Detta har jag läst: Borta bäst, av Sara KadeforsOch det är en: Roman om den välklädda och propra medelålderskvinnan Sylvia, som av oklar anledning inte längre har något hem. Hon bor i sin bil i en skogsdunge nära Ikea, och varje morgon smyger hon in på varuhuset och fördriver dagen där genom att tjuväta i restaurangen, använda toaletterna och sova i smyg på sängavdelningen. Varför har det blivit så här? Vad är det Sylvia gjort som resulterat i att hon tvingats lämna sitt hem och sin familj?
Det här gillade jag med den: Att det tar nästan 2/3 av boken innan man (jag) fattar hur det hänger ihop, vad som hänt i Sylvias liv och varför hon är som hon är. Man får små, små pusselbitar hela tiden. Det är spännande. Och så tycker jag Sara Kadefors är väldigt bra på att skapa trovärdiga karaktärer, och att hon skriver på ett underhållande sätt.
Det här gillade jag inte med den: Det är något som skaver, jag vet inte riktigt vad. Även om jag läste den här boken med nöje, och absout skulle kunna rekommendera den, så är det något som stör mig. Framförallt är det nog det att jag har väldigt svårt för huvudpersonen Sylvia. Hon är ju så kall och oempatisk och fördomsfull! Jag förstår att det är meningen att man ska skratta åt henne (och åt mycket annat), men jag gör inte det, jag blir faktiskt mest trött.
2 kommentarer:
Men du måste hålla med om att slutet är underbart? Hur alla bokens karaktären helt plötsligt är på en och samma, galen, trädgårdsfest??
Tänk dig den scenen i en film liksom.
Och jag minns inte hur många sidor den här festen är beskriven på, men det känns som att jag var på festen i flera timmar och tjöt av skratt vid varje ny överraskning. Det är ju ändå ett bra författarskap?
Intressant det där med huvudkaraktärer man inte riktigt gillar, då blir det lite störande när man läser tyvärr. Om det inte är meningen att huvudkaraktären ska vara totalt osympatisk (typ American Psycho) förstås..
Skicka en kommentar