahetere... Stilsäkert?

Om den här dagen

Looki, looki!
Noll dagar kvar, säger bebisräknaren.
Vi får väl se, säger jag.
Än så länge har jag inte sett till någon bebis.
Men! Jag har gett mig själv tillstånd att åka tunnelbana (en station) till och från dagis från och med nu.
Istället för att gå.
Känns ju också ganska stort.

Om bokskrivande: Tonårstiden

Fråga: Du skriver ju om tonåringar. Hur mycket har du fått grotta ner dig i din egen ungdomsperiod för att minnas alla de skakiga känslorna? Hur mycket är hämtat från din egen tonårstid?

Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.

Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Kanske jämnar det ut sig

Lyckan av att vakna upp och märka att internet fungerar igen efter jagvetinteHURmånga timmar utan nät på vare sig dator eller telefon igår = mkt, mkt stor.

Lyckan av att vakna upp och märka att det är FREAKING SNÖ i luften efter jagvetinteHURmånga fina vårdagar med sommarvärme = mkt, mkt liten.

Lite olika, det där.

Vad är det för dag idag?

När jag gick i tvåan på gymnasiet valde jag foto som tillval, och tillbringade tre timmar i veckan i ett mörkerrum (ty detta utspelade sig på den tiden då man fortfarande nyttjade sig av sådana). Vår första fotouppgift var "porträtt". Jag tog den här bilden av min mormor. Hon var helt förskräckt. "Ska du verkligen ta bilden NU? Jag har ju spolar i håret!" Man bara: Men åååå, tanten! Fattar du inte att det är det som är halva grejen? Titta hit nu, bara.

Idag fyller min mormor 94 år. Hon firar födelsedagen inlagd på sjukhus med kraftig lunginflammation och andas syrgas, och hade det inte varit för att hon är gjord av stål så hade jag lipat lite över det nu.

Nu repar du dig, mormor.
Okej?

Om man inte frågar får man inga svar

Saker man kan göra när man får syn på en ekorre: Gå fram till den och småprata lite.

"MEN HEJ, EKOJJEN! JA HETE JUFUS. JA Ä JÄTTESNÄLL. VA HETE DU, GENKLIGEN?"

Om bokskrivande: Karaktärerna

Fråga: Hur får du ihop dina karaktärer? Skriver du listor innan på hur de är, eller hur gör du? Och hur får karaktärerna liv?

Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.

Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.

Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Svar om bokskrivande

Happy, happy, joy, joy, ni undrar ju massor av roliga grejer! Jag tror jag låter er fråga en stund till, klumpar ihop alla frågor som liknar varann, delar upp svaren och portionerar ut dem lite då och då, så ni inte dör av tristess under tiden. Start imorgon! Ska försöka att inte missa någon fråga.

Frågor om bokskrivande, någon?

Eftersom den här bloggen är inne i en fas där den bara fokuserar på saker som börjar på B (exempel: Bebisar, bakverk, bokjäveln) och jag känner mig trött på att blogga om de två förstnämnda men inte den sistnämnda tänkte jag: Undrar ni ingenting om mitt bokskrivande som jag kan få försöka svara på?

Det hade jag gillat.

Fråga i kommentarsfältet så lovar jag att svara.

Recept komma pronto

Ni bara: RECEPT!
Jag bara: Okej.

JORDGUBBS- OCH LIMEBULLAR

Till bulldegen behöver du:
150 gram smör
5 dl mjölk
50g jäst
1/2 tsk salt
1 1/2 dl vit baksirap
2 tsk kardemumma
rivet skal från en lime
15 dl vetemjöl

Till fyllningen behöver du:
500 gram kesella med smak av jordgubb/lime.
(Det hade inte min affär, så jag köpte vaniljkesella istället. Sedan mixade jag några jordgubbar, rev lite limeskal och hällde i lite limesaft i vaniljkesellan istället. Det blev också gott.)

Pensla med:
1 ägg uppvispat med 1 krm salt och 1/2 tsk vatten.
Strö på pärlsocker och/eller tjusigt strössel.

Så här gör du:
Smält smöret i en kastrull, och tillsätt mjölken. Värm till fingervärme. Rör ut jästen i vätska. Häll i salt, sirap, kardemumma, limeskal och det mesta av mjölet. Knåda till en smidig deg och låt jäsa under bakduk i 30 minuter.

Dela degen i två delar, och kavla varje del till en rektangel. Dela rektangeln i 12 lika stora kvadrater (eller rundlar om du orkar). Lägg ungefär 1 msk kesella i mitten på varje kvadrat, och nyp sedan ihop kanterna runt kesellan noga. Lägg bullarna med skarven nedåt i bullformar. Låt jäsa under bakduk i 20 minuter till.

Pensla bullarna med äggvispet och pynta med pärlsocker och/eller strössel. Grädda i 225 grader i ungefär 10 minuter. All in all blir det 24 bullar, som är lite småpilliga att göra. Men fina blir de! Och saftiga och syrliga och goda.

Receptet är hämtat från världens bästa bullbok, "Bara bullar" av Åsa Swanberg.

Nom nom nom

Som vi alla känner till är det lag på att ha frysen full av fikabröd när man har en ny bebis i huset, eftersom man inte kommer orka baka och bara vilja fika hela tiden. Har således ägnat den här dagen so far åt att baka två olika sorters bullar. ÄR MKT LYDIGT PREGGO! Några av bullarna har jordgubbar, lime och kesella i sig och hjärtströssel på toppen. Några andra har nötter i sig och toscasmet på toppen. Båda sorterna är gissningsvis så goda att man dör lite när man äter dem, men man vet ju inte säkert. Luckily för mig är det också lag på att säkerställa kvalitén på bakverken innan man fryser in, så man inte gör bort sig sedan om det kommer fikagäster. Kan bli en rätt trevlig dag det här ändå.