Året som gick

I januari var det så mycket snö vid vårt torp att man bara såg toppen av Rufus huvud om man ställde honom i en snödriva. Det vet jag, för att jag testade. Resten av tiden packade vi mest flyttkartonger. Till slut hade vi över hundra stycken. HUNDRA! Himla tur för mig att jag var på tjocken så jag slapp lyfta dem.

Och i februari flyttade vi! Till Örnsberg. Det första jag gjorde var att inreda matplatsen så att jag kunde fota den och skryta om den på bloggen och få alla att tro att jag var överjordiskt snabb på att komma i ordning efter en flytt. Himla smart, känner jag. Man vill ju gärna verka snabb.

I mars satt vi på den där matplatsen och pimplade smoothies för fulla muggar. Och så försökte jag skriva färdigt en ungdomsroman också. Det gick väl i ärlighetens namn inte så jättebra.

Och ALERT! ALERT! ALERT! I april var jag JETETJOCK. Lite för att jag snart skulle få en bebis, och lite för att jag bakade sjukt mycket kakor som jag sedan åt upp. Cirka 90% av min tankeverksamhet gick åt till att vara nöjd över att det var sol på vår nya balkong. Det var JETESOLIGT där. På riktigt.

Och sedan, i maj, föddes han! Svante Bjärbo, världens skrynkligaste bebis. Du käre värld så lyckligt! När vi kom hem från BB talade Rufus om för sin lillebror att han hette Fante, och att han tyvärr var lite för liten för att åka rutchkana ännu. Och, ja. Vad ska man säga? Han hade ju en poäng.

I juni blommade det pioner freaking överallt. Det var fint. Och så blev jag moster för första gången också. Det var om möjligt ännu finare.

Och så blev det juli. Då lämnade vi stan och hängde på lite olika slags landsbygder i sju veckor i streck. Och så fick vi ett våffeljärn! Det var stort. I och med det kom våfflor att bli en mycket central del i vår sommarkosthållning. Visste ni att man får äta våfflor med sylt och grädde på till lunch om man vill? Det får man!

Sedan blev det augusti, och då begravde vi min mormor och grät så tårarna sprutade. Och så skrev jag faktiskt färdigt min bok också. Det var rätt duktigt, tycker jag. Om ni läser den kommer ni kanske att tro att den handlar om min mormor. Det gör den också, lite grann.

I september gick det upp för Rufus att det finns något i världen som heter godis. Det visade sig snabbt att han gillade det! Själv gillade jag mest att han fällde in sitt underbett och slutade svartsjukeattackera sin lillebror i parti och minut. Och, alltså. Jag vet ju inte detta säkert, men jag tror Svante uppskattade det rätt mycket också.

OCH KOLLA HÄR! I oktober slängde jag tydligen upp Svante i luften. Men ni behöver inte oroa er. Jag fångade honom sedan igen. Och så började jag jobba halvtid igen. Det var roligt.

Sedan blev det november, och då åkte vi till Spanien. Där talade alla spanska! Det hade vi mycket roligt åt. Speciellt i efterhand när Rufus tvingade oss att låtsasprata spanska på kvällarna.

Och så till sist, december. Då flyttade jag in på min hyrda kontorsplats i Palatset på Riddarholmen, och hängde upp fina vykort vid mitt skrivbord och fick skumtomtar av en okänd välgörare. Och innan man fattade nåt så blev det jul och nyår och gudvetallt och SWOSCH så var hela 2011 slut och det var 2012. Man bara: Jahaja.

Det blir nog bra det här med ska ni se. Tror ni inte?